Den här helgen har jag varit på författarkonferensen Skriv2016, som i år hölls på Dieselverkstaden i Nacka. Jag är så nöjd med den höga kvaliteten på föreläsningarna och workshopparna! Här kommer en sammanfattning av några av helgens höjdpunkter.
Martin Schibbye pratade om hur litteraturen var till hjälp under tiden i fångenskap, på framför allt två sätt. För det första var det tanken på boken han skulle skriva när han kom ut som gjorde att han stod ut i cellen. För det andra startade de ett bibliotek under fångenskapen. Många utanför skickade böcker till dem, som gjorde det lättare att stå ut. Martin Schibbye pratade med mycket värme och humor, trots det svåra ämnet. Och samtidigt blev jag så tagen av hans berättelse att jag var nära gråten under hela föreläsningen. Jag har inte läst hans och Johan Perssons bok 438 dagar, men nu vill jag verkligen göra det.
Anders Fager, en ny bekantskap för mig, var både rolig och pedagogisk. Han höll en föreläsning om research, och det här är hans förklaring till varför man behöver göra research:
Han menade att om man väl snubblar över rätt person att intervjua om det man undrar så är chansen stor att man får reda på en massa nya saker som blir bra detaljer i berättelsen och som hjälper till att utveckla manuset.
Anders Fager höll även en workshop om att skriva om starka känslor. Han menar att det egentligen bara finns två basala grundbehov som alla känslor grundar sig på:
- överlevnad
- fortplantning.
Mycket intressant. Jag blev nyfiken på att läsa något av herr Fager. Men han skriver skräck, och det är inte alls min genre: jag gillar inte att bli skrämd.
Min absoluta favoritförfattare Sara Lövestam – som inte bara skriver fantastiskt utan även är en superrolig föreläsare – presenterade sina fem misstag som hennes författarskap inte skulle vara sig likt utan. De såg ut så här:
En annan favoritförfattare – Jan Arnald alias Arne Dahl – pratade om sina böcker. Och jag fick en förklaring på varför jag inte alls gillar böckerna om Opcop-gruppen lika mycket som dem om A-gruppen: i Opcop-serien har han inte fokuserat lika mycket på att beskriva relationerna mellan personerna. Och det är ju relationerna mellan poliserna som gör att jag gillar hans böcker om A-gruppen så mycket! Jag bryr mig egentligen inte så mycket om hur det går med själva deckarspåret som ska lösas i böckerna. Jag vill bara få mer mer mer av de mysroliga dialogerna mellan Arto Söderstedt och Viggo Norlander, och framför allt få veta om det kommer att bli något mellan Kerstin Holm och Paul Hjelm. Förresten har jag fortfarande inte läst Arne Dahls senaste bok Utmarker. Men den står på läslistan förstås.
Och så helgens stora utmaning för mig. Tidigare under hösten har vi deltagare kunnat anmäla intresse för att prata i tre minuter på scenen. De tio som bäst beskrev vad de ville prata om blev utvalda. Jag beskrev att jag ville prata om Tsunamin och tänkte att det var dags att ge mig själv en ordentlig utmaning i att öva mig på att prata för folk. Fast ärligt talat hoppades jag mest att jag inte skulle hamna bland de tio utvalda.
Men sådan tur hade jag inte ;-) så i går stod jag på scenen i tre minuter och pratade inför alla de här människorna:
Jag har aldrig pratat inför så många människor tidigare. Treminuterspraten var sist på lördagen, men jag lyckades faktiskt låta bli att vara nervös hela dagen. Jag plockade fram min verktygslåda med mindfulnessverktyg och kunde vara medvetet närvarande i allt jag gjorde under dagen, till exempel delta i workshops. Men den där halvtimmen som treminuterspraten pågick var det kört; jag var inte i stånd att ta in någon information över huvud taget, så jag har ingen aning om vad någon av de andra pratade om.
Väl på scenen kände jag att jag behöll mitt fysiska lugn. Jag rörde mig bra, pratade inte för fort och jag tror att jag lyckades bra med att ta pauser i stället för att stå och säga ”öööhhh …” – det hade jag övat ordentligt på. Men min hjärna fungerade inget vidare, och jag glömde en del av det jag skulle säga, så mitt prat hängde inte ihop lika bra som när jag övade hemma innan. Efteråt la jag upp en status i sociala medier om att jag hade varit så nervös och att jag glömde hälften. På det har jag fått massor av reaktioner, både i de sociala medierna och IRL under konferensen i dag, av typen ”Va? Var du nervös? Du verkade ju hur kool och samlad som helst!” Ha ha, jag spelar tydligen den extroverta rollen bra när det behövs :-) Men det kostar på.
Det fanns även ett bokbord på konferensen, så i alla pauser stod jag och sålde böcker.
Den om möjligt ännu sämre kvaliteten än vanligt på bilderna i det här inlägget beror på att min mobil har fått en rispa i kameralinsen. Men men, det är ändå dags att skaffa en ny telefon. Ska ta tag i det så fort jag hinner.
Nu är jag fullständigt slut. Jag var ju trött redan före helgens konferens eftersom jag slet så hårt med inför releasen av Från ljugarbänken i Täby i torsdags. Och så en superextrovert helg på det. Jag är extremt nöjd med att jag har planerat in en ledig dag i morgon som kompensation för jobbhelgen.
Ett stort tack till Ann Ljungberg och tidningen Skriva för en mycket proffsig konferens med grymt bra föreläsare!