I senaste Babel lärde jag mig förkortningen PPD, som står för postproduktionsdepression. Ni vet, när man äntligen är klar med ett projekt– en bok kanske – som man har jobbat hårt med länge. Nu ska man äntligen får njuta och ta det lugnt. Och så känner man sig bara … tom. Känner du igen dig? När drabbade det dig senast?
För övrigt har jag ägnat nästan hela helgen åt att jobba. Jag som brukar vara så bra på att vara ledig på helgerna. Nu har jag i alla fall förberett mig så att jag kan gästblogga på Norstedtsbloggen nästa vecka. Det är urkul! Jag kommer att prata om mina sju jobb, det vill säga jag har valt ut sju av mina viktigaste arbetsuppgifter som författare, språkkonsult och soloföretagare och kommer att ge tips relaterade till dem. Du hänger väl på dit?
Jag har ju inte gett ut någon bok (än), men syndromet kände jag efter förra årets NaNoWriMo. Jag skrev intensivt, intensivt under 30 dagar, sen när det var slut kände jag saknad och tomhet. Vad gör jag nu? Ungefär.
Lovar att jag ska kolla Norstedtsbloggen. Lycka till!
Ah, NaNoWriMo är ju ett utmärkt exempel!
Intressant med PPD! Jag har faktiskt aldrig varit med om det själv, men det beror kanske på att jag har lite för många järn i elden. Har nyligen avslutat ett stort skrivprojekt (en serie på sju delar), och sliter nu med två andra projekt som jag också vill bli klar med. Just nu skulle det kännas som en ren lättnad att bli klar med allting, men vad vet man? Vore faktiskt intressant att se hur jag skulle reagera.
Johan: Aha, ett knep för att undvika PPD är alltså att genast kasta sig in i ett nytt projekt? :-) Fast, som du antyder, ibland behöver man ju få bara vila också …