Vad jag gör bra och mindre bra just nu

Inspirerad av det här inlägget hos trettiosjugrader kommer här ett inlägg om tre saker jag gör bra och tre saker jag gör mindre bra just nu:

Tre saker jag gör bra:

  • Jag accepterar att jag drar in mindre pengar än normalt den här hösten. Jag var ju sjukskriven delar av hösten efter min höftoperation, och även efter det har jag prioriterat rehabträning snarare än jobb. Min buffert är förhållandevis väl påfylld efter att jag höll på att jobba ihjäl mig strax före sommaren och då drog in mer pengar än vanligt. Dessutom fick jag ordentligt tillbaka på skatten. Så jag kan vila i att jag inte drar in så mycket pengar just nu.
  • Jag prioriterar min rehabträning, med målet att få tillbaka full styrka och rörlighet i höften och benet.
  • Sedan i somras mediterar jag en halvtimme om dagen, vilket är mer än tidigare. Det känns så bra att jag tar mitt mediterande på det allvar som det förtjänar.

Tre saker jag gör mindre bra:

  • Jag har en förmåga att låta de små arbetsuppgifterna stå i vägen för de stora och viktiga.
  • Jag känner ett stort motstånd mot att börja på en ny roman av flera anledningar (för jo, jag tror att jag har bestämt mig för att mitt nästa bokprojekt ska bli en ny roman och att jag ska börja klura på synopsis i januari). En anledning till motståndet är att det tar emot att börja jobba på ett projekt som kommer att ta typ tre år (om jag inte kommer på något annat sätt att jobba längs vägen) och i princip inte ge några inkomster.
  • Jag är frustrerad över hur lite passiva inkomster jag har om man jämför med hur mycket tid jag har lagt på att skapa dem. Och här är jag delvis fel ute. Det går verkligen åt rätt håll med mina passiva inkomster, och det är jag sjukt glad och tacksam för! Jag ska nog skriva om det i ett separat inlägg vid tillfälle.

Vad gör du bra och mindre bra just nu?

Hur gör du för att stå för att du bryter mot normen?

Jag bryter mot en del normer. Det gör säkert du också. En norm som jag ofta, men inte alltid, väljer att bryta mot är att inte dricka alkohol vid tillfällen när normen är att det ska drickas. (Här har jag skrivit mer om att jag är trött på alkoholnormen.) En norm jag väljer att bryta mot permanent är att inte ha barn när normen i vårt samhälle är att ha barn.

Jag faller också själv in i normtänkandet betydligt oftare än jag önskar att jag gjorde. Till exempel kan det hända att någon säger ”min sambo” och jag tolkar det som en person av motsatt kön; heteronormen är tydligen djupt rotad i mig trots att jag avskyr den.

Dessutom är det inte alltid frivilligt att bryta mot normen. Om jag ska fortsätta utgå från mig själv har jag ju en höftprotes numera, som gör att jag till exempel inte kan springa. Det kan nog räknas som en norm i samhället att man ska kunna springa – åtminstone en kort sträcka för att hinna med en buss eller så – om man är 42 år gammal och inte ser sjuk eller skadad ut på något sätt eller är mycket överviktig. Där bryter jag också mot normen.

I min drömvärld skulle ingen lägga sig i någon annans val. Var och en får fatta sina egna beslut. Men så tycker i alla fall inte jag att samhället ser ut i dag. Tvärtom upplever jag att jag blir ifrågasatt om mina val bryter mot normen, och att jag förväntas förklara mig.

Vi kan ta det där med alkoholen som exempel igen, även om situationen kan uppstå i vilket sammanhang som helst där normer bryts. Jag är inte nykterist, men jag dricker inte särskilt ofta eller mycket eftersom jag inte tror att alkohol är det bästa som man kan ge sin kropp, och eftersom jag hellre vill berusa mig på livet än på substanser :-) Det gör att jag mycket väl kan välja att dricka vatten i stället för vin, på en releasefest till exempel. Ibland går det obemärkt förbi, ibland inte. I det senare fallet får jag frågan om jag kör. När jag säger att jag inte gör det kommer det uppfordrande:

”Men ska du inte dricka vin?”

”Nej, jag tror att jag hoppar över det.”

Och kan du tänka dig, det är inte alla som nöjer sig med det svaret. Det kan bli en replik till av typen ”Det är klart att du ska dricka vin”, och så hamnar jag i en situation där jag, en vuxen människa, står och förklarar för en annan vuxen människa att jag får välja själv om jag vill dricka vin eller inte. Och jag känner att jag inte är så bra på det, för jag tycker att det är så obegripligt att jag ska behöva tala om för någon att jag fattar mina egna beslut. För att inte tala om vilken besvärlig situation den här personen hade försatt mig i om det här hade varit ett ofrivilligt val och ett känsligt ämne för mig, till exempel om jag hade alkoholproblem och inte ville prata om det.

Jag skulle vilja bli bättre på att hantera den här situationen. Så min fråga är: Hur gör du för att bryta mot de normer som du vill bryta mot och ändå inte behöva skapa dålig stämning eller hamna i märkliga sociala situationer? Vad brukar du säga? Har du något knep?

Bada i november?

Förra veckan badade jag. Utomhus. Ja, jag vet att det är november :-) Jag har gått stavgång en hel del på sistone, som en del av rehabträningen efter min höftoperation. Så en dag lät jag stavgångspromenaden ta mig ner till vattnet, där jag tog ett dopp och sedan gick hem igen. Promenaden fick agera substitut för den där bastun som jag önskade att jag hade haft tillgång till. Den gjorde mig varm både före och efter badet. Utom om fötterna, som jag frös om ända tills jag hade värmt upp dem i duschen hemma. Det här gjorde jag fyra dagar på raken under förra veckan. Jag inser att det kan verka lite knäppt att bada i november, så vad var det som fick mig att göra det?

  1. Jag följer yogaläraren Johanna Andersson på Instagram. Hon brukar vinterbada, och hon får det att se så himla skönt ut.
  2. Jag avskyr ju kyla och brukar undvika den så gott det går, gärna genom att vara ute så lite som möjligt på vintern. Men ibland kan man få ett annat resultat genom att göra tvärtom: att ta ett steg fram mot det som är jobbigt eller läskigt i stället för att ta ett steg tillbaka. Så det gjorde jag nu. Och kan man tänka sig – det var skönt!
  3. Jag gillar att prova nya saker. Saker jag gillar kanske blir en ny vana. Saker jag inte gillar är det bara att sluta med igen.
  4. Efter höftoperationen går jag mycket bättre, vilket öppnar för nya möjligheter, till exempel att jag kan ta promenader och att jag kan gå dit jag behöver och göra det jag vill göra i min vardag. Det vill jag gärna njuta av.

Den fjärde dagen kände jag ett starkt motstånd mot både promenaden och vinterbadandet. Motstånd är alltid intressanta både att utmana och att undersöka, tycker jag. Så jag promenerade och badade ändå. Men motståndet släppte inte. Något dygn senare märkte jag att det inte hade något med badet att göra, åtminstone var det inte så jag tolkade det. I stället handlade det om mitt vanliga vintermotstånd. Den där dagen blev starten på en veckas rejäl vinterdipp för mig – eller vinterdepp kanske. Jag har som bekant riktigt svårt för vintern, och den här veckan påverkade det mig ordentligt.

Från och med i går känns det bättre igen. Det är märkligt att kylan och mörkret påverkar mig så mycket, trots att jag vet att jag kommer att lämna landet snart. Ja, jag tar mitt pick och pack och flyttar kontoret till La Gomera under en period som vanligt. Om 24 dagar för att vara exakt. Men vem räknar? ;-)

Vem hade trott att den här vinterhataren skulle ge sig på att vinterbada?

Hur välja mellan disciplin och lust?

Jag har två motstridiga drivkrafter – vi kan kalla dem hjärnan och magkänslan – och det är inte alltid jag kan avgöra vilken jag ska följa. Hjärnan kan ge mig disciplin att göra något som jag vet är bra för mig, till exempel nå ett mål som jag har satt upp. Magkänslan kan hjälpa mig att lyssna på den inre rösten som säger vad jag verkligen vill – det är inte alltid jag förstår det annars.

Jag vill gå på lust

Jag skulle gärna bli bättre på att följa lusten och göra det som känns rätt för stunden. Jag vill gärna tro att magkänslan (eller kroppen/lusten/själen/det undermedvetna/vad-jag-nu-ska-kalla-det) säger åt mig att jag behöver vara ledig så betyder det att jag faktiskt behöver vara ledig, och inte bara att jag är lat.

Hjärnan prioriterar omedelbar belöning

Problemet är att jag inte kan lita på de signaler jag får. Hjärnan belönar nämligen omedelbar tillfredsställelse framför det som är bra för oss på sikt. Låt oss ta ett enkelt exempel. Du väljer mellan att gå till gymmet eller att sätta dig i soffan och trycka i dig ett halvt kilo lösgodis. Du väljer soffan. Hjärnan skickar ut massor av sköna hormoner som får dig att må superbra för en stund. Nästa dag när du ska göra samma val kommer du ihåg hur bra du mådde i soffan i går. Så du gör samma val igen. Trots att du vet att du på sikt kommer att må bättre av att motionera regelbundet och inte äta så mycket socker så väljer du den omedelbara belöningen.

Hur kan jag tolka signalerna?

När jag lyssnar inåt och får en signal om att jag vill eller inte vill göra något, hur vet jag då om det är magkänslan som kommer att leda mig rätt eller om det bara är den lata hjärnan som vill ha belöning omedelbart? Oftast handlar det om situationer som är svårare att tyda än exemplet med soffan kontra gymmet.

Min magkänsla säger ofta nej till saker som jag verkligen vill göra – eller ja till saker som inte är bra för mig. Jag kanske äntligen har lyckats avsätta en dag till kalendern för att skriva på min kommande bok – något som jag har längtat efter att göra – och ändå prokrastinerar jag. Då behöver jag lära mig att ignorera magkänslan, som säger åt mig att kolla mitt Facebookflöde en gång till, och plocka fram disciplinen.

Min fråga är alltså: Hur vet jag när jag ska lyssna på magkänslan och när jag ska köra över den med disciplin? När jag känner ett motstånd mot något, hur vet jag om det är en signal att det här är fel för mig eller om jag bara är lat? När jag känner lust att göra något: hur vet jag om det är en signal om att jag är på rätt spår eller bara hjärnans belöningssystem som lurar mig? Hur gör du?

Gräsänderna funderar nog inte så mycket på det här med lust eller disciplin

 

Hur gör du när du inte får tydliga besked?

Jag måste erkänna en sak: jag har oerhört svårt för när människor inte lämnar tydliga besked utan bara låter saker hänga i luften. (Jag har tidigare skrivit om att säga nej.)

Jag har varit med om att jag har tagit tåget från förorten in till stan bara för att upptäcka att mitt lunchsällskap har glömt bort vår lunch och är någon helt annanstans.

En liknande situation där vi inte har bestämt tid och plats, men som stör mig lika mycket, är den här. En bekant säger ”Vi kan väl fika någon dag?” och jag säger ”Ja, visst hur ser det ut nästa torsdag eftermiddag?”, och personen svarar ”Jag ska kolla upp det; jag återkommer.” Och sedan återkommer hen aldrig. Jag blir sittande med en tidpunkt i min kalender som jag måste hålla öppen och planera utifrån att jag kanske ska fika med den här personen men jag får aldrig något besked.

Ett jobbexempel är det här: Jag mejlar en person som jag hoppas kan ge mig återkoppling på sakinnehållet i en text i ett projekt jag jobbar med. Personen är inte inblandad i själva projektet utan är anställd hos kunden som anlitar mig i det här projektet. Personen svarar att hen ska försöka hinna titta på texten till på onsdag. På tisdagen har hen inte svarat och då mejlar jag igen och frågar om hen kommer att ha möjlighet att ge mig återkoppling på texten. Jag vill veta om jag kan räkna med hens återkoppling eller om jag behöver lösa det på något annat sätt. Jag får aldrig något svar på det mejlet.

Det här är för mig så otroligt fascinerande. Jag skulle aldrig kunna bara släppa något på det sättet. I min värld lämnar man alltid ett besked. Om något händer längs vägen så ser jag det som min skyldighet att tala om det för de andra som är inblandade. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har glömt bort att jag har bestämt att träffa någon. Om jag skulle få förhinder så skickar jag ett sms på morgonen och talar om att jag måste ställa in. Om det inte funkar att fika på torsdag så berättar jag det så fort jag vet. Om jag märker att jag inte hinner läsa den där texten så mejlar jag och talar om det. Det tar 30 sekunder att skicka mejlet ”Jag är ledsen men det körde ihop sig och jag kommer inte att hinna”.

Jag inser att jag är rigid i den här frågan, men det här är viktigt för mig. Jag har valt bort både vänner och samarbetspartners för att de inte lämnar besked eller inte kommunicerar tydligt.

Men det är ju inte alltid det finns möjlighet att välja människor i sin närhet på det sättet. Så vad gör jag då när jag har att göra med personer som inte lämnar tydliga besked?

I lunchfallet dubbelkollar jag numera att det vi har bestämt fortfarande gäller. Jag skickar ett sms på morgonen och kollar att lunchen fortfarande är på.

I fikafallet och återkopplingsfallet har jag inte hittat någon lika bra lösning. Jag kan ringa och fråga förstås, men i likhet med många andra introverta skyr jag telefonen som pesten. Annars är det bästa kanske att anta att det inte blir något. Leta efter någon annan som kan ge återkoppling. Planera bort fikaluckan och säga ”oj då, jag trodde inte att du kunde eftersom du inte hörde av dig”. Om jag vet att jag har att göra med någon som inte alltid lämnar besked så kan jag ibland skriva i ett mejl att ”jag håller den här luckan i min kalender tills på tisdag” eller något liknande. Kanske ska jag ta för vana att alltid skriva något sådant?

Hur gör du när du inte får tydliga besked? Eller är det inte så viktigt för dig?

Hur börjar man skriva en bok?

Hur börjar man egentligen skriva en bok? Frågan har antagligen lika många svar som det finns författare. Eller kanske som det finns böcker. Själv brukar jag tänka att det inte spelar någon roll hur jag börjar, eftersom jag ändå ska redigera boken i ett senare skede, och då kan jag ändra eller flytta om stycken och kapitel precis som jag vill. Kanske är det inte alls det som är bokens början från början som kommer att bli bokens början till slut :-)

Jag hittade ett citat som jag hade klippt ut ur tidningen Skriva förra vintern, närmare bestämt ur numret från november/december 2016. Så här stod det:

”Johan Theorins tips för en stark start:

  • Börja med en person och ett konkret problem.
  • Undvik att vara vag eller alltför högtravande.
  • Skriv första meningen som det faller dig in, du kan alltid skriva om i efterhand.”

Hur tänker du om att börja skriva?

Jag skrev en låt om dagen i en månad

Hur gick det med mitt projekt att skriva en låt om dagen i en månad? Jo, tack bra! Länken går till blogginlägget där jag skrev om det, och som jag förklarade där så blev det snarare så att jag började skriva en ny låt varje dag. Däremot var det inte särskilt många av låtarna som jag faktiskt skrev klart; det hade krävt en insats i tid som jag inte var beredd att lägga för närvarande.

Utan att ha tittat eller lyssnat på det jag skrev (Jag skrev ner texten och ackorden, och så spelade jag in låtarna på telefonen.) så tror jag att kanske tre eller fyra av låtarna blev klara direkt. Då handlar det oftast om korta mantran eller liknande. För de andra har jag oftast text och melodi till en vers och en refräng. Då har jag också ett tema för låten, det vill säga att det är tydligt för mig vad jag vill att låten ska handla om. För ett par låtar har jag bara en melodislinga utan text. För några av låtarna vet jag att jag inte alls blev nöjd med texten – den behöver finjusteras eller skrivas om helt. Och jag minns åtminstone ett par oinspirerande tillfällen där jag fick ihop typ två eller fyra rader med någon värdelös text och en melodi som jag inte gick igång på. En gissning, eller förhoppning kanske, är att det även kommer att visa sig att några av låtarna hör ihop med varandra. Typ att det här är ju refrängen till den där versen. Jag har alltså 31 nya (början till) låtar att gå vidare med.

Eller, det är i alla fall vad jag tror. Vid ett tillfälle när jag satt i soffan och ploinkade på gitarren kom maken förbi och sa att det lät fint. ”Det påminner lite om något du skrev häromdagen.” Så kanske har jag egentligen skrivit samma låt 31 gånger? Det återstår att se när jag går igenom materialet. Planen framöver är att lyssna igenom allt och markera vilka låtar som är klara, vilka jag vill jobba vidare med och vilka jag släpper. Kanske får jag ihop närmare tio låtar av det här materialet. Vem vet. Just nu är jag dock inte så sugen på att göra det jobbet, så det kanske blir ett senare projekt.

Hur kändes det kreativa flödet då, när jag faktiskt tvingade mig själv att sätta mig ner och skapa varje kväll? Jag kände motstånd ibland förstås. Oftast handlade motståndet mot att avsätta den tid som behövdes. Som inte alls var lång tid; jag gissar att jag i snitt lade en halvtimme per kväll på det här. Men när jag väl satte mig i soffan så tvivlade jag aldrig, aldrig på att jag skulle kunna skriva en låt. Jag är helt enkelt säker på min kreativa förmåga. Om jag får skapa inom ett område där jag behärskar verktygen (ja, alltså, jag är ju ingen professionell låtskrivare, men jag vet hur jag kan fippla ihop en låt som duger för mig just nu) så är jag helt säker på att jag kommer att lyckas att skapa något. Sedan om resultatet blir bra eller inte, det är en helt annan fråga. Och tydligen kan jag skilja på det, vilket förstås är en bra egenskap för att kunna vara kreativ. Jag hoppas att jag har den här kreativa självsäkerheten även i mitt romanskrivande (Det var så länge sedan jag skrev något skönlitterärt från grunden – elva, tolv år närmare bestämt; sedan dess har jag bara jobbat med fackböcker eller med att redigera redan skrivet material – så jag har glömt hur jag fungerar.)

Sammanfattningsvis är jag mycket nöjd med mitt kreativa experiment och sugen på att experimentera mera! Vilket är ditt bästa tips för att få fart på kreativiteten?

Vänta med att sprida något tills det har gått över

Jag har nämnt tidigare att jag har en ambition att vara mer öppen, personlig, äkta i alla mina kanaler. Jag tror också att jag har nämnt att jag tycker att det är svårt ibland. En sak som är knepig för mig är att dela med mig av det negativa. Det handlar inte om (tror jag) att jag tycker att jag måste vara en positiv person som är glättig hela tiden. Så vad handlar det om då? Bland annat de här sakerna:

  • När jag är låg eller ledsen är jag mer sårbar och mindre mottaglig för kritik och ”goda råd”. (För jag uppfattar det som att man ofta får oombedda råd i sociala medier.) Om jag lägger upp något som jag tycker är jobbigt – antingen det är en bagatell eller något stort i livet – och om jag gör det medan det fortfarande är jobbigt så vill jag inte ha någon kritik eller några goda råd. Jag vill bara ha en kram.
  • Jag väljer oftast att fokusera på det positiva. Det innebär att jag inte är lika benägen att dela med mig av det negativa. Jag vill helt enkelt inte sprida för mycket negativa vibbar – det finns så mycket skit där ute ändå. Jag vill hellre sprida det som är hoppfullt och roligt. Det betyder inte att jag inte känner negativa känslor. Jag väljer bara att inte sprida dem så ofta.
  • När jag är låg kommer det inte naturligt för mig att kommunicera över huvud taget, och särskilt inte i sociala medier. Jag blir ännu mer introvert än annars och vill bara vara ifred.

Jag har ju supersvårt för kylan och mörkret som råder i Sverige under vinterhalvåret. I fredags kände jag mig låg på grund av det, så jag skrev ett inlägg om det. Men när jag satt där och skrev så kände jag att ”å, nej, nu kommer jag säkert att få kommentarer av typen ‘tänd ett ljus i stället för att förbanna mörkret’ och jag ooorkar inte med det”. Så jag struntade i att lägga upp texten, och det blev inget blogginlägg i fredags.

Sedan lyssnade jag på Yoga Girls podcast (hon är för övrigt en stor inspiration för mig) och blev påmind om hennes inställning till att lägga upp något negativt i sociala medier. Hon brukar formulera det som att så länge hon känner att det fortfarande är drama i situationen så lägger hon inte upp det. Så länge hon själv är upprörd – eller om det är flera människor inblandade: så länge folk är upprörda – så delar hon inte det. Först när dramatiken har lagt sig och hon känner att hon har lärt sig något av situationen så berättar hon om den i sociala medier. Då har hon också möjlighet att dela med sig av den lärdomen.

Det här tycker jag låter bra. Och kanske gör jag redan så i viss mån, fast jag inte har formulerat det. På det här sättet kan jag dela med mig även av det negativa, men jag slipper göra det när jag är som mest sårbar och kan ha svårt att hantera de kommentarer som kommer in. Och dessutom får jag chansen att sprida en lärdom snarare än att bara pysa ut negativa saker i atmosfären.

Hur ser du på att sprida det som är negativt?

Så här kände jag mig i fredags – ville helst bara rulla ihop mig till en boll.

Min bokkonsumtionspolicy

Jag har svårt för konsumtionsnormen i samhället. Jag strävar efter att inte konsumera särskilt mycket. Jag är inte i närheten av nollkonsumtion och självförsörjning men jag har de senaste åren gått mer och mer mot att köpa bra kvalitet så att jag behöver handla så sällan som möjligt.

Men jag erkänner att jag gör undantag. Undantag för enskilda prylar eller klädesplagg som jag köper utan att de är en absolut livsnödvändighet, eller ibland generella undantag inom något område där jag av någon anledning konsumerar mycket.

Ett sådant undantagsområde är böcker. Visserligen läser jag en del e-böcker, men jag kan inte komma ifrån känslan av att jag gillar pappersböcker bättre. Och visserligen lånar jag böcker på biblioteket ibland, men jag kommer inte heller ifrån att det blir en viss administration med att gå till biblioteket på deras öppettider, lämna tillbaka böckerna i tid och så vidare. Jag vill gärna minimera administrationen i mitt liv. Dessutom känner jag många som skriver böcker, och deras böcker vill jag gärna läsa. Och det bästa sättet att stödja en vän eller bekant som är författare är förstås att köpa hens bok.

Och nu kommer vi in på den jobbiga biten för mig. Jag skriver ju böcker själv, och jag vill att andra ska läsa dem. Jag älskar bibliotek och jag gillar verkligen när biblioteken tar in mina böcker, och när människor lånar mina böcker på biblioteket. Men om jag ska vara krass så får jag inga inkomster av det. För att jag ska få ut någon biblioteksersättning måste mina böcker lånas minst 2 000 gånger per år. Där är jag inte än. Så om jag ska få några inkomster från mina böcker är jag beroende av att det finns människor som konsumerar dem, som köper mina böcker. I mitt jobb som författare uppmanar jag alltså till konsumtion av prylar, böcker närmare bestämt. Kan jag leva med det?

Jo, jag får nog leva med det. Ett tag till i alla fall. Försäljningen av digitala böcker – främst ljudböcker – ökar, och gissningsvis kommer vi att konsumera färre fysiska böcker framöver. Kanske ser mitt klimatavtryck som författare helt annorlunda ut om några år, och flera av mina böcker finns ju som e-böcker redan nu. Men än så länge bygger mitt författarskap på att det finns läsare till mina fysiska böcker.

Riktlinjer för min egen bokkonsumtion

Men nu när jag har satt fingret på det här är det kanske dags att göra en policy för min egen bokkonsumtion. Så här skulle den kunna se ut:

  • Jag köper och läser böcker skrivna av författare som jag vill stödja. Ofta handlar det om vänner och bekanta, författarkolleger där jag går på releasefesten och köper boken, eller där jag ser i sociala medier att de pratar om sin bok, som jag blir nyfiken på. Högsta prio är författare som inte är storsäljare än, och som därför kan behöva extra stöd. Men även storsäljande författare som jag gillar eller beundrar av en eller annan anledning förtjänar förstås mitt stöd. De författare som jag vill stödja kommer nog till 99 procent att vara svenska – jag känner i princip inga författare från andra länder och har svårt att bedöma deras behov av mitt stöd. Dessutom läser jag faktiskt mest svensk skönlitteratur. Här kanske jag också ska tillägga att jag långt ifrån har möjlighet att köpa alla böcker från alla bekanta som skriver böcker, utan jag får anpassa det efter min ekonomi och i vilken hastighet jag hinner avverka böckerna som ligger i bokhögen. Jag kommer alltså att låna även böcker av författare jag känner på biblioteket; förhoppningsvis får de biblioteksersättning.
  • För alla andra böcker jag vill läsa ska jag i första hand kolla om de finns att få tag i som e-böcker eller som fysiska böcker på mitt närmaste bibliotek.
  • Böcker som inte finns som e-bok eller på mitt närmaste bibliotek är okej att köpa.
  • Det är även okej att köpa och behålla referenslitteratur – det gäller oftast fackböcker, men det kan även vara välskrivna romaner som jag har behov av att återkomma till. Det kan handla om både böcker som jag behöver i mitt jobb (som författare eller språkkonsult eller något annat av mina projekt) och böcker som jag behöver för min personliga utveckling.
  • Att köpa böcker i second hand-butiker är alltid okej – även spontaninköp. Förresten beställde jag nyligen min första bok från Bokbörsen. En bok som var slutsåld hos de vanliga internetbokhandlarna. Inte dumt.
  • Böcker som jag har köpt och läst och inte planerar att läsa igen ska jag ge bort så att de kommer till nytta igen – till min närmaste Röda korset-butik om jag inte har någon särskild person som jag vill ge boken till.

Har du några tankar om hur du konsumerar böcker?

Testa i en månad och bli mer kreativ

Under det här året (I min värld går året från sommar till sommar. Det nya året börjar efter sommarsemestern.) har jag ett tema som jag kallar ”Testa i en månad”. Det kan handla om lite allt möjligt. Nya vanor som jag är sugen på att prova.

Just nu testar jag att skriva en låt varje dag i en månad. Det är ett sätt att tvinga mig själv att vara mer kreativ. För det är ju så roligt! Och för att jag behöver det – både i mitt jobb som författare och för att jag trivs när jag är kreativ.

I praktiken innebär låtskrivarmånaden att jag börjar skriva en låt varje dag, men det är rätt sällan det faktiskt mynnar ut i en färdig låt. Oftast blir det en eller två verser och en refräng. Men då har jag grunden. Melodin är satt. Även om texten inte är i slutversion så vet jag vad den ska handla om; jag har ett tema. Men framför allt: jag har ägnat en stund åt fritt skapande. Jag lägger runt en halvtimme på det här varje kväll. Min låtskrivarmånad började den 4 oktober. Innan dess hade jag nog inte skrivit en enda låt på kanske ett och ett halvt år, så det var dags.

Jag tänker mig att när månaden har gått så har jag 31 påbörjade låtar. Då går jag igenom dem och ser vilka som jag vill jobba vidare med och skriva klart. Kanske blir det 5 eller 10 nya låtar under hösten. Och då har jag både haft himla roligt och tränat min kreativitetskondition.

Jag är sugen på att göra så här med (skönlitterärt) skrivande också under en månad. Jag skulle kunna tänka mig att bara skriva fritt i en halvtimme om dagen. Eller påbörja en ny novell varje dag och skriva på den i en halvtimme utan krav på att skriva klart något. Eller förstås, om jag kommer igång med att skriva nästa skönlitterära bok någon gång så vore det kul att skriva på den i en halvtimme varje dag.