Janove Ottesen från det norska bandet Kaizers Orchestra var gäst hos Skavlan i fredags. Han berättade om en riktigt dålig recension som bandet fick i svenska Aftonbladet. Bland annat innehöll recensionen orden ”Det här är kanske världens sämsta band.”
Kaizers Orchestra plockade upp det citatet, tryckte upp stora affischer och satte upp dem över hela Stockholm. En vecka senare var deras Stockholmskonsert utsåld.
Janove Ottesen menar att det är de riktigt dåliga recensionerna – och de riktigt bra förstås – som är bra att ha. De däremellan är ointressanta. Så nu väntar jag på de riktigt usla – och riktigt bra – recensionerna av Den snälla företagaren. Men inget däremellan.
Vad tror du? Ligger det något i det här? Vet du någon som har (eller har du själv) lyckats använda en dålig recension på ett bra sätt i marknadsföringen?
Jag glömmer aldrig en recension av min andra roman, Svart Stajl. Jag var ganska engagerad i ämnet, och kände några av handlingens så att säga underliggande huvudpersoner. Dessutom är det en ganska dramatisk bok med slagsmål, narkotikabrott, konflikter, våldtäkter och sexuellt utnyttjande, känsloladdade föräldrastrider och en mängd vacker jazz. Och så skriver den djävla recensenten: ”Sida upp och sida ner händer banne mig ingenting”. Jag upplevde det som en smula respektlöst. Men någon gång – kanske till uppföljaren, Blå Stajl – skall jag använda det. Om inte förtjänar det att tatueras in på recensentens mage, a la Salander.
Hans-Olov: Ja, varför inte? Jag ser framför mig en baksidestext som först citerar ett riktigt actionspäckat stycke ur Svart stajl, följt av citatet från recensenten om att det inte händer något. Och så ett nytt, ännu mer actionspäckat citat ur Blå stajl och ett ”Nu ska väl [recensenten] blir nöjd”. Typ :-)
Jag tror att en dålig recension kan få en att jobba hårdare och mer målmedvetet. Kanske skapar de en önskan om revansch.
Anneli: Ja, förhoppningsvis kan man vända en dålig recension till något bra och få positiv energi av den.
Att visa upp en dålig recension som det här bandet gjorde är ju också ett ganska tydligt tecken på att de har en fantastisk, och ganska avundsvärd, självdistans och humor. Och sånt kan väl aldrig slå fel! (Titta bara på serien Family Guys jubileumsavsnitt där de valde att BARA ha med intervjuer med personer som tyckte att serien var jättetråkig.)
Ja, självdistans och humor är icke att förakta!