Jag ska gifta mig med en cykel

“Jag ska gifta mig med en cykel.”

Ja, jag sa faktiskt så. Fast på tyska. Jag befinner mig fortfarande i Valle Gran Rey på La Gomera, och en sak jag roar mig med här är att försöka lära mig tyska.  Ja, jag vet att jag är i Spanien, men det känns inte så eftersom alla här i Valle Gran Rey är tyskar. Därför är det svårt att lära sig spanska och jag har jag gått över till att försöka lära mig tyska. Men allt det här med tyskan och spanskan och La Gomera och sånt pratar jag ju om på Gomerabloggen. Det var inte det jag skulle prata om nu.

Felsägningen ovan kom sig av att jag blandade ihop ordet vermietung, att hyra, med verheiraten, gifta sig. Det försökte säga var, tror jag: “Ich werde ein Fahrrad mieten.” Jag ska hyra en cykel, alltså. Min knasiga felsägning orsakade en del munterhet hos det tyska paret som jag pratade med och även hos mig när de hade fnissat färdigt och förklarat för mig vad jag hade sagt. Tur att det bara finns snälla människor här :-)

Jag gick därifrån och tänkte på att man får bjuda på att man säger en del knasiga saker när man försöker lära sig främmande språk. Det fick mig att tänka på Bodil Malmsten och hennes Priset på vatten i Finistère (länk till Adlibris). Där bjuder hon verkligen på sig själv och sina försök att lära sig franska. Jag minns en passage där hon säger något i stil med “Jag är en jättestor vattenräkning” när hon vill förklara att hon har fått en hög vattenräkning. Jag gick och funderade på att jag vill bli bättre på att bjuda på mina egna misstag. Bjuda in till fler skratt åt mig själv, helt enkelt. För den som kan skratta åt sig själv har aldrig tråkigt. Och kan man dessutom involvera sin omgivning i skratten blir det dubbelt roligt.

Och så bara någon timme senare loggar jag in på Facebook och får reda på att Bodil Malmsten inte finns mer. Det är så sorgligt. Nu kan hon inte bjuda in oss till fler av sina skratt.

Synkronicitet, visst är det vad man brukar kalla det. De där sambanden som man inte kan förklara men som kanske har någon mening ändå. Visserligen tycker jag att Bodil Malmsten är grymt kool, men det är knappast så att jag tänker på henne varje dag. Kanske inte ens varje månad. Men nu tänkte jag på henne bara en timme innan jag fick reda på att hon har gått ur tiden. Jag tror att meningen med det var att påminna mig om att bjuda oftare på mina misstag. Så jag börjar direkt med det här inlägget. Tack Bodil Malmsten för påminnelsen, för dina böcker och för allt du bjöd på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *