Etikettarkiv: bodil malmsten

Jag ska gifta mig med en cykel

“Jag ska gifta mig med en cykel.”

Ja, jag sa faktiskt så. Fast på tyska. Jag befinner mig fortfarande i Valle Gran Rey på La Gomera, och en sak jag roar mig med här är att försöka lära mig tyska.  Ja, jag vet att jag är i Spanien, men det känns inte så eftersom alla här i Valle Gran Rey är tyskar. Därför är det svårt att lära sig spanska och jag har jag gått över till att försöka lära mig tyska. Men allt det här med tyskan och spanskan och La Gomera och sånt pratar jag ju om på Gomerabloggen. Det var inte det jag skulle prata om nu.

Felsägningen ovan kom sig av att jag blandade ihop ordet vermietung, att hyra, med verheiraten, gifta sig. Det försökte säga var, tror jag: “Ich werde ein Fahrrad mieten.” Jag ska hyra en cykel, alltså. Min knasiga felsägning orsakade en del munterhet hos det tyska paret som jag pratade med och även hos mig när de hade fnissat färdigt och förklarat för mig vad jag hade sagt. Tur att det bara finns snälla människor här :-)

Jag gick därifrån och tänkte på att man får bjuda på att man säger en del knasiga saker när man försöker lära sig främmande språk. Det fick mig att tänka på Bodil Malmsten och hennes Priset på vatten i Finistère (länk till Adlibris). Där bjuder hon verkligen på sig själv och sina försök att lära sig franska. Jag minns en passage där hon säger något i stil med “Jag är en jättestor vattenräkning” när hon vill förklara att hon har fått en hög vattenräkning. Jag gick och funderade på att jag vill bli bättre på att bjuda på mina egna misstag. Bjuda in till fler skratt åt mig själv, helt enkelt. För den som kan skratta åt sig själv har aldrig tråkigt. Och kan man dessutom involvera sin omgivning i skratten blir det dubbelt roligt.

Och så bara någon timme senare loggar jag in på Facebook och får reda på att Bodil Malmsten inte finns mer. Det är så sorgligt. Nu kan hon inte bjuda in oss till fler av sina skratt.

Synkronicitet, visst är det vad man brukar kalla det. De där sambanden som man inte kan förklara men som kanske har någon mening ändå. Visserligen tycker jag att Bodil Malmsten är grymt kool, men det är knappast så att jag tänker på henne varje dag. Kanske inte ens varje månad. Men nu tänkte jag på henne bara en timme innan jag fick reda på att hon har gått ur tiden. Jag tror att meningen med det var att påminna mig om att bjuda oftare på mina misstag. Så jag börjar direkt med det här inlägget. Tack Bodil Malmsten för påminnelsen, för dina böcker och för allt du bjöd på.

Bodil Malmsten: Så gör jag

I somras läste jag Bodil Malmstens Så gör jag – konsten att skriva. Jag har alltid gillat Bodil Malmsten när hon skriver lite mer kåserande men jag har aldrig riktigt fastnat för hennes romaner. Och det är så jag läser den här boken också: jag njuter av den kåserande stilen snarare än ser den som en skrivhandbok.

Men visst delar Bodil Malmsten med sig av många goda råd.

Vad sägs om det här?

Efter den första boken måste den som skriver akta sig noga för att inte skriva samma bok en gång till; det vill säga variera sitt tema så det inte märks att det är samma bok.

Eller det här?

Utropstecknet är ett tecken på att meningen är misslyckad; att utropstecknet behövs betyder att meningen inte är tillräckligt uttrycksfull i sig själv.

Det finns också gott om övningsuppgifter i boken – många av dem både spännande och annorlunda. Jag gillar till exempel den här:

Arbetsuppgift:

Använd Thomas Bernhard-metoden – överdriv, dramatisera, ta i.
Överdriv situationen, personerna, saker och ting.
Värdera, polarisera.
Var inte ljum, inte mittemellan – var galen, besatt av. Bli vansinnig på.
Ogilla inte – hata.
Låt det värsta personen i texten kan tänka sig hända. Och se till att det är den värsta personen som det händer.
Eller det bästa, det är ytterligheterna som ska kommas åt.
Ett stup är en avgrund, inte en trappa ner.
Hela boken behöver inte överdrivas, det räcker med att ta ut ett stycke där överdriften lyfter det skrivna, gör det urblekta färgstarkt, kontrastrikt, lyser upp, gör en tankegång tydlig och i bästa fall rolig.
I bästa fall.
Det finns inga garantier.

Några av bokens kapitel innehåller frågor och svar, och jag bara måste ge er några citat ur dem:

Fungerar skrivandet som terapi?

Nej.
Och om det är något som världen inte behöver är det en terapibok till.
Terapi är terapi, skrivande är skrivande, gå i terapi men blanda inte in det i skrivandet.
För mig är skrivandet motsatsen till terapi.
Jag kanske skriver för att förtränga sådant som jag skulle behöva ta itu med i mitt liv, men i stället tar itu med i det skrivna.

Kan du skriva när du mår dåligt?

Jo. Annars blev det inte mycket skrivet. Och jag skulle må mer dåligt om jag inte skrev.

Vad är det snabbaste du har skrivit en bok på?

Det har jag inte.
Inte än.

Den som har tagit längst tid?

Varje bok. Det har ju tagit hela mitt liv att komma fram till den.

Om det inte har framgått så gillar jag den här boken framför allt för att den är rolig. Jag läste den snabbt och utan att göra några övningar, men jag skulle absolut kunna tänka mig att gå tillbaka till den och verkligen gå in för att läsa mig saker och inte bara låta mig roas.