De oskrivna böckerna

Undrar när jag ska skriva alla de där böckerna som jag vill skriva? Nu behöver jag fokusera på Den snälla företagaren tills den är klar. Men under tiden dyker det upp idéer till en massa andra fackböcker. En del som är relaterade till den pågående boken, en del som handlar om helt andra saker.

Och då har jag inte ens slagit på romankanalen, den som gör att jag kommer på en massa romaner som jag vill skriva. Ni andra som också håller på med skapande på olika sätt, fungerar ni också så här? Känner du igen känslan av att tiden aldrig räcker till för allt det som du vill skapa? Ibland tänker jag att det skulle ordna sig om jag skrev på heltid, att tiden då skulle räcka. Men jag misstänker att det inte är så. Om jag skrev fem dagar i veckan istället för en så skulle jag ha fem gånger så många tillfällen att komma på nya böcker som jag ville skriva. Min teori är alltså att proportionerna mellan de ännu inte påbörjade bokidéerna och tiden som jag ägnar åt att skriva fortfarande skulle vara densamma. Och frustrationen därmed lika stor. Vad tror du? Hur fungerar det för dig?

Att fastna i en bok

Finns det något bättre än att fastna helt i en bok man läser? Ni vet så där så att man inte kan släppa den. Jag gjorde det nu i helgen.

Och plötsligt hände det något med tiden. Oftast har jag inte alls tid att läsa i flera timmar i sträck; det blir snarare någon kvart här och där, i badkaret, innan jag somnar, medan jag äter lunch. Men som en gåva så fanns den bara där, all den tid jag behövde för att läsa ut boken. Så det gjorde jag.

För mig ligger det en barndomsnostalgisk känsla i att fastna i en bok. Jag flyttas tillbaka till bokslukaråldern, när jag kunde ligga på sängen och läsa en hel dag. Jag önskar mig fler sådana dagar, även i vuxen ålder.

Om det är någon som undrar så var det Camilla Läckbergs senaste bok, Fyrvaktaren, som jag fastnade i. Det tog kanske 50 sidor eller så innan jag var fast, men sedan var det kört. Precis som med alla hennes tidigare böcker. Hon vet vad hon gör, Läckberg, och hon har precis den där kombinationen mellan mordgåta och karaktärsdriven handling som jag går igång på, och som får bladen att bläddra sig själva.

När fastnade du i en bok senast?

Att göra-listan som blev ett monster

Jag har, som jag säkert har nämnt tidigare, en kroniskt gigantisk att göra-lista i min dator. När jag sitter och jobbar så är det en strukturerad lista, som visserligen växer i ett okontrollerat tempo, men den gör det på ett strukturerat sätt.

Men på helgen, när jag inte sitter framför datorn hela dagarna, och inte tittar på listan, så blir den ett monster. Istället för att vara samlad i ett dokument så sprider den ut sig över hela skrivbordet, arbetsrummet och faktiskt över hela lägenheten om jag inte tuktar den. Då förökar den sig främst via post-it-lappar. När jag satte mig framför datorn nu på måndag morgon så räknade jag till inte mindre än tio nya post-it-lappar som har kommit till under helgen. Efter som några av lapparna innehåller flera punkter så är det åtminstone femton nya arbetsuppgifter som har kommit till under helgen. När jag inte jobbade. Då kan ni tänka er i vilken takt min monsterlista förökar sig när jag sitter och jobbar och faktiskt ska tänka jobbrelaterade tankar.

Några av lapparna är snabbt fixade, så jag ska ta tag i dem omedelbart. Andra tar lite längre tid, så dem ska jag flytta över till listan i datorn, så att den blir strukturerad igen. Tills nästa helg.

Läs första avsnittet av Den snälla företagaren

Nu finns ett utkast till avsnittet Du bestämmer på Den snälla företagarens webbplats. Det betyder att du som är nyfiken inte behöver vänta ända till slutet på året, när boken kommer ut, utan kan smygläsa avsnittet redan nu.

Du som inte vill smyga är också välkommen. För dig finns till och med en kommentarsfunktion där du ohämmat kan tycka till om texten, klaga, berömma eller ställa frågor om du tycker att något är oklart. Jag blir förstås tacksam om du delar med dig av dina åsikter, så att jag kan göra boken ännu bättre.

Så vad tycker du?

Falkens författarskola bloggar

Falkens författarskola, där jag håller distanskursen Nå ut med ditt budskap, har startat en blogg. Där bloggar jag och de andra kursledarna om skrivande ur olika synvinklar, beroende på vilken inriktning vi har.

Det är kul att hålla en distanskurs! Och varje gång jag ser kursprogrammet så vill jag gå mina kollegers kurser också. För visst låter det kul med kurser som Kom igång och skriv! eller Författarverkstad (som finns på olika nivåer)? Fast mest sugen är jag nog ändå på Ge ut din egen bok med Ulf Diktonius, som har gett ut flera romaner på egen hand och driver webbplatsen egenutgivare.se (juli 2013: länken borttagen).

Har du gått skrivarkurser? Kan du rekommendera någon?

Skrivarträff

Igår var jag på skrivarträff på mysiga fiket Ritorno (vid Vasaparken i Stockholm). Våra skrivarträffar är opretentiösa tillställningar som brukar gå till så att någon i mitt nätverk av skrivande människor hör av sig och undrar om det inte är dags dags för en skrivarträff snart. Om jag håller med om det (vilket jag oftast gör) så kommer vi överens om tid och plats och så bjuder jag in lite folk, och kanske bjuder de i sin tur in lite folk. Vi brukar bli runt fem personer, ibland uppemot tio.

Väl på plats fäller vi upp våra bärbara datorer eller anteckningsböcker. Och så fikar vi och pratar om våra skrivprojekt, skrivarvåndor, förlag, agenter, egenutgivning och annat relevant och irrelevant. Hänger på Facebook gör vi bestämt också. Och skriver förstås. Om det dyker upp en fråga medan vi skriver så ställer vi den till de andra och får förhoppningsvis en ny infallsvinkel. Oftast blir det mer pratande än skrivande och om det blir något vettigt skrivet är det att betrakta som en bonus. Igår var vi fem personer på plats runt det stora runda bordet på Ritorno. Efteråt var vi överens om att vi hade varit mer produktiva än vanligt och jag är nöjd med att jag fick en hel del skrivet på Den snälla företagaren.

Att skrivarträffen blev just igår beror på att en av skrivarträffdeltagarna, Lars Rambe, som för närvarande bor i Kenya, är i Stockholm på besök. Han släpper för övrigt sin kommande deckare Ut ur skuggorna om en dryg månad. Den ser jag fram emot att läsa!

Gammelmedier: Babel

Även om jag är mest inne på sociala medier i dessa dagar händer det att jag konsumerar gammelmedier också. De senaste veckorna har jag fastnat för Babel i SVT. Jag tror att jag började titta för att jag tänkte att ”jag är ju författare, en författare ska vara litterär, bäst att jag tittar på det här litteraturprogrammet”.

Men sedan fastnade jag. Daniel Sjölin är en utmärkt programledare som har koll på när han ska lyssna och när det är dags att ställa nya frågor. Diskussionerna är en blandning mellan högt och lågt och gästerna en färgstark skara. Men bäst av allt är ändå Bob Hansson. Hans uppgift är att sätta in läsarnas inskickade kärleksdikter i olika sammanhang. Till exempel läsa upp dem för två personer och kolla om de blir kära i varandra. Bob är min nya idol, och jag ser fram emot att läsa hans bok Kärlek, hur fan gör man? som ligger i en av mina högar med olästa böcker.

Jag bor i en anslagstavla

Ibland känns det som om mitt hem är förvandlat till en anslagstavla. Då handlar det om att jag jobbar intensivt med Den snälla företagaren. När jag får en idé till något så skriver jag ner den på närmaste papperslapp. Om jag är hemma blir det oftast en post it-lapp eller – om jag behöver skriva mycket – ett skrivarpapper. Är jag någon annanstans skriver jag på ett miniblock som jag har i väskan. Eller på baksidan av något annat papper.

Så här såg det ut när jag försökte få ordning på diverse lappar och samtidigt läsa igenom högen med säljböcker som jag hade rotat fram ur bokhyllorna och lånat på bibblan:

Ibland använder jag även väggarna för att klistra upp post-it-lappar på om jag behöver få överblick över något. Så gjorde jag när jag skrev synopsis till den här boken. Och om jag behöver strukturera om en text som jag redan har skrivit kan jag skriva ut den och sprida ut på golvet över hela arbetsrummet och vidare ut i vardagsrummet.

Nu har jag samlat ihop alla lösa idéer och skrivit in dem på rätt ställe i dokumentet som både är mitt manus och mitt synopsis. Det känns alltid bra att få sortera saker. Boken kommer en bit framåt och lägenheten ser ut som ett hem igen.

Hur gör du för att tydliggöra strukturer när du jobbar – med text eller annat? Kan du hålla allt i datorn och huvudet eller har du som jag behov av att visualisera strukturen på olika sätt?

Tjatar du?

Tidigare i veckan blev jag intervjuad av Ann Ljungberg för hennes kommande bok Min kompis är författare! – socialt nätverkande för författare och förlag. Boken har två delar: en del där Ann intervjuar mig och sju andra författare om hur vi arbetar med marknadsföring i sociala medier, och en del som är mer praktiskt inriktad. Eftersom Ann är en klok och kunnig person är jag säker på att det blir en riktigt bra bok, och jag ser verkligen fram emot att läsa den.

Under intervjun pratade Ann och jag bland annat om balansen mellan att ha en strategi för sin närvaro i sociala medier kontra att vara spontan. Själv tycker jag att det är viktigt att ha en strategi i grunden, men att man inte får vara rädd för att uttrycka sig spontant utan att tänka på att varje litet inlägg måste passera genom strategins nålsöga.

Intervjun aktualiserade också en fråga hos mig som jag funderar på titt som tätt: hur mycket ska man tjata i sociala medier? Ibland tycker jag att jag tjatar om samma saker i alla kanaler – och även i samma kanal. Men å andra sidan vet jag själv att jag oftast inte reagerar på ett budskap (klickar på en länk eller vad det nu kan vara) förrän jag ser det kanske tredje gången eller så. Jag har även för mig att marknadsföringsförståsigpåare brukar säga att man måste publicera en annons ett visst antal gånger (nio??) innan folk reagerar på budskapet. Så jag tror att tjatet fyller en viktig funktion, men det får ju inte gå till överdrift. Hur gör du? Tjatar du? Stör du dig på andra som tjatar?

Hur blir en språkvetare intresserad av statistik?

Som ni förmodligen har märkt gillar jag att kommunicera via sociala medier. Det senaste halvåret har jag utökat antalet kanaler att synas i, och plötsligt har det blivit väldigt intressant med siffror:

Nästan dagligen tittar jag på de här siffrorna: har de ökat?

Hur många personer som läser den här bloggen varierar mycket från dag till dag. En dag när det inte händer något här är det kanske bara är ett par tre personer som tittar förbi. Men om jag skriver ett inlägg med en intressant rubrik och länkar till det i min statusrad på Facebook – så att det blir synligt för mina 112 Facebook-vänner – så är ni många som läser.

Så varför är det här så viktigt nu då? Det är förstås bra för min marknadsföring att jag sprider mitt budskap till många. Men är det bara det? Nja, om jag rannsakar mig själv en smula så vill jag förmodligen känna mig intressant och populär. För femton år sedan mätte vi vår popularitet i hur många meddelanden vi hade på telefonsvararen när vi kom hem. Idag mäter vi den genom att se hur många som följer våra äventyr i sociala medier. Kan det vara så? Känner du igen dig?

Pin It on Pinterest

Share This