Häromveckan var jag och lyssnade på ett författarsamtal med Andreas Norman, anordnat av författarförbundet. När tsunamin drabbade Sydostasien 2004 var Norman ny som tjänsteman på UD. Han blev nerskickad till Thailand. Där arbetade han först med att ta hand om anhöriga och drabbade som letade efter saknade. Senare blev han skickat till Krabi för att arbeta med identifieringen av människor som dött i katastrofen. Det här har Andreas Norman beskrivit i boken 9,3 på Richterskalan. Eftersom jag också skriver en tsunamibok så är det förstås ett intressant ämne för mig, och jag hade redan tidigare tänkt läsa boken.
Nu har jag även läst boken. Det var jobbig läsning, och jag märkte att jag liksom läste lite ytligare än vanligt; jag hade ett motstånd mot att ta in boken ordentligt. Jag blir alltid berörd när jag läser om tsunamin. Det var så många som drabbades, både direkt och som anhöriga. Och jag såg ju själv tsunamin på nära håll – på Sri Lanka. Inget farligt hände mig, men självklart har jag brottats med tankarna på vad som kunde ha hänt.
Att lyssna på Andreas Norman var också jobbigt. Han berättade om det fruktansvärda arbete som han utförde i Krabi, och jag blev alldeles matt bara av att lyssna.
Andreas Normans bok är en helt sann berättelse. Det var fascinerande att få ta del av hans tankar om att skildra sanningen utan att hitta på något alls. Han började med att skriva ett skelett till boken utifrån de rapporter som han tillsammans med sina kolleger skrev till UD varje dag om vad de gjorde, vilka problem de större på, vad de behövde hjälp med och så vidare. På det här stadiet tittade han inte på något annat material än det han själv hade varit med och producerat. Allt för att inte blanda upp sina egna intryck med andras. Först när det första utkastet till boken var skrivet började Norman titta på annat material: youtube-filmer, medicinska rapporter, överlevandes berättelser och så vidare, för att verifiera sin egen berättelse och för att fylla i luckor.
Medan jag lyssnade på Andreas Norman gjorde jag förstås kopplingar till arbetet med min tsunamiroman. Till skillnad från Andreas Normans bok är den påhittad. Det är fem fiktiva historier, men de bygger i högsta grad på sanningen. Alla personerna har antingen en förlaga i en verklig person som jag har läst om i en tidningsartikel eller sett en teveintervju med – eller också är de ett hopkok av några olika personer som jag har läst om och lånat drag av.
Något som jag kände starkt under den här författarkvällen är att det finns så många historier att berätta om tsunamin. I min kommande bok har jag valt att berätta fem påhittade historier med en kärna av sanning. Det vore också mäktigt att få skriva en helt sann historia om tsunamin. Att intervjua någon som upplevde tsunamin och skriva en bok som berättar hens historia. Det vore något!
Nyfiken på 9,3 på richterskalan? Du hittar den till exempel här: