Jag firar inte jul

Jag firar inte jul. Det är inget jag tänker så himla mycket på. Det går ju inte att bo i Sverige och inte notera att de flesta omkring en håller på med julgrejen, men jag brukar ignorera den så gott det går.

Jag har främst två anledningar att inte fira jul:

1. Den är så galet kommersiell. Jag har generellt svårt för den konsumtionshets vi lever i, och på julen antar det löjliga proportioner. I många fall handlar det om att vuxna människor köper onödiga saker till andra vuxna människor som själva har råd att köpa vad de behöver.
2. Begreppet julstress tycker jag säger allt. Att ordet ens finns. Att många stressar för att hinna koppla av med familjen. Galet.

Förutom det här så är jag inte speciellt förtjust i helger och den typen av traditioner över huvud taget och firar dem ganska sparsamt eller inte alls. Och inte är jag så mycket för släktsammankomster heller.

Jag är medveten om att alla inte firar den här typen av kommersiell jul med julstress och julklappshets. Många har alternativa julvarianter, tar det lugnt, köper inga julklappar eller bara några enstaka till barnen – och det tycker jag låter bra. Jag är också medveten om att det finns människor som önskar att de hade någon att fira jul med och som kanske tycker att jag är bortskämd som väljer bort den möjligheten. Och ja, visst är jag bortskämd och privilegierad som har möjlighet att välja bort julen bara för att jag vill det.

Julen 1998 försökte jag få igenom hos min ursprungsfamilj att vi inte skulle köpa några julklappar. Det var ett försök att tona ner konsumtionsdelen av julen, men förslaget gick inte hem. Det var sista (nåja, senaste, man ska aldrig säga aldrig) gången jag firade jul. Strax efter det blev jag ihop med en person som inte heller gillade julen, så vi bestämde oss för att åka utomlands julen efter det. Det var en bra lösning för mig; jag hade nog haft svårt att få förståelse hos familjen för att jag inte tänkte komma och fira jul utan bara stanna hemma. Nu arton år senare är det förstås rätt etablerat att jag inte firar julen. Men eftersom jag vill komma bort från den svenska vintern så passar det mig utmärkt att kombinera det med att även komma bort från julen. Jag gissar att jag har befunnit mig utomlands runt femton av de arton jularna som jag inte har firat.

Jag har fått frågor om hur jag gör med julen nu när jag är på La Gomera. Särskilt när det framgår att maken är kvar i Sverige. (Han firar för övrigt inte heller jul, och i år valde han att vara hemma och inte fira.) Att ”sitta ensam på julafton” ses av många som det värsta som skulle kunna hända. För mig är det ingen grej alls. Jag har inga särskilda planer för juldagarna. Precis som att jag kan ha en vanlig helg när jag inte har några särskilda planer. Det är för övrigt min favorittyp av helg – den där jag inte har några planer. Jag är ju introvert och tycker att det är hur skönt som helst att vara för mig själv.

Jag märker också att jag känner mig lite obekväm med att säga ”god jul” till någon, eftersom det liksom inte betyder något för mig. Om någon säger det till mig kan det slinka ut ett ”god jul” tillbaka, fast oftare blir det nog ett ”tack detsamma” så att jag slipper säga det. I skrift blir det ofta något i stil med ”jag hoppas att du får det skönt och ledigt under helgerna”. För det är ju det jag önskar vänner och bekanta. Lugn och ro. Tid med familjen för den som vill ha det. Tid för sig själv för den som behöver det.

Jag önskar dig helger fyllda av det som du vill fylla dem med – oavsett om det är julfrid eller någon annan typ av frid.