Jag har velat bli författare sedan någon gång i mitten av tonåren. I tjugoårsåldern gick jag och väntade på att Den Stora Inspirationen skulle komma. För jag trodde att det var så det fungerade, att man plötsligt blir upplyst och att det är då den där romanen blir skriven, liksom av sig själv. Jag pluggade på universitetet, fick jobb, hade fullt upp med livet och tänkte inte så mycket på författardrömmen. Men 2002 startade jag eget och i samband med det hände något. Det var som om min hjärna började fungera på ett helt nytt sätt; den drog igång nya projekt alldeles av sig själv, både jobbmässiga och privata.
Ett av projekten var att börja skriva. Något år senare påbörjade jag mitt första romanmanus (som nu är preskriberat, må det vila i frid). Det var nämligen inte inspiration jag behövde, det var ett liv där jag bestämde över min tid och min arbetssituation. Jag beundrar verkligen dem som kan skriva romaner vid sidan av en heltidsanställning, själv skulle jag aldrig klara det.
Att skriva romaner handlar för mig inte ett skvatt om inspiration, det handlar om arbetsdisciplin. Jag slår mig ner vid datorn, placerar fingrarna på tangentbordet och sätter igång och skriver, oavsett om jag känner för det eller inte. Låter det tråkigt? Det är det ibland. Men ofta är det så fantastiskt ordnat att inspirationen kommer medan jag skriver! När jag har trögat mig igenom de första orden eller styckena så börjar hjärnan spotta ur sig saker fortare än fingrarna kan skriva ner dem. Det är då jag kommer ihåg varför jag skriver, varför det är det roligaste som finns. Men för att komma dit måste jag alltså sätta mig vid datorn och börja skriva. Gör det du också: gå inte och vänta på inspirationen, sätt dig bara ner och skriv!