Etikettarkiv: tsunami

Redigering och rädslor

I fredags blev jag klar med redigeringen av tsunamiromanen. Så skönt att äntligen vara klar! Jag började några dagar in på 2015 och blev klar den 11 december. Tydligen är det standard för mig att det tar ett år att redigera en roman; det var likadant med Akrobaten.

Jag tänker ofta på hur bra det skulle vara om jag kunde jobba lite mer i sjok med bokskrivandet. Att jag skulle vilja avsätta några månader i sträck till att skriva en bok. Och så göra annat ett tag. Och så avsätta en period när jag bara ägnar mig åt redigering – kanske skulle jag kunna redigera en roman på en månad i stället för ett år? Men för mig fungerar det inte så jobbmässigt. Jag tycker aldrig att jag kan tacka nej till alla andra jobb i flera månader för att jobba med en bok. För det är trots allt inte mina böcker som betalar min hyra.

Men jag tror att det är något annat också som gör att jag aldrig har lyckats avsätta någon längre period att jobba på heltid med en bok. En rädsla, gissar jag. Är jag rädd för vad som skulle hända om jag var författare på heltid en period? Kanske skulle jag upptäcka att det inte alls är det jag vill göra? Eller tvärtom, kanske skulle jag bli olycklig vid tanken på att någonsin behöva göra något annat? Här finns det saker att upptäcka, märker jag nu. Intressant! :-)

En annan tsunamibok: 9,3 på Richterskalan av Andreas Norman

Häromveckan var jag och lyssnade på ett författarsamtal med Andreas Norman, anordnat av författarförbundet. När tsunamin drabbade Sydostasien 2004 var Norman ny som tjänsteman på UD. Han blev nerskickad till Thailand. Där arbetade han först med att ta hand om anhöriga och drabbade som letade efter saknade. Senare blev han skickat till Krabi för att arbeta med identifieringen av människor som dött i katastrofen. Det här har Andreas Norman beskrivit i boken 9,3 på Richterskalan. Eftersom jag också skriver en tsunamibok så är det förstås ett intressant ämne för mig, och jag hade redan tidigare tänkt läsa boken.

Nu har jag även läst boken. Det var jobbig läsning, och jag märkte att jag liksom läste lite ytligare än vanligt; jag hade ett motstånd mot att ta in boken ordentligt. Jag blir alltid berörd när jag läser om tsunamin. Det var så många som drabbades, både direkt och som anhöriga. Och jag såg ju själv tsunamin på nära håll – på Sri Lanka. Inget farligt hände mig, men självklart har jag brottats med tankarna på vad som kunde ha hänt.

Att lyssna på Andreas Norman var också jobbigt. Han berättade om det fruktansvärda arbete som han utförde i Krabi, och jag blev alldeles matt bara av att lyssna.

Andreas Normans bok är en helt sann berättelse. Det var fascinerande att få ta del av hans tankar om att skildra sanningen utan att hitta på något alls. Han började med att skriva ett skelett till boken utifrån de rapporter som han tillsammans med sina kolleger skrev till UD varje dag om vad de gjorde, vilka problem de större på, vad de behövde hjälp med och så vidare. På det här stadiet tittade han inte på något annat material än det han själv hade varit med och producerat. Allt för att inte blanda upp sina egna intryck med andras. Först när det första utkastet till boken var skrivet började Norman titta på annat material: youtube-filmer, medicinska rapporter, överlevandes berättelser och så vidare, för att verifiera sin egen berättelse och för att fylla i luckor.

Medan jag lyssnade på Andreas Norman gjorde jag förstås kopplingar till arbetet med min tsunamiroman. Till skillnad från Andreas Normans bok är den påhittad. Det är fem fiktiva historier, men de bygger i högsta grad på sanningen. Alla personerna har antingen en förlaga i en verklig person som jag har läst om i en tidningsartikel eller sett en teveintervju med – eller också är de ett hopkok av några olika personer som jag har läst om och lånat drag av.
Något som jag kände starkt under den här författarkvällen är att det finns så många historier att berätta om tsunamin. I min kommande bok har jag valt att berätta fem påhittade historier med en kärna av sanning. Det vore också mäktigt att få skriva en helt sann historia om tsunamin. Att intervjua någon som upplevde tsunamin och skriva en bok som berättar hens historia. Det vore något!

Nyfiken på 9,3 på richterskalan? Du hittar den till exempel här:

9,3 på Richterskalan hos Adlibris

9,3 på Richterskalan hos Bokus

Tio år sedan tsunamin

I dag är det tio år sedan en tsunami som träffade Sydostasien, dödade ofattbart många människor och gjorde ännu fler hemlösa. Om det handlar min nästa roman, den som jag ska börja redigera om någon vecka.

Jag var själv i Sri Lanka när tsunamin kom och klarade mig undan med blotta förskräckelsen. Men oj, vad jag var skakad efteråt. Jag läste allt jag kunde komma över om flodvågskatastrofen och var mycket berörd av de människoöden jag läste om. Dessa människoöden kokade jag ihop till fem (om jag minns rätt) personer eller familjer som drabbas av tsunamin på olika sätt och som man får följa i min kommande bok. Det är alltså fem påhittade historier som har sin grund i de verkliga händelser som jag läste om eller hörde talas om på andra sätt.

En av familjerna bor på Simeulue, den ö som ligger närmast vulkanutbrottet, och som alltså borde ha skördat flest dödsoffer. Men nästan alla öns invånare klarar sig. I nästan hundra år, sedan tsunamin 1907, har de fört kunskapen vidare från generation till generation om den stora vågen som kan komma efter ett vulkanutbrott, och att alla måste ta sig högt upp och bort från havet så fort som möjligt. Det här DN-reportaget handlar om några invånare på just Simeulue, och det skulle kunna vara den familj som jag skriver om.

Jag önskar verkligen att min bok var ute nu, för att hedra tioårsminnet av dem som inte finns mer. Men jag hade en annan roman, Akrobaten ni vet, som jag behövde få klart först, så det blev inte så. Om ett drygt år hoppas jag att den här boken ska vara ute.