Jag har en känsla av att jag skriver det här inlägget senare på hösten för varje år som går, ha ha. Här kommer det i alla fall. Äntligen. De bästa sommarpratarna 2019 – hela listan! Enligt mig alltså.
Stina Wollter är bäst – ingen protest
Stina Wollter är i en klass för sig, både bland årets sommarpratare och rent generellt. Hon är konstnär, författare, programledare. I sitt sommar program berättar hon om när hon lärde känna åttaåriga Maja som var döende i cancer. Och om den fantastiska relation som de hade i fyra månader innan Maja dog. Om du inte redan följer Stina på Instagram så är det för övrigt ett hett tips.
De övriga bästa sommarpratarna
De övriga på listan är, i kronologisk ordning (alltså i den ordning de pratade):
Anders Hansen, överläkare i psykiatri och författare. Han pratar om saker vi behöver för att må bra: sömn, motion, andra människor. Om den nya tekniken – att den är både bra och dålig, att vi absolut ska fortsätta använda våra mobiler, men att vi behöver hitta ett sätt att inte använda dem sex timmar om dagen. Anders Hansen sa flera intressanta saker som fick mig att stanna upp. Som att vi inte är designade för att må bra; vi är designade för att överleva och fortplanta oss. Evolutionen har premierat den typen av hjärnor som har ångest, för det var den som oroade sig som överlevde. I dag har vi ingen nytta av att oroa oss, och i stället är det många som inte mår bra. Om du inte har läst Anders Hansens bok Hjärnstark så rekommenderar jag den.
Caroline Farberger, vd på Ica Försäkringar. Hon har bytt kön från man till kvinna och berättar hur det fungerade för henne att göra det samtidigt som hon har en hög position i näringslivet. Programmet kändes äkta och personligt, men jag kunde inte låta bli att känna mig lite misstänksam över att allt fungerade så otroligt bra. Hon verkar ha fått stöd av precis alla: sin fru och sina barn, släkten, vännerna, chefen och kollegorna. Fanns det verkligen ingen som tog det på ett dåligt sätt?
Carina Bergfeldt, journalist och författare. Hon berättar om hur illa hennes pappa behandlade henne och att han sa att hon hade en så obehaglig personlighet (jag är osäker på om det var exakt det ordvalet) att ingen skulle stå ut med henne i längden. Hon berättar om alla de medelålders männen som sa att hon var en dålig journalist, bland annat på hennes dåvarande arbetsplats Aftonbladet. Tills hon vann stora journalistpriset för sitt reportage om Utøya. Då fick hon helt plötsligt alla uppdrag hon ville. Sedan blev hon headhuntad till SVT. Carina Bergfeldt berättar personligt och bra. Möjligtvis hade jag önskat mig lite mer känslor i berättelsen.
Madeleine In Hwa Björk, lyssnarnas sommarvärd. Hon är adopterad från Sydkorea och blev som liten förväxlad med ett annat barn. Adoptionsbyrån hävdar att det aldrig har hänt tidigare, men Madeleine In Hwa Björk menar att det förekommer. Hennes biologiska mamma ville aldrig adoptera bort henne, utan det var Madeleines mormor som adopterade bort sitt barnbarn bakom ryggen på dottern. Madeleine In Hwa Björk menar att adoptioner måste ske statligt och att det kan hända dåliga saker i och med att en adoptionsbyrå tjänar pengar på varje adoption. Det här är ett område som jag inte kan något om alls, men om det är så att dagens adoptionssystem leder till en efterfrågan som skapar en handel med barn så är det ju helt sjukt!
Alexander Mahmood, fotograf som även skriver reportage. Han berättar personligt om sin fetma och hur han gjorde en gastric bypass och gick ner från 200 till 100 kg. Han berättar även ett antal andra historier om personer som står honom nära, och eftersom han är bra på att berätta så blir jag berörd av historierna. Det handlar om hur hans föräldrar kom till Sverige från varsitt håll, om hans styvpappa, som kom till Sverige från ett tredje håll, och om en papperslös kompis som i fyra år jobbade svart, hyrde lägenhet svart och till slut fick uppehållstillstånd.
Jag har börjat lyssna på alla
Jag har börjat lyssna på alla årets sommarpratare, men jag lyssnade inte till slutet på alla program. Jag noterade att jag hade allt mindre tålamod med trista sommarprat ju längre sommaren gick. I början av sommaren är själva sommarprogramslyssnandet en grej i sig – Sommar i P1 är en viktig ingrediens i min sommarkänsla – och då är jag beredd att stå ut med några halvtrista program. Framemot september (för jo, jag hade program kvar att lyssna på då) var jag mer i no-bullshit-läge och lyssnade bara klart på dem som faktiskt var bra på riktigt.
Vilka var dina favoriter i år?
1 kommentar