Bli självförsörjande på lök – så här gör jag

Hur blir man självförsörjande på lök? Själv har jag en bit kvar dit, men jag har en plan.

För det första måste jag säga att jag inte ser som en del i självförsörjning att odla lök från sättlök. För mig handlar självförsörjning om att skapa kretslopp. Till exempel genom att så ett frö och sedan skörda både mat och nya fröer från plantan, så att man nästa år kan så sina egna fröer och på så sätt bli självförsörjande på den grödan.

Det finns inget kretslopp i att köpa sättlök, sätta ner den i jorden, ta upp samma lök, äta upp den och nästa år köpa ny sättlök igen. Därmed inte sagt att det är något fel i att odla lök från sättlök. Du kan vara odlare utan att ha ambitionen att bli självförsörjande. Det är inget fel i det; det är bara inte det jag vill göra.

I min plan för att bli självförsörjande på lök ingår många olika typer av lökar. Några av dem känns enkla att bli självförsörjande på. Jag har alla kunskaper jag behöver; jag har bara inte nått ända fram än. För andra löktyper saknar jag kunskaperna jag behöver för att odla frö. Jag är inte där än, men jag planerar att lära mig på sikt.

Gul lök som precis dragits upp ur jorden. I bakgrunden syns odlingsbäddar med andra grönsaker
Nyskördad lök i augusti

Bli självförsörjande på olika typer av lök

Här kommer en genomgång av de olika typerna av lök som ingår i min plan, och hur jag planerar att bli självförsörjande på dem.

Sätt schalottenlök och potatislök

Det här är den enklaste och bästa delen av min plan för att bli självförsörjande på lök. Schalottenlök och potatislök är lökar där du sätter ner en lök i jorden, och så förökar de sig så att du några månader senare kan skörda flera lökar. Så genialiskt!

Potatislök är en sorts schalottenlök – åtminstone enligt vissa; enligt andra är det en separat sort. Men de beter sig likadant, alltså att det blir flera lökar av en. Potatislök hittar du inte i den vanliga handeln, utan du behöver få tag i utsäde från någon som odlar den. Men det går alltså lika bra med schalottenlök.

Jag har några olika sorter nu, som jag förökar så att de blir fler och fler för varje år tills jag har kommit upp till tillräckligt för att de ska räcka hela året. Jag skördar dem i augusti och sedan förvarar jag lökarna, både de som ska ätas och de som ska bli utsäde, i rumstemperatur. Och så petar jag ner dem i jorden igen till våren. Ett kretslopp som heter duga.

Skörda fleråriga bladlökar

Sa jag att det var enkelt med potatislök och schalottenlök? Då är det här ännu enklare: flerårig lök. Jag har sått (eller i vissa fall köpt plantor) en gång och sedan skördar jag varje år. Genialiskt det också? Nackdelen med de fleråriga lökarna är att man inte kan dra upp själva löken, för då blir det ju ingen skörd nästa år. Du skördar alltså bara bladen på löken. Extra lyxigt på våren när det inte finns så mycket annat att skörda.

De här fleråriga lökarna har jag hittills:

  • gräslök
  • piplök
  • kajp/skogslök
  • ramslök (Den har jag inte skördat än – hoppas att de har växt till sig lite i år så att jag vågar skörda.)
  • och säkert någon mer som jag inte kommer på just nu.

Så gul och röd lök från frö

Det här är min tredje säsong med att odla för självförsörjning, och jag håller fortfarande på och experimenterar mig fram till det bästa sättet att odla lök från frö. I år lärde jag mig dessutom den hårda vägen att lökfrö bara håller i ett eller två år. Nu gäller det bara att jag kommer i håg den kunskapen till nästa år också. Jag sådde alltså för gamla fröer, och nu har jag precis sått nya. Håll tummarna för att de hinner komma igång ändå. Jag brukar så löken i slutet av mars.

För att bli självförsörjande på lök från frö behöver jag lära mig att odla frö, och dit har jag inte kommit än. Lök är tvåårig, så det är först andra året det blir fröer. Jag behöver alltså skörda sättlökar som jag sedan sätter nästa år och låter gå upp i blom så att det blir frö. Kanske är det i år jag tar tag i det här?

Odla egen sättlök

Man kan också sätta det i system att odla löken i två år. Alltså att odla sättlök första året, skörda den och sedan sätta den nästa år. Jag tycker att det låter som ett riktigt bra sätt att odla, särskilt med tanke på att de lökar jag har odlat från frö inte har blivit så stora. Att göra en tvåårig odling med sättlök kan vara lösningen på det. Det här är jag sugen på att testa.

Så purjolök från frö

Hittills har jag lyckats bättre med purjolök än med lök, och jag tänker att purjolöken till viss del kan få ersätta vanlig lök. Innan jag började odla själv var purjolök något jag nästan aldrig åt. Nu äter jag det hela tiden, särskilt på vintern. Ugnsbakad purjolök är så otroligt gott och passar som tillbehör till det mesta. Men det går också att bara skiva eller hacka purjon och använda den i stället för vilken lök som helst. Som självhushållare får man inte vara så knusslig med att det ska vara exakt rätt variant av en grönsak. Behöver jag lök och det är purjolök som finns så använder jag det.

Det finns sommarpurjolök och vinterpurjolök, och det är framför allt vinterpurjolöken som jag ser som en viktig del i att vara självförsörjande på lök. Den kan stå kvar ute i landet även på vintern, och min plan var att äta det sista av min under vårvintern i år. Tyvärr hade rådjuren samma plan, och eftersom de tidigare har låtit purjolöken vara i fred så trodde jag att rådjur inte gillar purjo, så jag hade inte skyddat den. Jag trodde fel.

Precis som med den gula och röda löken saknar jag ett steg i mitt kretslopp för att bli självförsörjande på purjolök: jag har inte lärt mig att odla fröer än. Det står på attgöralistan, men det blir kanske inte i år.

Sätt vitlök på hösten

Vitlök kanske inte riktigt räknas till lök, men jag kan inte låta bli att nämna den. Den känns också ganska lätt att bli självförsörjande på. Det gäller bara att komma ihåg att spara så många klyftor som behövs för att bli självförsörjande på vitlök nästa år. En annan fördel med vitlök för oss självförsörjare är att man sätter den på hösten, så man behöver inte tänka på att förvara den över vintern.

Det här är alltså min plan för att bli självförsörjande på lök. Odlar du lök?

Dags att skörda purjolök. Bilden är från slutet av november.

Hur går det med min självhushållning?

Många av pumporna, skördade i början av september, finns fortfarande kvar.

Målet med min självhushållning är att mitt hushåll på två vuxna ska vara i princip självförsörjande på grönsaker hela året. På lång sikt vill jag även vara självförsörjande på frukt och bär – och i drömscenariot även nötter och fröer. Så hur går det?

Självförsörjande på grönsaker halva året den första säsongen

Det här är min andra säsong med att odla för självförsörjning. Första året var vi i princip självförsörjande på grönsaker från någon gång i juli och fram till jul. Lök och potatis började vi dock köpa redan under hösten. Nästan självförsörjande halva året alltså, det vill säga mitt självförsörjningsmål var uppnått till häften.

Planen och förhoppningen var att vi skulle klara oss lite längre på det jag har odlat den här säsongen, och jag hade gott hopp om det ett tag. Framför allt hade jag tänkt äta massor av kål nu.

Vi åt den sista potatisen under julhelgerna. Morötter har vi köpt hela säsongen, för jag hade ett riktigt uselt morotsår. Löken räckte inte heller så länge, men där var min plan att använda purjolök i stället. Den planen höll bara ett tag; mer om det senare.

Vintern kom tidigt

Jag bor i Mälardalen, zon 2–3 på odlingskartan; jag räknar med 3. Jag tänker att det främst är i januari och februari som det är kallt och snö här. Men den här vintern var annorlunda. Vi hade kallt och många minusgrader – minus 17 som kallast, tror jag – under långa perioder redan i november.

Det här ledde till att flera kålsorter som jag trodde skulle kunna stå kvar i landet minst till januari gick åt. Jag trodde faktiskt att de klarade rejält med kyla, men nu har jag lärt mig att när det är kallare än minus 10 ruttnar flera av kålsorterna, och särskilt om det fortsätter att vara kallt länge.

En del av brysselkålen ruttnade och frös sönder. Så även den spetskål, vitkål och palmkål jag hade kvar. Savoykålen har jag bara skördat ett huvud av än; det var ruttet i mitten men det gick att äta den yttre halvan av kålhuvudet. Så förhoppningsvis har jag mer savoykål där åtminstone halva går att äta.

Rotsakerna frös fast

Förra vintern lät jag morot och palsternacka stå kvar i landet hela vintern. Jag täckte med gräs eller löv och sedan kom det ett skyddande snötäcke, och jag kunde gå ut och gräva upp rotsakerna även under vintern. Så fungerade det inte alls den här vintern. Jag tror att det mest beror på att det var kallt länge utan att det kom någon snö. Kanske hade jag dessutom inte lyckats skrapa ihop tillräckligt med material att täcka bäddarna med. Rotsakerna frös i alla fall fast i landet, och det var först i en töperiod jag lyckades gräva upp några.

Det ska tilläggas att jag ändå inte hade lyckats odla tillräckligt med rotsaker för att klara vintern, men det här förvärrade situationen ett snäpp till.

Rådjuren åt upp purjolöken

Vi har ofta rådjur i trädgården, som glatt smaskar i sig det mesta. Planen sedan något år tillbaka är att stängsla in tomten, och under senhösten började maken sätta upp det alloxnät som ska agera staket. Men allt är inte instängslat än, så än så länge är det bara för rådjuren att kliva in. Maken har lovat att göra klart staketet lagom tills den kommande odlingssäsongen börjar. Det ser jag fram emot!

Eftersom det inte fanns något staket på plats den gångna säsongen har jag skyddat varje bädd eller planta för sig, med vad jag hade: kompostnät, hönsnät, kålnät. Grönkålen lyckades jag inte skydda tillräckligt, så den blev uppäten i början av vintern. Den kommande säsongen planerar jag att odla massor av grönkål, som kommer att stå grön och fin bakom staketet hela vintern. Bra plan va! 😁

Purjolöken hade jag däremot inte skyddat alls. Den fick stå kvar förra vintern, så jag drog slutsatsen att rådjuren inte gillar purjolök. Jag hade fel. Omnom, sa rådjuren för några veckor sedan – och så fanns det nästan ingen purjolök kvar. Det var deppigt, för jag hade räknat med att purjon skulle räcka hela vintern. Den skulle fungera både som en separat grönsak (ugnsbakad purjolök är så gott!) och som ersättning för annan lök, eftersom jag inte heller den här säsongen hade lyckats få ihop tillräckligt med lök för ett helt år.

Vilka grönsaker finns kvar nu efter årsskiftet?

Förra veckan började jag köpa grönsaker i matbutik igen. Vi var alltså självförsörjande på grönt tills några dagar in på det nya året, det vill säga ungefär lika länge som förra året.

Det som fortfarande finns kvar att äta av skörden nu i januari är:

  • pumpa – den kommer att räcka länge till
  • vintertomater
  • örtsalt och torkad libbsticka (används i stället för buljong)
  • massor av torkade örter till örtte
  • torkade gröna blad till smoothies eller grytor
  • vitlök
  • fermenterade grönsaker (mums!)
  • äppelringar (mest för att jag har lyckats gömma dem för mig själv och därför inte har kommit ihåg att äta av dem 😉)
  • den där savoykålen som står kvar ute och som jag hoppas ska vara ätbar.

I frysen finns blåbär, lingon, svarta vinbär, squash, örter, lite gröna blad och säkert något mer som jag inte tänker på just nu. Det där med frys är dock inte så självhushålligt egentligen, eftersom den drar massor av energi.

I övrigt blir det köpegrönsaker nu i ett halvår. När jag köper grönsaker blir det samma saker vi skulle ha ätit om jag hade lyckats odla det själv, alltså mest kål, potatis, rotfrukter och lök. Det är det som jag tycker känns rimligt att köpa vid den här tiden på året.

Jag är självförsörjande på grönsaker halva året!

Det här inlägget blev visst lite deppigt, och jag hade ju velat nå snäppet längre i självförsörjningen det andra året jämfört med det första. Men naturen ville annorlunda. Och faktum är att jag är verkligt stolt över det jag har åstadkommit hittills.

Nu behöver jag bara utöka självförsörjningen med den andra halvan av året 😀 För att lyckas skulle jag behöva två saker som inte är på plats just nu:

  • ett staket som håller rådjuren borta (det är alltså på gång!)
  • en jordkällare eller andra bra sätt att lagra rotsaker, potatis och kål så att de håller hela vintern.

Förvaringen har jag ingen lösning på än. Jag provade att gräva en liten stuka i tunnelväxthuset i höstas (en grop i marken för att förvara maten; ett slags mini-jordkällare), men det är så blött här här att den blev vattenfylld direkt när det regnade.

Men alltså: Jag odlar så mycket grönsaker att vi är självförsörjande halva året. Bra jobbat, Jenny!

Kramar, frid och regnbågar! 🌈

Jag är självhushållare

Många som sysslar med självhushållning väljer att inte kalla sig självhushållare, och det kan jag förstå. Det kan finnas många anledningar till det. För en del handlar det om att hela begreppet känns fel – vi ska kanske inte sträva efter att klara oss själva utan efter att klara oss i samarbete med andra i närheten. Andra vill inte kalla sig självhushållare för att de inte är hundra procent självförsörjande – och för att de inte heller strävar efter att bli det.

Själv gör jag tvärtom: jag kallar mig självhushållare. Det gör jag trots att det här bara är min andra odlingssäsong med en egen tomt att odla på, trots att jag ännu inte har lyckats odla alla grönsaker mitt hushåll behöver under vintern, trots att jag inte har några matdjur, trots att jag fortfarande köper både mat och annat. Jag ska berätta varför.

Jag är soloföretagare med hemmakontor sedan snart två decennier. För två år sedan flyttade min man och jag från hyreslägenhet i Stockholmsförort till hus på landet. Min främsta drivkraft till flytten var att få odla i större skala än en odlingslott på 25 kvadratmeter.

Jag väljer att kalla mig självhushållare för att det hjälper mig att ta arbetet med självhushållningen på allvar. Att odla grönsaker, samla vilda växter och förädla skörden är en del av min sysselsättning och försörjning – fast jag inte får lön i pengar utan i form av minskade utgifter. Odling är inte min hobby; det är en del av mitt jobb. Jag odlar inte huvudsakligen för att det är roligt (fast det är det förstås!). Jag odlar för att få mat.

En annan anledning till att jag kallar mig självhushållare är att det gör det lättare att förklara för omgivningen vad jag gör. Många som hör att jag bor i villa och odlar ser framför sig en liten rabatt eller ett par pallkragar, men mina odlingsytor är större och mycket mer arbetskrävande.

När jag kallar mig självhushållare talar jag om för mig själv och andra att mitt jobb med självhushållning är lika viktigt som mitt jobb framför datorn. Det blir som det där citatet “Oavsett om du tror att du kan eller inte så har du rätt.” Hur jag väljer att prata om mig själv påverkar vad jag kan och vad jag uppnår. Därför väljer jag prata om mig själv som självhushållare.

Jenny

Den här texten kommer ur tidningen Åter. Jag jobbar i tidningens redaktion och hade även äran att få skriva den här ledaren i senaste numret, som landade i brevlådan idag. Någon som har hunnit läsa?

Kommer du ihåg gräsmattenormen?

Gräsmattenormen. Kommer du ihåg den? Den där föreställningen vi hade förr om att alla som bodde i villa skulle klippa ner gräset på sin tomt så att det bildade en matta som det var skönt att gå barfota på men som annars inte dög till så mycket annat än att visa upp för grannarna. Och det var nog det som var grejen: normen var att alla skulle ha det likadant på sina tomter – ve den som stack ut och gjorde något annat. Människor med stora tomter lade flera timmar varje vecka på att klippa gräsmattan, och vissa använde till och med fossildrivna maskiner för att göra det – ha ha, så dumt! :-D

Nu vet vi bättre som tur är. Vi vet att en gräsmatta knappt fyller någon vettig funktion alls för naturen.  Vi lärde oss att det är mycket bättre att använda marken till att odla vår egen mat eller att ha en äng med många olika växter och grässlag som gynnar insekterna och den biologiska mångfalden. Ja, en liten plätt med kortklippt gräs har säkert många av oss fortfarande kvar – där barnen kan leka och vi kan sitta och fika. Tänk vad mycket finare det är i villaområdena numera när det växer många olika vackra och nyttiga växter i stället för de trista gräsmattorna!

Kirskåls-thoran – recept på indiskt tillbehör

Kirskål i skål – och utanför

Nu växter det mat där ute igen! Kirskål till exempel. Här kommer ett recept på thoran, en indisk rätt som kan användas som tillbehör till maten i stället för ris. Ursprungsreceptet hette rucola-thoran, och jag har hittat det i boken Maten från min by – ayurveda för din hälsa av Janesh Vaidya. Men jag använder alltså kirskål. Så här gjorde jag:

Kirskåls-thoran – ingredienser

  • ca 2 liter späda kirskålsblad
  • gärna några andra gröna blad också, till exempel rucola eller spenat, men det är inte nödvändigt
  • två gula lökar
  • olja att steka i
  • 2 tsk malen gurkmeja
  • 2 tsk spiskummin
  • 1 dl riven kokos
  • salt
  • 1 dl russin

Kirskåls-thoran – gör så här

  • Skölj kirskålen och hacka den i mindre bitar.
  • Skala och hacka löken fint.
  • Häll olja i en gryta och stek gurkmeja, spiskummin och lök i ett par minuter. Tillsätt kokos och salt och rör om.
  • Lägg i kirskål och russin. Stek och rör om i några minuter.
  • Servera som tillbehör i stället för ris till en indisk gryta.

För dig som kan din ayurveda så är den här rätten i sitt originalrecept rekommenderad för pitta, men då var den som sagt gjord på rucola. Jag vet inte hur det förändras när man byter ut rucolan mot kirskål.

Gör eget hemgjort bokashiströ

Två glasburkar med olika sorters hemgjort eget bokashiströ.

I somras gjorde jag två varianter av eget bokashiströ – ett på kaffesump och ett på sågspån. Jag gjorde dem på köpta EM-bakterier, så det är inte helt och hållet självhushållning, men en bit på väg ändå.

Gör eget hemgjort bokashiströ – recept

Hemgjort bokashiströ, ingredienser:

  • 1 liter kaffesump eller sågspån
  • 1 dl vatten
  • 1 ml (ett kryddmått) EM-1 (bakterierna alltså)
  • 1 ml (ett kryddmått) melass

Jag dubblade mängden vatten, bakterier och melass när jag gjorde strö på kaffesump – helt enkelt för att det kändes så torrt. Men jag tror att det går utmärkt att faktiskt följa det här receptet också.

Jag köpte rårörsockermelass och EM-bakterier hos bokashi.se (ingen spons). Som du förstår av ingredienslistan går det åt yttepyttelite, så du kan köpa minsta förpackningarna om du inte behöver dem till något annat. Jag köpte lite större, eftersom jag ville testa att göra fermenterat nässelvatten också.

Eget bokashiströ – gör så här

Så här gjorde jag:

  1. Samla in en liter sågspån eller kaffesump. Sprid ut på en bricka och låt det torka. Jag har låtit det ligga i en vecka, men det kan nog vara klart snabbare än så. Det går även att använda till exempel vetekli som strö.
  2. Jag tänker mig att det blir bättre om det inte är klumpar i ströet, så jag har smetat ut det med en sked efter ett par dagar så att det blir slätt (det gäller särskilt kaffet, som kan bli ganska klumpigt). Sedan har jag gjort likadant en gång till om det är klumpar kvar i samband med att jag ska blanda ihop allt.
  3. Ljumma vattnet till cirka 35 grader. Blanda med EM-bakterierna och melassen och blanda till sist ihop allt med ströet. Rör om ordentligt. Lägg i en lufttät behållare. Jag har använt en enliters plasthink som det har varit turkisk yoghurt i, men en glasburk borde också gå bra.
  4. Låt stå i minst 4 veckor.
  5. Sedan är det bara att använda. Jag har hört att man kan låta det torka igen, men det har jag inte gjort. Bakterierna gör att det inte blir dåligt. Jag har börjat använda ströet direkt. Om man vill kunna lagra det under lång tid kan jag tänka mig att det får längre hållbarhet om det är torkat.

För mig har både ströet på kaffesump och det på sågspån fungerat bra. Jag kommer att göra mitt bokashiströ på kaffesump i fortsättningen. Helt enkelt för att det är lättast för mig. Maken dricker några muggar kaffe varje dag, så kaffesump är något som automatiskt finns i köket utan att jag behöver gå ut och samla ihop det eller göra något annat än att lägga det på tork.

Nästa steg är att göra mina egna bakterier, så att jag kan bli självförsörjande på bokashiströ på riktigt. Jag vet dock inte hur jag ska göra det. Kan jag använda mjölksyrabakterier från något annat som jag ändå gör, som kombucha eller fermenterade grönsaker? Eller behöver jag starta en ny syrning separat? Det här behöver jag ta reda på; jag skriver upp det på attgöralistan på en gång. Vet du hur man kan göra egna bakterier till sin bokashi? Berätta gärna i en kommentar.

Gör egen tvål av såpnejlika

Vet du att du kan göra egen tvål, diskmedel, schampo och tvättmedel helt gratis av en växt som växer vilt? Och att det är superenkelt? Jag pratar om såpnejlika.

Jag har inte hittat den vild så jag köpte några plantor i våras som jag använder. Den är enkel att föröka, så jag räknar med att snart ha tillräckligt för årsbehovet. (Eventuellt förökar den sig lite för bra, så det kan vara bra att odla den någonstans där det inte gör något om den sprider sig för mycket. Eller helt enkelt hitta ett ställe där den växer vilt om du inte vill chansa.)

Så här gör jag: plocka växten (det går att använda blommor, blad, stjälk och rot – fast rötterna gräver jag inte upp). Jag delar dem i bitar om jag har plockat hela stjälkar. Häll på kokande vatten och gärna en liten skvätt ättika. Använd direkt eller låt stå tills det svalnar. Sila av. Häll upp på flaska och förvara i kylskåp. Den håller i några dagar.

Såpnejlika som tvål, schampo, diskmedel och tvättmedel

Jag har provat att använda såpnejlikan som

  • schampo och duschtvål – funkar utmärkt, håret blir alldeles mjukt (japp, det funkar för långt hår också, men jag förstår om du inte litar på mig i den frågan, du får prova själv om du har långt hår)
  • handtvål – japp!
  • handdiskmedel – oväntat bra, men jag låter flaskan med köpediskmedel stå kvar i köket för de svårare fallen
  • maskindiskmedel – nej, det funkade inte. Det blev inte rent.
  • tvättmedel – utmärkt! Jag kompletterar med ättika som sköljmedel.

Såpnejlikan går att torka så att man har för vinterns behov. Vilken grej att det växer gratis tvål och tvättmedel precis utanför huset!

Varför odlar jag?

Jag i lilla växthuset

Sedan vi flyttade till hus i juli har odling varit min högsta prioritet. Men varför?

Det korta svaret är att odla den mat som mitt hushåll ska äta känns som det mest meningsfulla jag kan göra just nu. Det betyder inte att allt annat jag gör är meningslöst. Det betyder inte att allt annat du gör är meningslöst. Och det betyder inte heller att mitt liv var meningslöst innan jag flyttade och fick chans att börja odla mer :-)

Jag tycker att det känns otroligt meningsfullt att

  • odla min egen mat
  • göra jord av mitt matavfall och sedan odla ny mat i den jorden
  • lära mig hur man kan sluta kretslopp (som i exemplet ovan eller till exempel att samla regnvatten för att vattna grönsakerna med)
  • lära mig hur jag skulle kunna klara mig när vi inte längre kan transportera mat kors och tvärs över jorden utan behöver äta det som vi kan få tag i nära oss
  • slippa bidra till att det tillverkas en förpackning av plast som min spenat ska förvaras och transporteras i.

Jag använder mest orden odla och odling när jag pratar om det här jobbet som jag gör, men egentligen räknar jag även in självhushållning i form av att vara ute och samla mat som växer i det vilda – och att förädla det jag odlar och samlar till en form som faktiskt går att äta. Alltså att laga mat av skörden, mjölksyra grönsaker, göra nyponsoppa eller rönnbärsdricka, förvälla och frysa in svamp och så vidare. (Däremot inte så mycket syltande och saftande för min del, men det är ju annars också ett sätt att förädla skörden.)

Det här var året när jag äntligen började plocka svamp. Här Karl Johan

Ett praktiskt arbete som jag klarar av

En del i att det känns så meningsfullt för mig att odla handlar nog om att det är ett praktiskt arbete som jag klarar av att göra. Jag är extremt opraktisk annars och skulle aldrig kunna bygga ett hus till exempel. Jag har inte tålamod att göra saker som måste mätas exakt och bestå av räta vinklar. Jag kan inte heller hantera en symaskin eller sticka en tröja. Men odling är så förlåtande. Det gör inget om det blir snett. Det gör inte så mycket om någon gröda inte grodde eller blev uppäten av jordloppor – så länge jag har odlat tillräckligt mycket annat som faktiskt blev lyckat.

Örtträdgården på framsidan av huset

När jag odlar minskar min klimatångest

En stor del i min känsla av meningsfullhet är att jag känner att jag gör något som minskar mitt klimatavtryck. När jag odlar är jag en planetskötare, om än i liten skala. Självklart är det en droppe i havet, och det skulle få större genomslag om jag ägnade tiden åt klimataktivista och påverka samhället och politikerna. (För att inte tala om hur mycket lättare det vore att minska mina utsläpp om jag bara bestämde mig för att hoppa över min årliga flygresa till La Gomera. Fast nu när jag skriver det så inser jag ju att lätt vore det ju inte alls, för då skulle jag redan ha gjort det. Att ta bort den flygresan är en av de svåraste sakerna för mig personligen att göra för klimatet.)

Men på min klimatresa är det odling som är nästa etapp. Min klimatångest har minskat mycket sedan jag flyttade; jag har faktiskt knappt känt av den alls. Det beror beror absolut inte på att jag tycker att jag nu lever som jag borde och därför inte behöver ändra min livsstil mer. Tvärtom är jag i en period nu i samband med flytten när jag konsumerar betydligt mer än jag har ambitionen att göra, och även åker fossilbil betydligt mer, för att köpa diverse saker som jag eller vi behöver under en kom-igång-period. Jag tror inte heller att faran är över nu bara för att jag odlar. Den mänskliga civilisationen är ju fortfarande på väg käpprätt åt fel håll, och jag vill fortsätta min resa mot ett mer planetvänligt liv på olika sätt, precis som jag tror och hoppas att du också gör. Men odlingen gör att jag hela tiden gör något praktiskt som leder mig i rätt riktning. Varje dag får jag en fysisk och konkret påminnelse om att jag gör något rätt. Det känns meningsfullt för mig.

Trädgårdsportlak – en ny bekantskap för mig

Är odling passiv inkomst?

Du som följer bloggen vet att jag har pratat en hel del om passiva inkomster. Jag har hittills inte sett odling som en del av mina passiva inkomster, eftersom det är många timmars hårt jobb till en oerhört låg timpenning. Jag har snarare sett det som en del i att downshifta, som det heter på modern svenska: jag minskar mina utgifter och behöver då inte dra in lika mycket pengar, vilket gör det lättare att leva på passiva inkomster. Men om jag tänker efter så fungerar det på samma sätt som att skriva böcker: jag lägger hundratals timmar på något som är roligt och som jag hoppas kommer att ge mig betalt någon gång i framtiden. I det här fallet inte i form av pengar utan i form av mat. Min plan är att minska mina matkostnader rejält från och med nästa sommar. I år går odlingen däremot på ett kraftigt minus eftersom jag har gjort en massa investeringar för att komma igång: jord, trädgårdsredskap, ett tunnelväxthus och så vidare. Jag räknar dock med att de här investeringarna kommer att ge avkastning på sikt.

Tunnelväxthuset

Hur går det hittills?

Hur går det då? Blir det någon skörd i år? Jag är långt ifrån att ha någon självhushållning att tala om – vi flyttade den 2 juli, så det blev en sen odlingssäsong. Men bladgrönsaker har vi varit självförsörjande på i någon månad nu. Det finns även en del örter. Och just nu har jag mycket potatis och en del lök. Tomater har det funnits en del, för det började jag odla i lägenheten redan i våras, men det är långt från självförsörjningsmängder. Jag har en hel del plantor med olika grejer som jag inte har gett upp hoppet om än, men det har redan varit några frostnätter, så jag misstänker att det blir svårt. Kål och bönor har gått riktigt, riktigt dåligt. I somras blev alla sorters kål som jag försökte mig på angripna av jordloppor. Men jag har några grönkålsplantor som jag sådde sent som äntligen börjar ta sig. Bönorna vet jag inte varför de inte har blivit något, men jag har i alla fall fått till några enstaka bondbönor som det nog är dags att skörda nu. Och så har jag varit ute och samlat en massa mat i naturen förstås, även om jag inte har kunnat prioritera det så mycket som jag hade velat.

Lilla växthuset för några veckor sedan

Det som jag är mest nöjd och stolt över är att jag har gjort så mycket jobb med att skapa nya odlingsbäddar. Det är ett jobb som jag kommer att ha igen nästa år och i min odling framöver. En siffra som brukar dyka upp i självförsörjningskretsar är att man behöver odla upp 500 kvadratmeter för att bli självförsörjande om man är en familj på två vuxna och två tonåringar. (Jag är osäker, men jag tror att man räknar med att den familjen även äter lite animalier.) Vi är bara två vuxna, och en tanke jag har är att jag behöver odla upp 250–300 kvadratmeter för att vi ska kunna vara självförsörjande. (Jag skriver jag, eftersom det är jag som står för odlingen, även om maken har hjälpt mig mycket, både med praktiska göromål och en del rent fysiskt som att gräva eller förflytta jord från en plats till en annan på tomten. Och att åka och handla saker, eftersom jag inte kör bil.) En gissning är att jag har fått till drygt 100 kvadrat odlingsmark nu. Och det är rätt bra jobbat på mindre än tre månader om jag får säga det själv!

Sydosthörnet – den senaste växtplatsen på tomten

Nyponsoppa utan socker med bara frukt

Röda nypon som nästan lyser i solen

Det är nyponsäsong och sedan flytten finns det äntligen en riktigt bra mixer i mitt hushåll. Denna kombo måste firas! Jag gjorde den här nyponsoppan.

Ingredienser:

  • ca 3 dl nypon
  • 4 mogna bananer
  • 1 äpple
  • 1 liter vatten

Det här är ingen exakt vetenskap, och jag har ärligt talat inte hundraprocentig koll på hur mycket av allt jag använde, men du fattar proportionerna ungefär :-)

Gör så här:

  1. Ta bort ändarna och den eventuella kvistbiten från nyponet så att bara bäret blir kvar.
  2. Kör nyponen i mixern tillsammans med ett par deciliter vatten, eller så mycket som behövs för att det ska funka att mixa en pasta eller puré av det.
  3. Sila nyponpurén genom en sil för att få bort kärnorna. (Jag har hört att man ska kunna använda hela nyponen med kärnor och inte behöva sila, men jag fick en massa kärnor i munnen som jag inte alls kunde äta. Kanske får jag prova igen och köra dem längre eller vrida upp mixern på max, för det vet jag inte om jag gjorde.) (Uppdatering: jo, nu har jag kört mixern på max, och då gick det att mixa ner även kärnorna så att jag inte behövde sila purén alls.)
  4. Häll tillbaka nyponpastan i mixern och kör tillsammans med resten av ingredienserna. På min mixer finns ett soppläge som gör varm soppa av kalla ingredienser, så jag fick varm nyponsoppa direkt i mixern. Om du inte har en sådan mixer men vill ha soppan varm så värmer du den försiktigt i en kastrull efter att du har mixat den.

Kanske är det för att jag inte har ätit köpenyponsoppa på evigheter. Kanske är det för att jag har ätit en massa saker gjorda av de betydligt surare rönnbären de senaste veckorna, men den här soppan var mycket sötare mot mina smaklökar än jag hade räknat med. På ett bra sätt alltså. Så god och så härligt värmande. Riktig comfort food. Jag måste ut och plocka mer nypon, för den här nyponsoppan vill jag äta igen!

Röda nypon som lyser i solen.

Grobladschips – det nya grönkålschips

På sommaren har jag ofta gjort grönkålschips med grönkål från min odlingslott, men det går förstås utmärkt att göra av köpt grönkål också. Jag gillar ju att samla mat i naturen, så en sommardag ställde jag mig frågan: borde det inte gå att även göra chips på vildväxande gröna blad? Jag började genast experimentera.

För att ett blad ska fungera som chips behöver det vara lite grövre, så där som grönkål är. Dessutom ska bladen inte vara för beska för då blir det beska chips. Enkel matematik.

Grobladschips – de bästa vilda chipsen

De vilda chips som blev bäst var grobladschips. Kom ihåg var du hörde det först :-) De blev krispiga och goda. Jag gjorde precis som i mitt recept på grönkålschips: massera dem med flingsalt och olivolja, sprid ut dem på en plåt eller i en långpanna, kör i ugnen på så låg temperatur som möjligt. Eftersom bladen är mindre än grönkål så går det fortare; runt fyra  timmar kanske. (Du kan förstås också köra högre temperatur om du inte vill att det ska ta så lång tid, men då får du passa dem noga så att de inte bränns.)

Jag provade även att göra chips på andra vilda gröna blad. Så här blev resultatet:

  • maskros: nja, lite för mjuka och lite för beska
  • svarta vinbärsblad: nej, för beska
  • daggkåpa: lite för beska, tyckte jag
  • skräppa: ja, bra smak. Stammen blev dock för grov att äta, så man får dra bort bladet från pinnen med tänderna, vilket ju kan kännas lite osmidigt

Jag provade inte fler blad än så, men det finns självklart fler blad att prova. Men grobladchipsen är i alla fall bäst av de jag har provat hittills. Tips inför sommaren alltså!

Om du själv vill experimentera med andra blad så se till att du verkligen väljer blad som går att äta – inga förgiftningar bland bloggläsarna tack! ;-) I det här inlägget kan du läsa mer om vilda ätliga växter.

Pin It on Pinterest