Blogg | Ett fritt liv

Lästiden räknas inte

Otålig som jag är så förvånas jag lite över att Den snälla företagaren inte är klar än – jag har ju hållit på i flera veckor nu! ;-) Nåja, det går framåt i alla fall. Den här veckan fick jag faktiskt iväg ett (kort) avsnitt till ett par kloka vänner som har lovat att tycka till. Dessutom jobbar jag på två avsnitt till.

När jag väl skriver så går det rätt snabbt. Men under en stor del av arbetet skriver jag inte, utan använder tiden till att läsa relevant litteratur – för att hitta fakta och få inspiration. De flesta av böckerna har jag läst förut och det är riktigt kul att läsa dem igen, det blir många aha-upplevelser av typen ”Är det av den här boken jag har lärt mig det här?” Jag har läst många företagarböcker under mina år som soloföretagare och böckerna har förstås varit med och format mig som företagare, och min syn på företagandet. Sedan har kunskapen blivit internaliserad; jag vet inte längre varifrån jag har fått den. Förrän nu när jag läser om böckerna.

Men det är som om tiden jag ägnar åt att läsa inte räknas som arbete. Det är först när jag kan producera ord, rader, sidor som jag känner mig produktiv, som det känns som om arbetet går framåt. Du som skriver eller ägnar dig åt något annat som kräver förberedelser eller research känner kanske igen dig? Eftermiddagen idag ska jag ägna åt att plöja ett par böcker till. Förhoppningsvis blir det några rader skrivna också, så att jag får känna mig nyttig.

PS Svara gärna på frågan om du läser e-böcker i det förra inlägget.

Läser du e-böcker?

Jag har ett erkännande att göra: jag har inte börjat läsa e-böcker på allvar än. Det beror på att jag inte har skaffat mig någon läsplatta. Det är ju en investering att göra (man får lägga ett par tre tusen) jämfört med att bara köpa en bok (några tior för en pocket på Internetbokhandlarna), och jag har inte gjort den än. Och att läsa böckerna vid datorn, där jag redan tillbringar alldeles för mycket tid, lockar mig inte. Men generellt tycker jag att idén är suverän! Tänk att kunna ha med sig hur många böcker som helst, på semestern till exempel. När jag var utomlands en månad häromvintern lånade jag ett gäng e-böcker på biblioteket eftersom resväskan hade blivit för tung om jag skulle ha släpat en hel månads läsbehov i den. För lektören och författarcoachen Ann Ljungberg, som lever på en båt, är läsplattan ett självklart val.

Inom några månader släpper vi min bok Tydliga texter som e-bok. Jag är så nyfiken på att se hur många som kommer att köpa den jämfört med pappersboken!

Läser du e-böcker? Svara gärna här:

[polldaddy poll=2943242]

Sluta vänta på inspiration

Jag har velat bli författare sedan någon gång i mitten av tonåren. I tjugoårsåldern gick jag och väntade på att Den Stora Inspirationen skulle komma. För jag trodde att det var så det fungerade, att man plötsligt blir upplyst och att det är då den där romanen blir skriven, liksom av sig själv. Jag pluggade på universitetet, fick jobb, hade fullt upp med livet och tänkte inte så mycket på författardrömmen. Men 2002 startade jag eget och i samband med det hände något. Det var som om min hjärna började fungera på ett helt nytt sätt; den drog igång nya projekt alldeles av sig själv, både jobbmässiga och privata.

Ett av projekten var att börja skriva. Något år senare påbörjade jag mitt första romanmanus (som nu är preskriberat, må det vila i frid). Det var nämligen inte inspiration jag behövde, det var ett liv där jag bestämde över min tid och min arbetssituation. Jag beundrar verkligen dem som kan skriva romaner vid sidan av en heltidsanställning, själv skulle jag aldrig klara det.

Att skriva romaner handlar för mig inte ett skvatt om inspiration, det handlar om arbetsdisciplin. Jag slår mig ner vid datorn, placerar fingrarna på tangentbordet och sätter igång och skriver, oavsett om jag känner för det eller inte. Låter det tråkigt? Det är det ibland. Men ofta är det så fantastiskt ordnat att inspirationen kommer medan jag skriver! När jag har trögat mig igenom de första orden eller styckena så börjar hjärnan spotta ur sig saker fortare än fingrarna kan skriva ner dem. Det är då jag kommer ihåg varför jag skriver, varför det är det roligaste som finns. Men för att komma dit måste jag alltså sätta mig vid datorn och börja skriva. Gör det du också: gå inte och vänta på inspirationen, sätt dig bara ner och skriv!

Är du multikreativ?

Jag har lagt märke till att kreativa människor ofta använder sin kreativitet på flera olika sätt. Påfallande många av mina författarvänner målar vid sidan av skrivandet. Flera som skriver är också bra på att fotografera. Själv har jag ingen större känsla för form men har nyligen till min egen förvåning börjat skriva musik (förvisso amatörmässig men ändå).

Det här väcker några frågor hos mig:

Hur mycket kreativitet finns det? Är det en outsinlig källa? Eller är det snarare så att vi blir mer kreativa ju mer vi skapar?
Har man någon praktisk nytta av att skapa på olika sätt? Blir jag en bättre romanförfattare för att jag skriver låtar också?
Har vi blivit författare (eller drömmer om att bli det) för att vi är fulla av kreativitet och bejakar den? Eller är det tvärtom så att multikreativiteten kom till för att vi började skriva och därifrån var steget inte långt till andra kanaler för att uttrycka sin kreativitet?

Är du också multikreativ? Inom vilka discipliner? Vad tycker du att det ger för mervärde att skapa på flera olika sätt? Tycker du också att du blir mer kreativ ju mer du är kreativ, liksom? Kommentera gärna – jag är nyfiken på dina funderingar kring det här.

Hur hitta förlaget som ser mer än bara mitt manus?

Nu tänker jag skriva om ett av mina favoritämnen. Det är förstås konstigt att kalla något som gör mig irriterad för favoritämne, men det är i alla fall ett ämne som jag gärna diskuterar.

Jag försöker hitta ett förlag till romanen A, som är en psykologisk thriller. Att få en roman utgiven av ett förlag om man inte har fått det tidigare är inte det lättaste. Det figurerar lite olika siffror i sammanhanget, men en vanlig siffra som jag hör är att 2 promille av alla manus som kommer in till ett förlag blir utgivna. I år är det tydligen värre än vanligt dessutom; många förlag skär ner på utgivningen som en följd av de skakiga tiderna.

Jag har skickat romanen A till ett antal förlag och flera av dem har refuserat den. Refuseringarna består av förlagens standardbrev som brukar vara formulerade ungefär så här om det är ett av de större förlagen: ”Tack för att vi fick läsa A. Tyvärr måste vi tacka nej till att ge ut manuset. Varje år får vi in sisådär en fyra miljarder manus och av dem ger vi endast ut ett fåtal. På grund av den stora mängden manus har vi sällan möjlighet att ge personliga omdömen.” Om det är ett mindre förlag är motiveringen istället att ”Vi ett litet förlag som bara ger ut ett fåtal titlar per år.”

Men nu till det som irriterar mig: När jag skickar ett romanmanus till ett förlag så skickar jag med ett följebrev med information om vem jag är, vad jag har skrivit tidigare och så vidare. I mitt följebrev berättar jag om hur jag jobbar med marknadsföring av mina böcker och jag nämner några av de medier som skrev om min förra bok, Tydliga texter.

Jag är säker på att jag kan sälja fler romaner än de flesta författare med ett lika bra – eller bättre – manus eftersom jag kommer att jobba hårdare med marknadsföringen. Men inget, jag upprepar: inget förlag har ens kommenterat vem jag är och varför de inte vill samarbeta med mig. Jag får bara standardsvaret att de tyvärr inte kan satsa på mitt manus. Men mig då? Mig kan de väl satsa på? Jag kanske kunde utfärda någon garanti, typ ångerrätt om vi inte säljer si och så många böcker?

Räkna med att jag återkommer till det här, det är som sagt ett av mina favoritämnen. Har du några erfarenheter eller åsikter i frågan? Kommentera gärna.

Bakom kulisserna på Den snälla företagaren

Jag har precis börjat skrivarbetet med Den snälla företagaren. Kanske ändras arbetssättet längs vägen, men jag tänkte i alla fall berätta hur jag jobbar just nu.

Till utgångspunkt har jag ett synopsis med en preliminär kapitelindelning. I varje kapitel har jag samlat sådant som ska ingå där. Det kan handla om ett citat som jag gillar, ett tips jag har fått av någon eller en notering om att jag ska läsa en bok som är relevant för ämnet. Eller så har jag skrivit ett stycke eller två som jag vill använda. När det sedan är dags för ett arbetspass med boken gör jag så här:

Jag väljer ett kapitel som jag ska arbeta med och sätter igång att skriva med utgångspunkt i de lösa anteckningar som jag har samlat på mig. Under tiden dyker det upp nya idéer som kanske passar in här (i så fall skriver jag om dem också) eller någon annanstans (i så fall gör jag en anteckning i det kapitel där de passar in).
Jag läser litteratur som är relevant för kapitlet. Oftast handlar det om böcker som jag har läst tidigare och som jag vet kan ge mig idéer till boken.
Jag läser igenom kapitlet som jag har skrivit, går igenom det med hjälp av en checklista (Jag äääälskar checklistor, jag har checklistor för allt) och ser till att jag ha fått med allt som jag vill ha med.
Jag ber någon klok företagare i mitt nätverk läsa igenom avsnittet och ge mig återkoppling.
Jag omarbetar, ändrar, lägger till saker utifrån den kloka återkopplingen.
Jag skickar kapitlet till Tomas och John på TUK Förlag, som läser och kommer med fler kloka kommentarer och dessutom en hel del glada tillrop.
Jag omarbetar igen. Eventuellt läser jag ytterligare litteratur efter tips från Tomas och John.

Längre än så har jag inte kommit med boken än. (Ja, om jag ska vara ärlig så är det inget av kapitlen som har gått igenom alla de här stegen heller.) Men när jag har skrivit det mesta av texten till boken så kommer jag – och Tomas och John – att gå igenom alltihop igen och se till att få överblicken och helhetsgreppet. Men det känns som att det är långt dit.

Jag ♥ haiku

Författarkollegan AC Collin är en av de mest kreativa och produktiva personerna jag känner. Själv är jag alltid så fokuserad på just den roman (eller som just nu: fackbok) som jag för tillfället skriver på, så jag tar mig nästan aldrig tid att skriva något på sidan om. Men AC skriver noveller och små betraktelser var och varannan dag. Dessutom målar hon. Jag blir alltid lite avundsjuk på hennes multikreativitet. Den senaste veckan har hon skrivit haikuer i sin statusrad på Facebook varje dag och när jag läser dem så tänker jag att jag också ska skriva en haiku varje dag.

För er som behöver en snabbrepetition av vad en haiku är så kan jag berätta att det är ett slags minidikt som från början kommer från japan. Det finns lite olika skolor här – och det är väl inte så konstigt, jag menar hur 17 ska man översätta en japansk diktform till västerländska språk? Men oftast brukar man säga att en haiku ska bestå av tre rader med 5 + 7 + 5 stavelser. (Och ja, det heter faktiskt haikuer i plural, jag slog just upp det i Svenska Akademiens ordlista.) Svenska haikusällskapet (länk borttagen pga trasig) vet allt om haikuer om du vill läsa mer.

Jag är rädd att jag aldrig kommer att skriva en haiku varje dag, men det blev i alla fall en igår:

Den utslitna snön
kastar sig ut från taken.
Våren har landat.

Blir du också sugen på att skriva haiku? Lägg in den som kommentar till det här inlägget om du vill!

Hur föddes Den snälla företagaren?

När jag startade eget 2002 läste jag massor av företagar- och starta eget-handböcker. I många av dem fick jag korkade råd av typen ”om du reser bort, säg till dina kunder att du är på affärsresa, aldrig att du är på semester”. Själv vill jag ha kunder som har förståelse för att jag är en människa och inte en maskin – och alltså behöver ha semester ibland.

Jag hade funderat ett tag på att skriva en företagarhandbok för oss företagare som beöver semester och som står för det. Jag gillar att bolla tips och idéer med andra företagare och att ge råd till folk i mitt nätverk som står i begrepp att starta företag. Eftersom jag är en strukturerad person som gillar att dokumentera det jag gör har jag dessutom samlat på mig en del material som bara väntar på att bli sammanställt till en bok. Men det finns ju redan hundrasjutusen företagshandböcker på marknaden, så vilken var min USP? USP är marknadsföringska och betyder Unique Selling Point, alltså min nisch, det som skiljer den här boken från de hundrasjutusen andra.

För ett par år sedan läste jag Stefan Einhorns Konsten att vara snäll, och det var då de berömda bitarna föll på om inte plats så i alla fall någonstans i närheten av platsen där de borde befinna sig. Där blev de liggande medan jag höll på med livet och jobbet och det där andra man håller på med, ni vet. Men så i vintras kom tillfället att ta tag i det här. Jag samlade ihop mitt material till ett synopsis och skrev ett provkapitel. Jag bad några kloka företagare i min omgivning tycka till om det och så gav jag mig på förlagsjakt.

Det fanns en handfull förlag som verkade intressanta för min bok. Kanske mest intressant var TUK Förlag. På deras webbplats hittade jag idel uttryck som stämde överens med hur jag tänkte mig boken: Vi gillar när det är praktiskt … inga tjocka luntor … konkret … kunskapen går att använda direkt … Och eftersom jag tror på marknadsföring via sociala medier gillade jag att de fanns på både Facebook och Twitter. Jag skickade mitt synopsis till TUK och ett par förlag till sent en fredag eftermiddag. Sedan tog jag helg och tänkte skicka det till ytterligare ett par förlag på måndagen. När måndagen kom hörde TUK av sig och sa att de ville ge ut boken.

Ut ur garderoben

Nu är det dags för mig att komma ut. Som författare alltså. Ja, det var ingen hemlighet innan heller att jag skriver. Men offentligt på webben brukar jag mest vara språkkonsult annars.

Här på bloggen tänker jag skriva om mina böcker, om skrivande och om sådant som är relaterat till det. Den närmaste tiden kommer det förmodligen att handla mycket om Den snälla företagaren, min nya företagarhandbok som kommer ut i slutet av året på TUK Förlag.

Pin It on Pinterest