Författare och förlag vågar inte prata med varandra

Det här med sociala medier passar mig så bra; jag kommunicerar bättre, tydligare och roligare via tangentbordet. Att prata är jag inte alls lika bra på. Nu menar jag inte att jag är någon hopplös enstöring som aldrig pratar med någon, men för mig är det ett större och besvärligare steg att ringa någon än att mejla/messa/twittra/chatta.

Därför fick jag nervositetsspel häromdagen när jag skulle skicka romanmanuset till romanen A till ett förlag. På deras webbplats står nämligen att de bara tar emot manus om man ringer först. Jag samlade ihop allt mod jag kunde hitta och ringde och berättade att jag har skrivit en psykologisk thriller som jag undrar om de vill läsa. ”Vad handlar den om?” frågade förlagspersonen i andra änden. Jag stammade fram handlingen mellan frossbrytningarna och kallsvettfloderna och klarade tydligen testet, för hon sa att jag gärna fick skicka manuset till henne. Puh! Sedan satt jag och skakade i en kvart innan jag hade lugnat ner mig och kunde skicka manuset.

När jag hade skakat färdigt insåg jag att det här är ett riktigt smart förlag. Varför gör inte alla så? Ett kort telefonsamtal och de får reda på att jag är en hyfsat normal person, eller åtminstone tillräckligt smart för att låtsas vara normal under den minuten som samtalet tog. Dessutom kan de säga nej till manus som handlar om ämnen som de inte alls är intresserade av och på så sätt spara en hel del arbete för både dem och mig. Och skog, för en majoritet av förlagen vill ju fortfarande att man skickar en pappersutskrift.

Kanske tycker förlagen, liksom jag, att det är jobbigt att behöva prata med folk? Förlagsmänniskorna har säkert också lättare att kommunicera via texten, det var därför de hamnade i branschen. Så där sitter vi nu, författare på ena sidan och förlag på andra sidan. Och båda oroar sig för att behöva tala med varandra. Kan det vara så? Vad tror du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *