Patong, Phuket, Thailand, 26 december 2004
Sanden i Thailand var vit. När Emil tog upp den i handen var den helt len. Den var bra till att bygga slott.
”Mitt slott är större än ditt”, ropade han.
Maja svarade inte. Hon satt en bit bort med ansiktet mot vattnet. Julklappshinken med en grön spade i stod bredvid. Genom hennes fingrar rann sand ner i en fånig hög.
”Men titta då!” Emil tänkte inte ge sig. Hans slott var högt nu. Maja hade börjat bygga sitt slott före honom. Men han hade en stor hink. Den hade han fyllt igen och igen med tung, blöt sand. Det blev en ordentlig hög som han gjorde till ett slott. Ett slott för krigare. De satt där inne och åt sin morgongröt. Sedan red de ut. Minst hundra var de som krigade.
Nu tittade Maja på honom. Hon rättade till baddräkten och satte händerna i sidorna. Det ljusa håret var blött längst ut. Det klistrade ihop sig.
”Droppslott ska inte vara stora.” Hon lät bestämd. En ny näve vattenblandad sand droppade ner mellan hennes fingrar. På hennes löjliga slott. ”Det är lagom för prinsessan som bor i det. Hon har ett långt svärd som hon kan slå ihjäl elaka drakar med. Och så kan hon göra karatesparkar. Pappa har lovat att jag ska få börja på karate nästa termin tillsammans med Hannah.”
”Det kan inte pappa bestämma utan att fråga mamma fattar du väl.”
Emil tittade mot pappas solstol för att se att han var kvar. Han låg på mage och läste en bok.
Det var bäst när pappa var nära. I går hade en kvinna sagt något till Emil som han inte förstod. Men pappa förstod. Emil kunde ropa på honom när någon pratade konstigt. Han slog med spaden mot slottet för att jämna till det. ”Du får fråga mamma när vi kommer hem.” Hem. Till Sverige. Det blev trångt i Emils hals när han tänkte på hur långt bort mamma var. Men så blev det varmt i magen. De var på semester med pappa, det var också roligt.
”Det kan han visst. Mamma och pappa får bestämma lika mycket, det har mamma sagt.”
”Nej, de måste bestämma tillsammans.” Föräldrar som var gifta kunde bestämma saker själva. Föräldrar som var skilda måste bestämma saker tillsammans. Det var så det var.
Emil tröttnade på att skrika åt sin syster, hon var ändå dum. Skönt att hon gjorde sitt slott långt borta från hans. Han tittade mot pappa igen. Solstolen bredvid pappas var Emils. Där låg en bok som pappa och han hade lånat på biblioteket hemma i Täby. Den var spännande. På Majas solstol låg hennes fula mjukiselefant.
Havet svoschade upp sina vågor i jämn takt bakom Emil. När han dunkade med spaden mot slottet blev det som musik tillsammans med vattnet. En takt. Emil rörde huvudet upp och ner medan han nynnade en alldeles egen sång. En bra sång. Ingen kunde höra den utom han själv och havet.
Men det blev fel i melodin. Han kom ur takten. Havet hade slutat svoscha och försvunnit. Varför var det så långt borta? Där vattnet nyss hade varit fanns bara mer av den blöta sanden som Maja använde till sitt droppslott.
*
Vem var det som skrek? Emil tittade åt andra hållet; det var pappa som kom springande. Han höll sin bok i handen och viftade med den och armarna. Om och om igen skrek han. Nu hörde Emil vad:
”Emil! Maja! Kom hit, spring!”
Och då såg Emil: pappa såg rädd ut. Pappor ska aldrig vara rädda. Emils mage drog ihop sig. Pappa gjorde kom hit-tecknet med handen. Emil tittade på vattnet igen. Det kom tillbaka, det var stort nu. Och nära. Det gjorde inga mjuka musikljud, bara dunkande dån. Han kunde inte se Maja någonstans. Emil sprang mot pappa. Kom vattnet för att ta dem, var det vad pappa menade? Pappa stannade. Han gjorde tecknet en gång till och ropade något som Emil inte hörde. Han hade stora ögon, Emil kände inte igen dem. Inte pappaögon. Pappa började springa. Emil förstod; det var farligt, han måste springa dit pappa sprang. Så fort han orkade rusade han efter. Men det var svårt att springa i sanden. Fötterna fastnade. Varje gång en fot landade i den vita sanden sjönk den ner som i lera. Han behövde stor kraft för att dra upp den. Pappa kom längre och längre bort. Emil tittade hårt på pappas rygg. Om pappa kunde springa fort så kunde han också det. Pappa hade ropat att han skulle springa. Pappa förstod när folk pratade konstigt. Pappa visste bäst, Emil sprang. Något hårt, som en stor planka, slog Emil i ryggen. Han tappade andan, och när han skulle hämta den igen fanns ingen luft. Bara vatten.