Skrivarträff

Igår var jag på skrivarträff på mysiga fiket Ritorno (vid Vasaparken i Stockholm). Våra skrivarträffar är opretentiösa tillställningar som brukar gå till så att någon i mitt nätverk av skrivande människor hör av sig och undrar om det inte är dags dags för en skrivarträff snart. Om jag håller med om det (vilket jag oftast gör) så kommer vi överens om tid och plats och så bjuder jag in lite folk, och kanske bjuder de i sin tur in lite folk. Vi brukar bli runt fem personer, ibland uppemot tio.

Väl på plats fäller vi upp våra bärbara datorer eller anteckningsböcker. Och så fikar vi och pratar om våra skrivprojekt, skrivarvåndor, förlag, agenter, egenutgivning och annat relevant och irrelevant. Hänger på Facebook gör vi bestämt också. Och skriver förstås. Om det dyker upp en fråga medan vi skriver så ställer vi den till de andra och får förhoppningsvis en ny infallsvinkel. Oftast blir det mer pratande än skrivande och om det blir något vettigt skrivet är det att betrakta som en bonus. Igår var vi fem personer på plats runt det stora runda bordet på Ritorno. Efteråt var vi överens om att vi hade varit mer produktiva än vanligt och jag är nöjd med att jag fick en hel del skrivet på Den snälla företagaren.

Att skrivarträffen blev just igår beror på att en av skrivarträffdeltagarna, Lars Rambe, som för närvarande bor i Kenya, är i Stockholm på besök. Han släpper för övrigt sin kommande deckare Ut ur skuggorna om en dryg månad. Den ser jag fram emot att läsa!

Gammelmedier: Babel

Även om jag är mest inne på sociala medier i dessa dagar händer det att jag konsumerar gammelmedier också. De senaste veckorna har jag fastnat för Babel i SVT. Jag tror att jag började titta för att jag tänkte att ”jag är ju författare, en författare ska vara litterär, bäst att jag tittar på det här litteraturprogrammet”.

Men sedan fastnade jag. Daniel Sjölin är en utmärkt programledare som har koll på när han ska lyssna och när det är dags att ställa nya frågor. Diskussionerna är en blandning mellan högt och lågt och gästerna en färgstark skara. Men bäst av allt är ändå Bob Hansson. Hans uppgift är att sätta in läsarnas inskickade kärleksdikter i olika sammanhang. Till exempel läsa upp dem för två personer och kolla om de blir kära i varandra. Bob är min nya idol, och jag ser fram emot att läsa hans bok Kärlek, hur fan gör man? som ligger i en av mina högar med olästa böcker.

[polldaddy poll=3097079]

Hur blir en språkvetare intresserad av statistik?

Som ni förmodligen har märkt gillar jag att kommunicera via sociala medier. Det senaste halvåret har jag utökat antalet kanaler att synas i, och plötsligt har det blivit väldigt intressant med siffror:

Nästan dagligen tittar jag på de här siffrorna: har de ökat?

Hur många personer som läser den här bloggen varierar mycket från dag till dag. En dag när det inte händer något här är det kanske bara är ett par tre personer som tittar förbi. Men om jag skriver ett inlägg med en intressant rubrik och länkar till det i min statusrad på Facebook – så att det blir synligt för mina 112 Facebook-vänner – så är ni många som läser.

Så varför är det här så viktigt nu då? Det är förstås bra för min marknadsföring att jag sprider mitt budskap till många. Men är det bara det? Nja, om jag rannsakar mig själv en smula så vill jag förmodligen känna mig intressant och populär. För femton år sedan mätte vi vår popularitet i hur många meddelanden vi hade på telefonsvararen när vi kom hem. Idag mäter vi den genom att se hur många som följer våra äventyr i sociala medier. Kan det vara så? Känner du igen dig?

Eva Dahlgren har nyckeln till inspirationen

Jag snubblade över en intervju med Eva Dahlgren (borttagen länk pga trasig), som är en av mina absoluta favorit-singer/songwriters, som vi säger på svenska :-) Intervjun handlar en hel del om skrivande och om kreativitet. Du som inte vill läsa hela den långa intervjun får några smakprover här.

Först ett avsnitt där hon pratar om det som jag har varit inne på tidigare: att kreativiteten och inspirationen kommer medan man jobbar:

”Skriver du dina texter i studion där du gör musiken? Är platsen viktig för kreativiteten och inspirationen?
1985 skaffade jag mitt första kontor, ett ställe som jag delade med några vänner som också hade fria yrken. Jag hade tröttnat på att försöka leva konstnärsmyten med att dricka vin och skriva på nätterna, för det blev ett sånt ensamt liv när mina vänner hade vanliga kontorstider. Kontoret blev början på ett annat sätt att se på kreativiteten. Jag väntade inte längre på den, utan jobbade mig fram till den. Det var härligt!
Förutom att jag fick arbetstider med lunch och 3-fika, kände jag att jag hade fått ett rum där kreativiteten och inspirationen bodde. Det var slut på att sitta på trappen och vänta, jag hade egen nyckel och kunde bara gå in.”

Visst sammanfattar det inspirationen rätt bra? Du har också en egen nyckel till din inspiration, det är bara att gå in. Gör det redan idag!

”Det låter idealiskt. Så arbetet flyter på utan problem?
Men det betyder inte att jag kommer undan perioder då jag kan sitta i veckor och bara skriva sådant jag inte tycker om. Fula låtar som jag inte ens skulle vilja att min värsta hatartist skulle sjunga. Det är tråkiga veckor som det inte går att komma undan. Kreativitet och inspiration gallrar ju inte automatiskt bort det som är dåligt.”

Jag tycker alltid att det är så skönt att få svart på vitt på att även ens förebilder har svackor …

”Arbetar du disciplinerat och mot deadlines?
Jag har deadlines, men ofta sätter jag dem själv. Det betyder dock inte att jag inte är som alla andra…jag är också ute i sista stund, men jag tror att det beror på att en del av arbetet görs undermedvetet. Att medan jag går och har ångest över att det snart är torsdag och jag ska presentera mitt arbete för andra, så jobbar det på därinne. Hur många gånger är det inte som en ändring görs i sista stund och det är den som gör att helheten blir bra.”

Två viktiga saker kan vi ta till oss av det här: 1) Sätt en deadline för dig själv om du har svårt att producera något. 2) Som jag också har varit inne på tidigare: det är inte bara när du sitter framför datorn och faktiskt skapar ord som du jobbar.

Och så några ord om den där känslan av att det man gör kanske är rätt meningslöst ändå? Om någon känner igen den? ;-)

”Får du någonsin skrivkramp? Vad gör du då?
Jag tvivlar såklart ibland på min förmåga. Jag känner mig usel. Jag skriver dåligt. Lyssnar och rodnar och slänger bort. Men i djupet av mitt hjärta vet jag att jag kan. Jag försöker lyssna till den svaga lilla rösten som viskar längst därinne. ”Du vet ju att du kan.”
Min ”kramp” är av annat slag. Ibland tvivlar jag på att jag vill. I perioder ser jag inte nödvändigheten med mitt yrke. På samma gång som upplevelseindustrin, som man nu för tiden kallar det, blivit gigantisk, så har den enskilda kreatörens värde minskat. Alla är utbytbara.
Jag har emellanåt svårt att boosta mig själv och intala mig att just jag inte är utbytbar. Den enda som kan säga det är ju jag och ibland misslyckas jag med det. Hur mycket konst finns det inte, hur många böcker och filmer och låtar och artister. Behövs jag? Så kan jag tänka men…så helt plötsligt så uppslukas jag av något intressant och sitter uppe på nätterna och ställer klockan på 6 och går till jobbet och timmarna bara flyter iväg och jag skiter fullkomligt i om jag är nödvändig eller inte. Jag är och jag gör och det är allt.”

I intervjun pratar Eva Dahlgren också om sin bok Hur man närmar sig ett träd, som jag verkligen kan rekommendera för dig som skriver.

Tyck till om snällt företagande

Snällt företagande verkar vara ett ämne som engagerar. När jag berättar att jag håller på att skriva en bok om det reagerar folk positivt och många börjar spontant ge exempel på snälla företag och företagare. Det är superkul av flera anledningar:

  1. Jag tycker förstås själv att det är ett spännande ämne som jag gärna diskuterar.
  2. Jag får uppslag och exempel till boken.
  3. Att ämnet intresserar borde rimligtvis innebära att även boken kommer att engagera och därmed sälja bra.

Vad tänker du på när jag säger att jag skriver boken Den snälla företagaren? Har du några exempel på snälla företagare eller företag? Kanske är du själv en – hur gör du affärer genom att vara snäll? Hur skulle du vilja att företag (are) var snälla? Eller har du tvärtom exempel på elakt företagande?

Och den viktigaste, och kanske svåraste,  frågan: går det att både vara snäll och tjäna pengar? För det är ju det som Den snälla företagaren handlar om.

Lästiden räknas inte

Otålig som jag är så förvånas jag lite över att Den snälla företagaren inte är klar än – jag har ju hållit på i flera veckor nu! ;-) Nåja, det går framåt i alla fall. Den här veckan fick jag faktiskt iväg ett (kort) avsnitt till ett par kloka vänner som har lovat att tycka till. Dessutom jobbar jag på två avsnitt till.

När jag väl skriver så går det rätt snabbt. Men under en stor del av arbetet skriver jag inte, utan använder tiden till att läsa relevant litteratur – för att hitta fakta och få inspiration. De flesta av böckerna har jag läst förut och det är riktigt kul att läsa dem igen, det blir många aha-upplevelser av typen ”Är det av den här boken jag har lärt mig det här?” Jag har läst många företagarböcker under mina år som soloföretagare och böckerna har förstås varit med och format mig som företagare, och min syn på företagandet. Sedan har kunskapen blivit internaliserad; jag vet inte längre varifrån jag har fått den. Förrän nu när jag läser om böckerna.

Men det är som om tiden jag ägnar åt att läsa inte räknas som arbete. Det är först när jag kan producera ord, rader, sidor som jag känner mig produktiv, som det känns som om arbetet går framåt. Du som skriver eller ägnar dig åt något annat som kräver förberedelser eller research känner kanske igen dig? Eftermiddagen idag ska jag ägna åt att plöja ett par böcker till. Förhoppningsvis blir det några rader skrivna också, så att jag får känna mig nyttig.

PS  Svara gärna på frågan om du läser e-böcker i det förra inlägget.

Sluta vänta på inspiration

Jag har velat bli författare sedan någon gång i mitten av tonåren. I tjugoårsåldern gick jag och väntade på att Den Stora Inspirationen skulle komma. För jag trodde att det var så det fungerade, att man plötsligt blir upplyst och att det är då den där romanen blir skriven, liksom av sig själv. Jag pluggade på universitetet, fick jobb, hade fullt upp med livet och tänkte inte så mycket på författardrömmen. Men 2002 startade jag eget och i samband med det hände något. Det var som om min hjärna började fungera på ett helt nytt sätt; den drog igång nya projekt alldeles av sig själv, både jobbmässiga och privata.

Ett av projekten var att börja skriva. Något år senare påbörjade jag mitt första romanmanus (som nu är preskriberat, må det vila i frid). Det var nämligen inte inspiration jag behövde, det var ett liv där jag bestämde över min tid och min arbetssituation. Jag beundrar verkligen dem som kan skriva romaner vid sidan av en heltidsanställning, själv skulle jag aldrig klara det.

Att skriva romaner handlar för mig inte ett skvatt om inspiration, det handlar om arbetsdisciplin. Jag slår mig ner vid datorn, placerar fingrarna på tangentbordet och sätter igång och skriver, oavsett om jag känner för det eller inte.  Låter det tråkigt? Det är det ibland. Men ofta är det så fantastiskt ordnat att inspirationen kommer medan jag skriver! När jag har trögat mig igenom de första orden eller styckena så börjar hjärnan spotta ur sig saker fortare än fingrarna kan skriva ner dem. Det är då jag kommer ihåg varför jag skriver, varför det är det roligaste som finns. Men för att komma dit måste jag alltså sätta mig vid datorn och börja skriva. Gör det du också: gå inte och vänta på inspirationen, sätt dig bara ner och skriv!

Jag ♥ haiku

Författarkollegan AC Collin är en av de mest kreativa och produktiva personerna jag känner.   Själv är jag alltid så fokuserad på just den roman (eller som just nu: fackbok) som jag för tillfället skriver på, så jag tar mig nästan aldrig tid att skriva något på sidan om. Men AC skriver noveller och små betraktelser var och varannan dag. Dessutom målar hon. Jag blir alltid lite avundsjuk på hennes multikreativitet. Den senaste veckan har hon skrivit haikuer i sin statusrad på Facebook varje dag och när jag läser dem så tänker jag att jag också ska skriva en haiku varje dag.

För er som behöver en snabbrepetition av vad en haiku är så kan jag berätta att det är ett slags minidikt som från början kommer från japan. Det finns lite olika skolor här – och det är väl inte så konstigt, jag menar hur 17 ska man översätta en japansk diktform till västerländska språk? Men oftast brukar man säga att en haiku ska bestå av tre rader med 5 + 7 + 5 stavelser. (Och ja, det heter faktiskt haikuer i plural, jag slog just upp det i Svenska Akademiens ordlista.) Svenska haikusällskapet (länk borttagen pga trasig) vet allt om haikuer om du vill läsa mer.

Jag är rädd att jag aldrig kommer att skriva en haiku varje dag, men det blev i alla fall en igår:

Den utslitna snön
kastar sig ut från taken.
Våren har landat.

Blir du också sugen på att skriva haiku? Lägg in den som kommentar till det här inlägget om du vill!

Pin It on Pinterest