Under hösten har jag fattat ett beslut: det är inte rimligt att jag fortsätter att flyga samtidigt som jag har förstått att vi inte kan göra det. Det skaver något fruktansvärt att veta att jag gör fel. Nu är det dags att göra rätt.
Som du kanske vet så har jag mitt vintertillhåll och andra hem på La Gomera. Som du kanske också vet så har jag haft en svår flygskam de två senaste vintrarna när jag har flugit dit. För som du garanterat vet så befinner vi oss i en brinnande klimatkris där vi måste minska våra utsläpp av växthusgaser, och en stor källa till utsläppen är just flyget. Därför kan vi inte fortsätta att flyga så mycket som många av oss i Sverige gör.
Det är inte rimligt att jag flyger
Inför de två senaste vintrarna har jag kämpat med det här. Båda gångerna slutade kampen med ett beslut att fortsätta med min årliga flygresa och i stället jobba med att sänka mina utsläpp på andra sätt. Men nu går det inte längre. Jag kan inte flyga. Vi måste alla göra det vi kan för att minska våra egna utsläpp och för att påverka samhället och andra så att vi tillsammans minskar utsläppen. Flygresan som jag gör för att ta mig till och från La Gomera är en så stor del av mina utsläpp. Det är inte rimligt att jag fortsätter med dem. Så jag måste stanna på marken.
Det är en sorg
Det är förstås en stor sorg att jag inte får åka till La Gomera och Valle Gran Rey. Jag känner så starkt för den platsen. När jag är där är det så tydligt att det är där jag ska vara på vintern. Och nu kan jag inte vara det. Den här sorgen har jag inte bearbetat än. Jag kommer inte riktigt åt den. Stråk av den bubblar upp ibland. Men kanske är jag inte redo att ta mig an den än. Eller så kommer det inte alls så mycket sorg, utan jag kan fokusera på vad jag får i stället, vem vet.
För mig personligen är det just nu inte ett alternativ att ta mig till La Gomera utan att flyga. Det är fullt möjligt, och jag har skrivit ett blogginlägg om det på Gomerabloggen: Resa till Kanarieöarna utan att flyga. Men för mig är det för dyrt, för jobbigt och för tidskrävande för att jag ska tycka att det är värt det.
Kommer jag aldrig mer att flyga?
Betyder det att jag aldrig mer kommer att flyga, om det inte kommer ett sätt att flyga utan att bidra till klimatförstöringen? Det vet jag inte. Betyder det att jag aldrig mer kommer att få vara på La Gomera? Det vet jag inte. Jag orkar inte riktigt tänka på det just nu. Men det känns inte troligt att jag skulle komma till en annan slutsats nästa år. Det lär inte vara mer rimligt om ett år att jag som individ ska göra ett så stort och tydligt klimatavtryck som en flygresa är.
Men alla andra flyger ju?
Det är lätt att tänka att det är orättvist att jag behöva avstå när sociala medier-flödet tycks fullt av semesterbilder med palmer och turkosa hav. Men jag tänker inte så. (Eller jo, det händer, men oftast lyckas jag hålla mig borta från de tankarna.) Min utgångspunkt är att eftersom jag har förstått att vi inte kan flyga så är det mitt ansvar att inte göra det. Att vi som har förstått behöver leda utvecklingen åt det håll vi ska – helst utan att lägga skam på någon enskild individ.
Min utmaning nu: vara i Sverige hela vintern
Jag känner mig hyfsat peppad på att ta mig an utmaningen att vara i Sverige hela vintern. Men visst känner jag tvivel vissa dagar när det känns som att det inte blir ljust på hela dagen. Jag har varit i Valle Gran Rey de senaste åtta vintrarna, oftast i sex eller sju veckor. Men även innan dess har jag alltid flugit någonstans på vintern, för det mesta över jul och nyår. Det är över tjugo år sedan jag var i Sverige en hel vinter.
Eftersom jag är besatt av odling ser jag det också som en utmaning att odla året runt. Tyvärr hade jag inte tillräckligt med framförhållning i somras för att odla det som jag vill skörda den här vintern, men några enstaka gröna blad skördar jag fortfarande, och om max ett par månader tänker jag köra igång nästa odlingssäsong. Och om fem månader är det vår!! :-D
5 kommentarer