Testa i en månad och bli mer kreativ

Under det här året (I min värld går året från sommar till sommar. Det nya året börjar efter sommarsemestern.) har jag ett tema som jag kallar ”Testa i en månad”. Det kan handla om lite allt möjligt. Nya vanor som jag är sugen på att prova.

Just nu testar jag att skriva en låt varje dag i en månad. Det är ett sätt att tvinga mig själv att vara mer kreativ. För det är ju så roligt! Och för att jag behöver det – både i mitt jobb som författare och för att jag trivs när jag är kreativ.

I praktiken innebär låtskrivarmånaden att jag börjar skriva en låt varje dag, men det är rätt sällan det faktiskt mynnar ut i en färdig låt. Oftast blir det en eller två verser och en refräng. Men då har jag grunden. Melodin är satt. Även om texten inte är i slutversion så vet jag vad den ska handla om; jag har ett tema. Men framför allt: jag har ägnat en stund åt fritt skapande. Jag lägger runt en halvtimme på det här varje kväll. Min låtskrivarmånad började den 4 oktober. Innan dess hade jag nog inte skrivit en enda låt på kanske ett och ett halvt år, så det var dags.

Jag tänker mig att när månaden har gått så har jag 31 påbörjade låtar. Då går jag igenom dem och ser vilka som jag vill jobba vidare med och skriva klart. Kanske blir det 5 eller 10 nya låtar under hösten. Och då har jag både haft himla roligt och tränat min kreativitetskondition.

Jag är sugen på att göra så här med (skönlitterärt) skrivande också under en månad. Jag skulle kunna tänka mig att bara skriva fritt i en halvtimme om dagen. Eller påbörja en ny novell varje dag och skriva på den i en halvtimme utan krav på att skriva klart något. Eller förstås, om jag kommer igång med att skriva nästa skönlitterära bok någon gång så vore det kul att skriva på den i en halvtimme varje dag.

Jag har gett bort 140 böcker

Mitt projekt att göra mig av med 500 saker började med att jag i helgen rensade i bokhyllorna. Jag fick ihop 140 böcker som jag bedömde att jag utan problem kan leva utan och som därför fick flytta till Röda korsets butik i Näsbypark.

Kassar med 140 böcker på väg till second hand-butiken.

Min poäng med att sätta ett mätbart mål på 500 saker är att jag vill att det ska vara en utmaning. Att bara rensa utan mål gör att jag bara gör mig av med det där som jag verkligen inte känner någon koppling till. Om jag måste göra mig av med ett visst antal saker så behöver jag kanske tänka ett varv till på vad jag faktiskt inte behöver. Jag vet inte om 500 är lagom mycket för att uppnå det, men min plan är att om det är lätt som en plätt att göra mig av med 500 saker så var det ett för lågt antal. Då blir det ett nytt mål med ett antal nya saker.

Inom yogan pratar man om icke-girighet eller om att inte fästa sig för mycket vid sina ägodelar; det är bara saker. Det är det jag vill öva på med det här projektet. Min bedömning är att den här bokutrensningen egentligen var för lätt – jag har inte utmanat mig tillräckligt än så länge. Kanske betyder det att jag behöver gå igenom mina böcker igen så småningom och rensa lite till. Vi får se.

Det känns skönt att vara 140 saker lättare. Nu är det bara 360 kvar :-) Jag noterade ett habegär, eller kanske konsumtionsbegär, inom ett område där jag rensade, nämligen kokböcker. Jag gjorde mig av med 19 sådana. Det var böcker som jag inte har använt på många år – nästan alla var köpta på den tiden jag åt kött och nu kändes de på tok för köttinriktade för mig. Inga problem där alltså. MEN. Tanken som kom var: titta vad mycket plats det blev i kokbokshyllan! Borde jag inte få köpa ett par nya kokböcker nu när jag har varit så duktig och gjort mig av med de gamla? Jag noterar den känslan.

Jag ska göra mig av med 500 saker

Det finns en stor frihet i att inte äga. Att inte äga saker betyder att inte ha ansvar, att inte behöva lägga energi på att administrera, förvara, underhålla eller på något annat sätt hantera saker.

I den enda änden av ägandeskalan ser jag framför mig en person som är ett offer för konsumtionssamhället, som köper nya saker ofta, som dessutom har ett stort hem där det inte är ett problem att förvara alla dessa saker. Personen arbetar mycket för att kunna finansiera sin konsumtion, har låg miljömedvetenhet och tjänar så mycket pengar att hen aldrig behöver tänka två gånger inför ett inköp av en ny pryl.

I den andra änden av skalan ser jag framför mig en munk i en tradition där man i princip inte äger något utom sina egna kläder och en skål för allmosor.

Även om jag har mycket emot det konsumtionssamhälle jag lever i så befinner jag mig rimligtvis närmare prylgalningen än munken på skalan. Och det är okej. Men några steg närmare munken vill jag ändå ta. Mitt nästa steg formulerar jag så här:

Jag ska göra mig av med 500 saker från och med nu och fram till sommaren 2018.

Det är ett mål jag klurade på redan i våras, och som jag formulerade klart i somras. Det kom en höftoperation emellan, så jag har inte riktigt kommit igång än, men nu är det dags!

”Men du har väl inte så mycket saker”, sa en kompis som jag pratade med det här om. Kanske inte – i så fall blir det här en stor utmaning. Eller så är det lätt som en plätt. Om det skulle vara för enkelt så sätter jag ett nytt liknande mål när jag har gjort mig av med de 500 sakerna.

Något jag de facto har mycket av är böcker, så jag tänker börja i den änden. Jag räknar med att det inte blir några problem att göra mig av med 100 böcker. Det blir min första delutmaning. Vi kan kalla det uppvärmning.

Planen är att allt som kan återvinnas ska återvinnas. Böckerna kommer jag att gå till en Röda korset-butik med, till exempel.

Nu kör jag! Någon som hänger på?

Frihet – nytt tema på bloggen

Frihet är en av mina grundläggande värderingar. Det är ett ämne jag tänker på ofta och som påverkar mina beslut i vardagen, både stora och små. Jag gissar att det lyser igenom här också ibland, men jag har inte satt fokus på det i mitt bloggande tidigare. Det är jag sugen på att göra mer framöver. Så jag har lagt till en inläggskategori som heter fri, och så tänker jag skriva inlägg på det temat lite då och då.

Vad menar jag med frihet? Vad kan du som bloggläsare förvänta dig att jag kommer att skriva om? Jag har inte någon färdig uttänkt plan kring det, utan vi får se lite vad som händer, men jag kan tänka mig att det bland annat kommer att handla om det här:

  • Jag vill vara fri att vara den jag är, som jag är. Jag spelar ofta olika roller – det tror jag att de flesta av oss gör. Min ambition är att göra det mer sällan och vara mig själv oftare.
  • Jag vill vara (och känna mig) fri att säga det jag tycker.
  • Jag vill leva i en jämställd värld som är fri från rasism, homofobi och hat.
  • Jag vill vara fri att säga sanningen och vara personlig, bland annat här på bloggen och i sociala medier.
  • Jag vill kunna uttrycka mina känslor fritt.
  • Jag vill vara fri att skapa. På den här punkten känner jag mig inte tillräckligt fri just nu. Jag lägger för mycket tid på att jobba med sådant som betalar mat och hyra och för lite tid på att skapa fritt. Det betyder inte att mina uppdrag är dåliga eller tråkiga. Men jag har för lite tid till skapande.
  • Jag vill vara fri i mitt jobb. Några av de viktigaste anledningarna till att jag kör eget är att jag vill vara fri att säga nej till uppdrag som är fel för mig, att jag vill få vakna utan väckarklocka nästan varje dag och att jag vill ha möjlighet att jobba var och när jag vill.
  • Jag vill vara fri från stress.
  • Jag vill vara fri att bygga upp mitt liv just så som jag vill ha det.
  • Jag vill kunna frigöra mig från (en del av) samhällets normer och jag vill uppmuntra andra att göra detsamma. Jag vill utmana en del gamla mossiga normer och skapa nya som bygger på en större öppenhet och som är mer tillåtande.
  • Jag vill kunna klä mig som jag vill. Det här hänger också ihop med att vara mig själv. När jag ska på ett kundmöte så klär jag mig ungefär som jag bedömer att man är klädd på ett kontor (jag skriver ungefär, för vad vet jag om kläder liksom). Hemma går jag alltid runt i mina hippiebrallor. Egentligen skulle jag kunna tänka mig att gå i mina hippiebrallor jämt. Gärna barfota och med ett färgglatt linne. Det betyder att jag behöver strunta i vad som är comme-il-faut och gå i hippiekläderna i alla sammanhang – och bli uppfattad som en kuf. Det kan också betyda att jag bara har kunder som tycker att det är helt okej att gå i hippiebrallor. En annan lösning kan vara att jag på sikt skapar ett liv där jag aldrig har några möten. Ska jag gå barfota behöver jag också befinna mig i ett klimat och en miljö där man kan göra det.
  • Jag vill vara ekonomiskt fri. Jag vill ha ett liv där jag inte är så beroende av att byta min tid mot pengar.
  • Jag vill bli mer fri från prylar, ägodelar och konsumtion. Jag skulle vilja vara självförsörjande i högre grad än vad jag är i dag – odla mer grönsaker, plocka mer mat ute i naturen.
  • Jag vill ha mer fri tid. Mer fritid. Som jag har nämnt några gånger här på bloggen har jag de senaste åren (eller kanske i hela mitt yrkesverksamma liv?) haft alldeles för många och långa perioder med för mycket jobb. Jag vill leva mer och jobba mindre.
  • Jag vill leva ett liv med så lite negativ påverkan på klimatet som möjligt.
  • Jag vill röra mig fritt och vara fri i var jag befinner mig. Ett exempel på det är att jag tillbringar ett antal veckor på vintern på La Gomera. Den här punkten är en direkt motsägelse mot den förra. Att jag väljer att flyga till Kanarieöarna en gång om året har stor negativ klimatpåverkan. Det skulle jag också vilja skriva mer om: hur man ska prioritera mellan de olika friheterna när de krockar med varandra.
  • Jag vill vara fri från smärta, skador och sjukdomar. Den senaste tiden har jag inte varit det – mina trasiga höfter, framför allt den högra, har inneburit ett funktionshinder i min vardag. Nu har jag valt att operera höften, och förhoppningsvis kan det leda till större frihet framöver.
  • Jag vill vara fri från lögner – framför allt vill jag att mina nära relationer ska vara fria från lögner.
  • Jag vill ha friheten i att inte önska att jag var någon annanstans än här och nu. Fokuserad i nuet. Mindfulness med andra ord.

Vad vill du läsa om frihet? Vad är frihet för dig?

Bästa sommarpratarna 2017

Nu kan jag äntligen presentera de enligt mig bästa sommarpratarna 2017 – hela listan! Den här gången gör jag till och med ett försök att rangordna de sommarprogram som jag tyckte var bäst. Så här blir det:

  1. Tommy Ivarsson, som är lyssnarnas sommarvärd den här sommaren och som berättar om när han förlorade sin son. Oj, vad jag grät! Lyssna inte på kommunala färdmedel om du inte vill gråta ute bland folk.
  2. Fredrik Backman. Jag älskar hans böcker och kan inte låta bli att tycka att allt han gör är bra. Han är både rolig och seriös, och i sitt sommarprogram ger han dessutom tips till den som vill bli författare. Han pratar en del om kreativitet, och så sa han en så bra grej som man kan tänka på om någon säger ”Måste du vara så känslig?”: Det är bra att vara känslig! Det är de känslorna man använder för att skapa.
  3. Linnéa Claeson, som är en fantastisk feministisk förebild för mig och gör allt det där jag önskar att jag gjorde. Du följer väl hennes Instagramkonto @assholesonline där hon visar upp och ger svar på tal på en del av det sexistiska hat som hon utsätts för? I sommarprogrammet lyfter hon även vikten av att männen – de bra männen, för det finns ju många av dem – säger ifrån när andra män gör sexistiska och kvinnohatande saker.
  4. Rickard Söderberg, operasångare som pratar fint om kärlek och om att våga vara den man är.
  5. Negra Efendic, som pratar känslosamt men inte smörigt om hur det var att att bo i Bosnien – och om flykten därifrån. Om att bli journalist. Och om att vinna stora journalistpriset.
  6. Magda Gad, krigskorrespondent som kommer med så fruktansvärda skildringar att jag märker att jag skärmar av och bara orkar ta till mig en bråkdel. Jag måste nog lyssna igen.
  7. Johan von Schreeb, som startade Läkare utan gränser i Sverige. Han åkte till Sierra Leone för att bekämpa ebolaepidemin, men i programmet återkommer han hela tiden till hur feg han är. Jag håller inte med.
  8. Lisa Ekdal, som pratar grymt bra om att stå upp för sig själv, till exempel att hon inte accepterade när skivbolaget ville göra hennes första skiva på ett helt annat sätt än vad hon själv ville och kunde stå för.
  9. Ann-Helén Laestadius, författare som pratar om sin uppväxt som same och om att de blev förbjudna att prata samiska i skolan.
  10. Miriam Bryant, artist, som pratar självutlämnande på ett sätt som berör mig.
  11. Gullan Bornemark, musiker, som berättar så fint om både människor och händelser. Fina barnvisor, både de som var nostalgi för mig och de jag inte hade hört. Och så lite klokskaper. Hon berättade att hon har absolut gehör, och att det är himla praktiskt för en musiker. Men på senare år har gehöret börjat luras för henne och bli en halv ton fel, och på sistone till och med en hel ton fel. ”Om det fortsätter i samma takt så hör jag en hel oktav fel om hundra år – och då blir det ju rätt igen!”, säger nittioåringen. Är inte det positivt tänkande så vet jag inte vad som är det.
  12. Richard Tellström, måltidsforskare som pratar spännande om matens roll i samhället, bland annat om hur vi definierar oss genom vad vi äter.

Jag tror aldrig att det har tagit så lång tid för mig innan jag har lyssnat på alla sommarpratarna, men nu är jag äntligen klar! Med reservation för att det var kanske fem eller så som jag inte orkade lyssna klart på för att de inte passade mig.

Som vanligt är det många, många fler än de här som är värda att lyssna på – och jag uppmuntrar alltid lite extra till att lyssna på dem som du inte tror att du vill lyssna på. Man vet aldrig vad man kan lära sig av den som har ett annat perspektiv än man är van vid.

Virtuellt boksläpp för Skriv för din målgrupp nu på torsdag

På torsdag smäller det! Då är det boksläpp för Skriv för din målgrupp. Det blir ett virtuellt boksläpp som sker på Facebook, vilket innebär att du kan vara med oavsett var i världen du befinner dig. Allt du behöver är en internetuppkoppling. Vi kommer att mingla och prata om boken och skrivande, och självklart blir det tillfälle att ställa frågor både till mig och till min förläggare Maria på Morfem.

Alla får plats! Varmt välkommen på boksläppet!

Boken finns att köpa redan nu hos internetbokhandlarna:

Skriv för din målgrupp hos Adlibris.

Skriv för din målgrupp hos Bokus.

De bästa böckerna jag läste under sommaren

Det finns så otroligt många bra böcker där ute. Och jag hade turen att få läsa ett gäng av dem under min sommarsemester. Här är de bästa böckerna jag läste i somras, utan inbördes ordning. Länkarna är annonslänkar och går till Adlibris.

  • Elizabeth är försvunnen, av Emma Healey. Huvudpersonen, den dementa 82-åringen Maud, är otroligt fint beskriven. Berättelsen har hennes perspektiv, och jag som läsare får ta del av hennes förvirrade tankar och alldeles egna logik. Parallellt med att Maud undrar var vännen Elizabeth är tänker hon även tillbaka på sin barndom, som döljer ett minst lika stort mysterium. Jag gillade boken från första sidan.
  • När hundarna kommer, av Jessica Schiefauer. Stark ungdomsbok med massor av känslor och genomarbetade perspektiv.
  • Maresi – krönikor från Röda klostret, Av Maria Turtschaninoff. En spännande ungdomsbok med ett djup som gör att den kan läsas på flera nivåer.
  • En ny jord – ditt inre syfte, av Eckhart Tolle. En faktabok, eller självhjälpsbok om man så vill, som blev sommarens verkliga ögonöppnare för mig. Förmodligen mest för att jag läste den vid exakt rätt tillfälle, när jag hade mediterat precis så mycket i mitt liv och läst exakt de andra böcker i det här ämnet som gjorde att jag kunde ta till mig budskapet.
  • Sekten på Dimön, av Mariette Lindstein. Läskig, hemsk och sjukt spännande bok som hade mig i ett järngrepp från första till sista sidan. Det är inte ofta jag läser 500 sidor på ett dygn.
  • Tiggaren, av Sofie Sarenbrant. Klassisk deckare, men riktigt, riktigt bra. Jag tycker faktiskt att Sarenbrant bara blir bättre för varje bok.
  • Disclaimer, av Renée Knight. Psykologisk thriller med många intressanta vändningar.
  • Störst av allt, av Malin Persson Giolito. Genialiskt upplägg, skickligt genomfört. Jag förstår att den har fått pris för årets bästa kriminalroman.

Operera höften – så var det för mig

Jag opererade höften den 22 augusti 2017 på Capio Artro Clinic på Sophiahemmet i Stockholm, Artrokliniken i folkmun. Jag fick alltså en ny höftled inopererad, en höftprotes i metall. Operationen kallas även höftledsplastik. Här beskriver jag hur det var för mig att operera höften.

Det här inlägget sticker ut lite från de andra på bloggen och det är en del i att jag har lust att skriva mer om det som är viktigt mitt liv för närvarande, och inte bara om böckerna och författarjobbet.

En annan anledning till att jag skriver det här är att jag vet att många som ska eller funderar på att göra en höftoperation googlar för att få veta mer. Om du tillhör den gruppen vill jag ställa en fråga innan du läser vidare: Vill du verkligen veta? Det här är absolut ingen skräckhistoria – allt gick bra med min höft – men det kan ändå vara detaljer som du inte har tänkt på och som stressar dig om du har en tendens att oroa dig. Den tendensen har definitivt jag. Jag var nojig som sjutton i flera månader före operationen. Jag valde att inte ta del av andra patienters historier om deras höftoperationer, utan bara lyssna på min läkare och den övriga sjukhuspersonalen på Artrokliniken. Och läsa det som stod hos 1177 Vårdguiden. Du som inte ska operera höften men som ändå tycker att det där med sjukhus är lite läskigt (som jag) rekommenderar jag inte heller att läsa det här inlägget. Dessutom är det långt som tusan :-)

Min oro inför höftoperationen

Min oro inför operationen har haft ungefär följande perioder:

  • Sju år tidigare. Jag fick en remiss till Artrokliniken men avbokade tiden (som jag för övrigt fick vänta på i över ett år) för att jag bestämde mig för att problemen med min höft var på en nivå som jag kunde leva med. På den tiden hade jag inga problem med att promenera, men jag fick med åren större och större inskränkningar i mina övriga fysiska aktiviteter.
  • I vintras. Jag var på mitt vanliga vintertillhåll på La Gomera. Där var det inte bara omöjligt för mig att vandra i bergen; det var även svårt att ta kortare promenader. Jag var, på ett annat sätt än hemma, beroende av att kunna gå för att sköta min vardag. Och det fick mig att upptäcka hur funktionshindrad jag var. Det var då jag insåg att det var dags att gå vidare, och att det antagligen var operation som var vägen framåt.
  • I våras. Jag passerade ett antal instanser av läkare, remiss, röntgen etc, och blev ständigt påmind om att jag behövde operera mig.
  • I maj och juni. Jag träffade min operationsläkare Per Gedin för första gången och fick ställa alla mina frågor till honom. Han var mycket pedagogisk och svarade utförligt och tydligt på allt. Men det var då jag fick veta detaljerna om hur en höftoperation gå till (jag hade alltså gett mig själv googlingsförbud för att inte få informationen från fel källa, och jag hade definitivt inte tittat på några youtubefilmer med höftoperationer. Definitivt. Inte.). Det var då jag fick reda på att de sågar sönder lårbenshalsen och knackar ner en metallgrej i lårbenet, och så byter de ut höftkulan och sätter dit ett par (?) andra delar i plast och metall som typ ersätter brosket. Även om jag var peppad efter det här mötet med läkaren så blev det starten på min operationsångestkulmen, som varade i typ två månader och sammanföll med en period när jag inte mådde så bra för att jag jobbade på tok för mycket.

Sedan tog jag semester och gjorde en massa sköna grejer och tänkte faktiskt inte så mycket på operationen. Jag kunde utan problem prata om att någon skulle såga sönder min lårbenshals. Och mot slutet av semestern gick mina nojor mer och mer över till att handla om att operationen kunde bli inställd. På grund av infektionsrisken får man inte operera sig om man har ett sår eller en större finne någonstans på kroppen (de allra minsta såren är okej), ett fult eksem eller om man är förkyld. För mig visade det sig vara helt omöjligt att inte ha några sår på kroppen, vilket stressade mig något fruktansvärt. Jag fick bland annat ett skärsår på tummen ett par dagar före operationen, men det var tillräckligt litet för att jag skulle komma undan med det.

Höftoperationen – på operationsdagen

Klockan 09.00 på morgonen skulle jag vara på plats på avdelning 3. Jag fick inte äta något från midnatt kvällen innan, och jag fick inte dricka något vatten efter kl. 8. Skölja munnen gick bra, så jag hade med mig en vattenflaska för att göra det om jag skulle bli torr i munnen av nervositet. Men jag var faktiskt inte så nervös som jag hade väntat mig den här morgonen – det var som om jag hade nojat ur mig det mesta under månaderna innan.

Jag fick mitt rum, som jag i ett par timmar delade rum med en person som hade opererat höften dagen innan. Hon verkade oförskämt pigg. Hon sa att hon hade ont, men hon hade inga problem att gå på kryckor och hon kunde till och med böja sig ner och knyta skorna! Jag var grymt imponerad och sa att om jag kunde röra mig så där bra dagen efter så skulle jag vara supernöjd. (Det kunde jag inte, kan jag avslöja, men det visar också hur stor variation det kan vara mellan olika patienter.)

Jag fick ställa in mina saker i ett skåp. Jag fick duscha och tvätta mig med bakteriedödande tvål (vilket jag även hade gjort hemma kvällen innan). Jag fick ta på mig sjukhuskläder och en sjuksköterska ställde en massa frågor. Jag fick något läkemedel också men jag minns inte vad. Något smärtstillande, tror jag, och kanske något lugnande. Och så fick jag ett band runt höger handled med mitt personnummer på. Det måste ha varit här jag fick min infart också. Infart var dagens fackord för mig; det är alltså en plastgrej på armen där man kan trycka in dropp och diverse läkemedel så går de fortare ut i blodet än om man tar dem som tablett.

En sköterska pratade om att jag skulle ta en spruta på mig själv i magen en gång om dagen i tio dagar efter operationen, och att det är blodförtunnande som man tar för att minska risken att få blodpropp. Jag hade hört det förut men jag såg antagligen lite bekymrad ut för hon frågade om det kändes jobbigt. Jag sa ” inte i jämförelse med att någon ska såga sönder lårbenshalsen på mig”. (Men när jag sedan väl skulle göra det så var det ordentligt jobbigt.)

Efter ett par timmar fick jag lägga mig i sängen och bli rullad till operationsavdelningen. Två sköterskor rullade i väg mig, och jag hade en fruktansvärd hjärtklappning när de sköt in mig i hissen. Jag hamnade i uppvakrummet, där man är både före och efter operationen, och fick ett bås att vara i. Där var jag i någon timme medan operationsläkaren, narkosläkaren och narkossköterskan kom förbi med ojämna mellanrum, ställde frågor och informerade om saker. Mina minnesbilder av det här är inte helt klara, men jag minns att läkaren ritade en pil med spritpenna på min högra höft och skrev sina initialer där. Och att jag var tvungen att gå upp och kissa en gång extra för att jag var så nervös

Sedan blev jag inrullad i förberedelserummet. Nu var det ordentligt jobbigt, men samtidigt tänker jag efteråt att jag måste ha stängt av en del känslor – eller redan varit påverkad av läkemedel – hur kunde jag annars ens klara av det här? Jag blev fastspänd, typ som i ett skruvstäd, på sidan i en brits med höften som skulle opereras uppåt. Mina minnen av det här är dimmiga.

Jag rullades in i operationssalen. En operationssköterska presenterade sig – jag minns att han hade glasögon och en mask över munnen. Och det var ett par andra personer i bakgrunden som också sa sina namn. Operationssköterskan sa att jag skulle få syrgas i tub och en medicin som skulle göra mig trött och lite yr, och att det kunde kännas skönt att få domna bort lite. Och jag domnade bort lite och struntade fullständigt i vad som hände. Och sedan tryckte de in själva det sövande medlet i min infart på handen, och sedan var jag borta. Narkos alltså – vilken bra grej :-)

Jag vaknar upp efter höftoperationen

Runt 12-12.30 gissar jag att jag blev sövd. Nästa gång jag var medveten om en tid var 15.40. Att jag har de här tiderna borde betyda att det fanns en klocka på uppvaket, men jag har inget minne av det. När jag vaknade var livet riktigt jobbigt. Jag försökte hitta en liggställning där det inte gjorde ont. Någon sa ”försök ligga still”, men det gick inte, för jag hade ont. Jag minns det som att jag var i halvdvala ganska länge och att allt var jobbigt.

Vid 16 blev jag rullad tillbaka till avdelningen. Min rumskamrat från morgonen hade åkt hem, så jag fick eget rum hela resten av kvällen och natten, och det var verkligen guld, för fy, vad jag hade stört min stackars rumskamrat om jag hade haft någon!

Vid 16.30 tänkte jag för första gången att jag borde skicka ett sms till mina närmaste och tala om att jag var okej, men det tog två timmar till innan jag lyckades samla ihop tillräckligt med energi för att faktiskt göra det.

Jag hade ont och mådde galet illa. Jag är en person som lätt mår illa. Om något har biverkningen illamående så får jag den. Jag har fått narkos en gång tidigare, och då mådde jag också illa. Den här gången fortsatte jag med det hela natten, antagligen både av narkosen och av de smärtstillande medlen jag fick. Jag kunde inte ens sätta mig upp genom att fälla upp sängen, för då mådde jag fruktansvärt illa.

Första natten efter operationen

Natten var jobbig. Jag har supersvårt att somna på rygg, och jag hade svårt att ligga på sidan eftersom jag hade ont. Jag lyckades i alla fall bulla upp med kuddar så att jag kunde sova på sidan i 1,5 h. Sedan blev jag väckt för att jag skulle ta mer smärtstillande. Det var vid midnatt, och sedan somnade jag aldrig om. Jag var vaken hela natten. Jag hade ont, ringde på sköterskan och fick smärtstillande, mådde mer illa av medicinen, ringde på sköterskan och fick medicin mot illamåendet, var hungrig och ringde på sköterskan för att se om jag kunde få något att äta, men jag kunde inte äta eftersom jag mådde illa. Jag lyckades i alla fall få i mig en del nyponsoppa, och däremellan låg jag och stirrade i taket.

På morgonen lyckades jag sova i typ en halvtimme. Och så fick jag frukost – te med honung och rostat bröd med ost. Och jävlar vad gott det var! Jag petade även i mig ett smörgåsrån med ost. Och kanske någon rawfoodboll som jag hade med mig. Och mer nyponsoppa. Och äppeljuice. (I min värld är det för övrigt underligt att de inte har till exempel någon frukt, utan att det är gluten, mjölkprodukter och saker med tillsatt socker som gäller – är det verkligen den bästa återhämtningsmaten?).

Men under den här natten så kände jag en så stark tacksamhet. För att det finns människor som orkar jobba inom vården, och som tog hand om mig när jag hade det jobbigt. För hur snälla och omtänksamma alla var. Och för att jag får betala skatt, och då ingår allt det här. Helt fantastiskt ju!

På morgonen träffade jag doktorn som hastigast, och han sa att operationen hade gått bra (det hade jag faktiskt inte fått höra ordentligt innan; det hade jag bara antagit). Han trodde inte att jag skulle kunna åka hem under dagen, med tanke på hur illa jag hade mått på natten, och det trodde inte jag heller.

Dagen efter höftoperationen

Framåt morgonen fick jag hjälp av en sjuksköterska med att bulla upp med en kudde under knäna och en som låg lite i kanten under den opererade höften/rumpan. Det var en avgörande grej som gjorde livet lättare de närmaste timmarna. En orsak till att jag hade så ont under natten var att jag låg stilla hela tiden och därför fick ont i benet av trycket mot sängen. Ett tips till dig som är patient är alltså: se till att få extra kuddar (det hade jag bett om redan innan) och se till att få hjälp att bulla upp med dem så att det blir så bekvämt som möjligt. Och om du inte mår så illa som jag: försök att komma upp och röra på dig.

Fysioterapeuten kom förbi och hjälpte mig att ta mig ur sängen och gå några steg på kryckor. När jag väl hade börjat röra på mig kändes allt oändligt bättre. Vi gick igenom rehabprogrammet för de första veckorna. Jag kunde inte göra allt. Och jag fick avvakta lite med att gå i trappor, för han trodde att det skulle bli för mycket för mig på en gång.

Jag blev körd i rullstol till röntgen. Och så fick jag kikärtsgryta till lunch (jag hade bett om vegetarisk mat) som jag fullständigt slukade. Plötsligt var jag hungrig hela tiden. Under eftermiddagen åt jag lite mellanmål som jag hade med mig. Jag mådde fortfarande illa men det hindrade mig inte längre från att äta.

Jag hade fortfarande rejält ont, men jag var uppe och rörde på mig några gånger, och gjorde ett par av rehabövningarna. Gick några steg i en trappa med hjälp av fysioterapeuten. Och så var läkaren där igen och kommenterade röntgenbilden. Han sa att den nya höften satt precis som han ville. För honom fick jag åka hem om jag ville – eller stanna kvar till nästa dag. Och fysioterapeuten hade sagt samma sak.  Och nu hade jag fått en ny rumskamrat, så jag hade inte rummet för mig själv längre. Så jag bestämde mig för att åka hem.

Snälla maken kom och hämtade mig kl. 18 och vi åkte till apoteket så att han kunde hämta ut alla mina sjutusen mediciner. Och sedan var jag hemma. Så skönt!

Jag har fortfarande inte tittat på några Youtubefilmer, och jag har bara googlat när det har varit något mycket specifikt som jag vill ha svar på om tiden efter en höftoperation.

Jag ska få en ny höft

I morgon, tisdag, ska jag få en ny höft inopererad. Jag har artros i båda höftlederna sedan sju år tillbaka. Eller kanske har jag haft det längre – jag vet faktiskt inte hur det där fungerar – men sedan sju år tillbaka har jag besvär av det.

Det handlar inte om att jag går runt med stora smärtor i min vardag, men jag har blivit mer och mer funktionshindrad under de här åren. Förutom höfterna så har jag även ett mindre diskbråck i ryggen som jag känner av i varierande grad, och periodvis har jag en hel del strul med mina knän.

Innan kroppen blev trasig för sju år sedan var jag en person som tränade hårt, ofta och mycket. Först var jag tvungen att sluta träna karate. Och sedan har jag skurit ner på fler och fler fysiska aktiviteter. Jag fick sluta jogga, har inte åkt inlines på många år nu, kan inte göra någon tung styrketräning för benen utan det blir lätt rehabträning (men tyngre styrka för överkroppen, där jag fortfarande är stark). Men: Det var också den trasiga kroppen som fick mig att börja göra mer och mer yoga. Att avstå från fysisk aktivitet är inte min grej, så jag gör det jag kan. Yoga. Jag har yogat till och från sedan millennieskiftet, men tidigare blev det inte mer än någon enstaka gång i veckan – jag prioriterade hårdare fysisk träning. Sedan några år tillbaka är yogan en stor del av min livsstil. Tillsammans med annat som jag ägnar mig åt, som också handlar om att vara medvetet närvarande: meditera, sjunga, dansa fridans och så vidare, så ger det här mig oerhört mycket. Så den viktigaste meningen med att min kropp är trasig tycks vara att jag skulle hitta djupare in i yogan.

Men det var ju inte det jag skulle prata om :-)

I vintras när jag var på La Gomera så blev jag plågsamt medveten om hur dåligt skick mina höfter, framför allt den högra, är i nu. Inte nog med att jag inte kunde vandra i La Gomeras vackra berg längre. Jag kunde knappt ens gå en promenad. Det blev ett stort problem att jag hade hyrt en lägenhet som låg en bit ifrån dalens centrala delar, och att jag behövde promenera vart jag än skulle. Hemma i Sverige har jag bit för bit, nästan utan att jag har märkt det, skapat mig ett liv där jag inte måste gå så mycket. Jag cyklar när jag ska någonstans i närheten. Jag kan gå korta sträckor som till tåg, bussar och oftast från tunnelbanestationer och dit jag ska. Men i vintras blev det tydligt att jag är funktionshindrad i min vardag. Det var dags att operera höften.

Och nu har jag en tid för höftoperation inbokad i morgon. Under de senaste månaderna har jag tagit mig igenom de värsta orosmomenten om att någon ska såga sönder min lårbenshals, plocka ut höftleden och sätta in reservdelar i metall och plast. De senaste veckorna har min oro främst handlat om allt som kan göra att operationen inte blir av. Jag får inte operera mig om jag har ett sår någonstans på kroppen (de minsta småsåren typ pappersskärsår på fingret är okej), om jag har en rejäl finne någonstans på kroppen (det känns ju svårt att göra något åt), har ordentliga eksem (mina är under kontroll just nu) eller har en förkylning.

Jag har isolerat mig från människor så gott det går senaste veckorna för att inte riskera att någon smittar mig med ett förkylningsvirus. Jag försöker verkligen undvika att skrapa i någonstans eller göra illa mig, men det känns helt omöjligt att inte ha ett enda sår på hela kroppen. Senast i lördags skar jag mig på en plastförpackning i köket, och fram tills i morse när jag hade fått okej på det såret så var jag inte alls säker på att det skulle bli någon operation i morgon. Och så går jag och baddar sprit på minsta finne och hoppas, hoppas, hoppas att den inte ska växa sig större. Ja, jag är nojig, och det är okej. Det är en stor grej för mig att jag ska genomgå den här operationen. Och just nu ser det ut att bli av.

Där är jag just nu.

Jag har en massa saker att blogga om, och jag har även lite idéer om åt vilket håll jag vill styra den här bloggen framöver. Jag hoppas att jag även faktiskt lyckas avsätta tid för bloggandet under hösten; jag har lite idéer om det också. Men först en sjukskrivning. Om operationen blir av som den ska så kommer jag att vara sjukskriven i någonstans mellan en och två månader, skulle jag tro. Jag gissar att det inte blir så mycket bloggat då. Eller så är det då det blir mycket bloggat. Den som lever får se :-)

Kram så länge så hörs vi framöver!

Min sommarsemester 2017 – en summering

I det här inlägget berättar jag om min semester och vad jag har haft för mig i sommar. 

En lång sommarsemester – den bästa investeringen i mig och mitt företag

Jag har skrivit förr om hur viktigt det är för mig att få vara ledig på sommaren, hur bra jag mår av det och hur den återhämtningen ibland har varit avgörande för att jag har orkat köra eget i femton år. Även om jag har perioder när jag jobbar (för) mycket så kommer det alltid en sommar när jag får all den vila jag behöver. Och så orkar jag ett år till :-) Så jag går inte in på det mer här. I stället tänkte jag berätta vad jag har haft för mig under sommaren.

En vecka på Öland med snabb nervarvning

Jag var på Öland en vecka tillsammans med maken. Han lyckades hyra den perfekta introvertstugan för oss. Mannen som hyrde ut stugan hade ett hus på samma tomt men bodde inte där till vardags, så det var bara vi där. Vi behövde inte prata med någon på hela veckan, och vi kunde hänga ute på tomten med makens två hundar utan problem (den ena har en tendens att bli fullständigt galen om det är andra människor eller djur i närheten). Dessutom låg den lilla stugan precis vid vattnet.

Min förväntan var att jag skulle få det ganska tufft att varva ner; jag hade jobbat på tok för mycket i flera månader och mått dåligt av det ett tag. Och jag har tidigare varit med om att jag har haft svårt att varva ner från ett sådant läge, och att jag har känt mig liksom bakfull den första veckan eller så. Vi åkte till Öland på en lördag, som var den första dagen på semestern, och när vi kom dit på kvällen så veckohandlade vi och packade upp och såg till att vi inte hade några måsten dagen efter. På söndag morgon satt jag på stenstranden och tittade ut över vattnet och tänkte att ”nu börjar jag nervarvningen; undrar hur lång tid den tar”. Och redan på söndagskvällen var jag helt dagvill och trodde att vi hade varit där i flera dagar. En dag tog det att varva ner!

Att åka iväg så där direkt första dagen på semestern är helt klart mitt bästa knep för att varva ner snabbt och på så sätt få ut mer av semestern.

Sjunga i Värmland

Jag var hemma någon dag och packade om och sedan tog jag tåget till Värmland för att sjunga i en vecka med min favoritsångpedagog Ange Turell.

Så härligt att få genomsköljas av sång hela dagarna, och i vackra och somriga omgivningar dessutom. En bonus var att min rumskamrat lärde mig några för mig nya örter att koka te på. På rawfoodsidan har jag skrivit om att gå ut och plocka växter och göra sitt eget örtte.

Pånyttfödd efter yogafestivalen på Ängsbacka

Jag var hemma i en vecka, och så bar det iväg till Värmland igen, närmare bestämt till yogafestivalen på Ängsbacka. Det var fjärde gången jag var där. Den här gången kände jag ett stort motstånd mot att åka – så där som man kan göra ibland inför något som man vet är bra för en men innebär en del jobb. Jobbet i det här fallet är att under en hel vecka med yoga, sång, dans, meditation, föreläsningar så kommer det upp massor av känslor och tankar och veckan innebär alltid att man jobbar med sig själv, ofta på djupet. Det är så klart fantastiskt, men det kan också vara lite jobbigt. Och det var allt det där. Jag hade en superbra vecka och kom hem och kände mig totalt upplyst och pånyttfödd. Det går inte att beskriva hur mycket man hinner vara med om på en veckas yogafestival; sista dagen kändes det som om jag hade varit där i en hel månad.

Bilden föreställer de gongar som gongmästarna slår på i ett gongbad, där deltagarna ligger på madrasser och låter sig omslutas av klangen.

På klippan i Finnhamn

Några dagar senare tog jag Vaxholmsbåten ut i Stockholms skärgård, närmare bestämt till Finnhamn, tillsammans med en vän och kollega. Lite av en konferensresa, fast i väldigt avkopplat läge. Vi tillbringade ett par dagar på klippan i solen och jag fick massor av input på jobbsaker som jag går och ältar. Jag borde över huvud taget lufta mitt ältande oftare – saker brukar må bättre av att få ljus på sig än att gömmas i mina mörka hjärnvindlingar.

Hemester i kombo med strategiklur

Därefter har jag haft ett par veckor på hemmaplan som har varit en kombination av att vara ledig och att ägna mig åt målplanering, strategiarbete och allmänt klurande. Och lite administration. Det är vid den här tiden på året som jag sätter upp mina mål för det kommande året och funderar på vad som inte var bra under det senaste året (jag jobbade för mycket!) och vad jag vill göra annorlunda (prioritera att leva före att jobba!). Vid den här tiden brukar min hjärna ha kommit in i ett läge där den bara är just den här tiden på året. Den har varit nervarvad och avkopplad en längre period och jag har distans till vardagen. Dessutom har jag varit iväg på aktiviteter som startar processer i både kroppen och huvudet, och jag brukar oftast ha gjort några nya insikter under sommaren. Så även i år.

Skördat massor av godsaker på min odlingslott har jag gjort också förstås.

Summa summarum har jag haft en helt fantastisk semester.

Jag läste 16 böcker under semestern. Flera av dem var ruskigt bra. Låt mig återkomma med ett separat inlägg om dem.

Det enda jag inte är nöjd med är att jag plockade på tok för lite blåbär. Det har flera orsaker:

  1. Jag var för upptagen med att sjunga, göra yoga, titta på havet, läsa böcker, hänga på klippan och så vidare, och var inte hemma så mycket.
  2. Det var inget vidare blåbärsår i år, i alla fall inte hos mig.
  3. Just nu försöker jag vara så försiktig jag kan för att inte få några sår på kroppen. Om jag har ett sår får jag inte göra min höftoperation som är planerad till på tisdag. Det är lätt att få sår i blåbärsskogen upptäckte jag när jag var där i förra veckan, så jag gav upp det.

 

Jag hade tänkt att skriva mer om min kommande höftoperation här, men nu har jag redan skrivit så långt, så det får bli ett separat inlägg. Jag återkommer!

Hoppas att du har haft en lika fantastisk sommar som jag! :-)