Etikettarkiv: livet

Drömmen om mer frihet

Idag har jag en fundering som handlar om frihet:

Jag har ju skapat mycket frihet i mitt liv. Då tänker jag till exempel på att jag frilansar och har kontoret hemma. Jag behöver nästan aldrig använda väckarklocka utan kan kliva upp när jag vaknar av mig själv. Och så vidare.

Jag är glad och tacksam över att jag har möjligheten att leva det här livet. Samtidigt nöjer jag mig inte alls här. Jag vill skapa passiva inkomster så att jag inte är beroende av att byta min tid mot pengar. Jag vill ha mer frihet, helt enkelt.

I hela mitt vuxna liv har jag bott i hyreslägenhet, och då såg jag aldrig något alternativ till att ha en fast boendekostnad. Betala hyra var bara något jag gjorde varje månad och så skulle det alltid vara. Nu har vi köpt hus. Mina boendekostnader är just nu ungefär samma som tidigare, men nu ser jag plötsligt en utvecklingspotential: om vi betalar av huslånet så är vi nästan fria från boendekostnader. Även om det inte är realistiskt att vi plötsligt skulle kunna betala av hela huslånet så har jag börjat drömma om det. För åtminstone i teorin är det ju möjligt att jobba ihop pengarna till att betala av lånet. Då skulle vi nästan inte ha några boendekostnader (driftskostnader som avloppsservice och sophämtning skulle finnas kvar). Lite odling och självhushållning på det så blir det nästan gratis att leva. Vilken frihet!

Är det så att om man väl har börjat nosa på friheten så vill man alltid ha mer? Vad drömmer du om för frihet?

Nu ska jag jobba vidare. Och drömma vidare :-)

Ett missat samtal

Ett missat samtal på mobilen. Ett nummer jag inte känner igen. Jag kollar det – det kommer från min kompis L:s man. Min puls ökar och jag andas små, grunda andetag. L har kämpat mot bröstcancern sedan i våras. Med hjälp av cellgifter och stöd från familj och vänner. Varför ringer hennes man till mig? Vi brukar inte ha kontakt annat än genom L. Det kan väl inte vara så att hon … Nej, det får inte ha hänt något.  När jag träffade L sist var hon på bättringsvägen. Cellgifterna hade gjort verkan och hon verkade stark och lugn. Om än bräcklig. Jag försöker klamra mig fast vid tanken på att det nog är L som ringer mig från sin mans telefon, för att hennes egen är trasig eller så.

Fast egentligen vet jag nog. Mina händer skakar och det tar flera minuter innan jag vågar ringa L:s man. Jag ringer och han svarar och jag hör det  direkt på hans röst.

“Har det hänt något?” frågar jag fast jag redan vet svaret.

“L somnade in i morse”, säger han och rösten spricker. Och vems röst skulle inte spricka när man måste tala om för omgivningen att ens älskade är död? Han gråter. Jag gråter.

“Å, nej. Jag trodde att hon mådde bättre?”

L:s man berättar att L varit mycket dålig den senaste veckan, att det gick fort på slutet, att hennes lever slutade fungera och att hon somnat in vid sjutiden samma morgon. Bara några timmar innan vi har det här samtalet. Han berättar massor om den senaste veckan, men jag tar in max en tiondel av det han säger. Tankarna som snurrar runt i mitt huvud hindrar hans ord från att få plats där. Jag kan inte förstå att L är borta. Jag frågar hur han mår, hur L:s barn (som är nästan vuxna) tar det, om jag kan göra något. Han säger att han har folk omkring sig och att det får gå och att han inte har tagit in det än. Och jag gråter igen. För att han måste ta in att den han lever ihop med just har slutat leva.

L, jag saknar dig!

Ibland tar livet oväntade krumsprång

Tänk om någon hade sagt till mig när jag gick i gymnasiet att “om 16 år kommer du att skriva en företagarhandbok”. Jag skulle ha skrattat ihjäl mig åt den feta lögnen. Fast ordet fet fanns nog inte i den betydelsen då.

Jag läste ekonomi på gymnasiet och hatade det med all den kraft som finns i en finnig författaraspirerande tonårings själ. Min ekonomilärare var säkert en fena på ekonomi, men han måste ha skolkat från lärarutbildningens pedagogikdel. Det fanns inte på hans karta att förklara för elever som inte förstod eller att kanske till och med försöka få oss elever att dela hans passion för ekonomi.

Av alla ekonomilektioner som jag gäspade mig igenom under de tre gymnasieåren var de allra värsta de när vi förväntades delta i något som hette UF. Ung Företagsamhet, tror jag att det stod för. Som grupparbete skulle vi starta ett företag med allt vad det innebar med bokföring, marknadsföring och fan och hans moster.  Men det fanns en bakväg. De som verkligen inte i hela helvetet kunde tänka sig att leka företag fick sitta kvar i klassrummet och fylla i tråkiga svar på lika tråkiga frågor om något annat ekonomiskt som jag sedan länge har glömt. Jag kunde inte för mitt liv tänka mig att jag någonsin skulle få nytta av att veta hur man startade företag. Så jag valde fylleriövningarna och tillsammans med ett par lika finniga klasskamrater satt jag kvar i klassrummet och surade medan de mer företagsamma klasskamraterna sprang ut och startade företag så att det sjöng om det.

Åtta år senare startade jag min språkkonsultfirma Klartext. Ytterligare åtta år senare skrev jag företagarhandboken Den snälla företagaren. Ibland tar livet oväntade krumsprång.

Hur länge vill du jobba?

Jag läser i DN att fler och fler väljer att fortsätta jobba efter 65 (länk borttagen pga trasig). Det låter bra, tycker jag. Bra att vi fortfarande är så pigga att vi orkar jobba. De som jag känner som är i 65-årsåldern ligger inte på latsidan, oavsett om de jobbar eller inte. Och så är det förstås bra för Sveriges ekonomi att vi jobbar längre. Själv har jag 30 år kvar till 65, och det blir garanterat jobb åtminstone ett par år till efter det, för jag tror att pensionsåldern i Sverige kommer att vara högre då.

Men sedan då? Kommer jag att fortsätta jobba även när jag inte behöver? Det beror förstås lite på vad jag gör då. Jag lär ju inte sluta skriva bara för att jag uppnår en viss ålder.  Snarare är det då om inte förr som jag har ordentligt med tid för att skriva – när jag inte längre behöver jobba ihop till hyran. Det vill säga om har lyckats tjäna ihop till någon pension till dess, vi får väl se. Men firmans uppdrag då, skulle jag sluta med dem? Nej, jag gissar att jag snarare kommer att välja kräset bland dem. De roliga uppdragen vill jag så klart fortsätta med. Men de tråkiga lämnar jag över till någon annan.

Alltså: jag skriver mest och tar något uppdrag då och då. Och så vill jag vara mer ledig än nu. Åtminstone tre dagars helg varje vecka. Vid det laget kommer jag ju också att få in pengar regelbundet från alla böcker som jag har skrivit (förstå hur många böcker jag hinner skriva på 30 år!) Tillsammans med de roliga uppdragen och (den förmodligen usla) pensionen så borde jag väl få ihop det jag behöver. Visst låter det som en härligt bortskämd tillvaro?

Hur länge vill du jobba?