Babelbloggen: ”Daniel Sjölins Detektivbyrå AB får stororder från public servicejätte”

Ha ha, kolla in det här inlägget på Babelbloggen (länk borttagen pga trasig). Tydligen ska Daniel Sjölin vara med på ett hörn i höstens säsong av Babel. Inte som programledare men som reporter utan vara reporter om jag förstår det hela korrekt. Kul!

Nya säsongen av Babel börjar söndagen den 2 september kl 20.

Dela upp Babel på tre?

Den här säsongen har jag inte riktigt fastnat för Babel. Jag har oftast haft teven på men suttit med datorn för att eventuellt kunna blogga om något – och så har jag börjat fejsbucka eller så i stället. Programmen har inte varit tillräckligt intressanta för mig. Jag trodde att det kanske berodde på att jag saknar Daniel Sjölin som programledare, men nej, det är verkligen inget fel på Jessika Gedin i den rollen.

Nu läser jag Annika Koldenius blogginlägg om Babel. Annika är bokbloggare och tidigare tevemakare och säger att ”Det är hela formatet det är fel på.”Hon undrar också varför det bara finns ett litteraturprogram. Hon föreslår i stället att man delar upp Babel på tre olika program: bokcirkeln, talkshowen och det aktuella litteraturnyhetsprogrammet. Kanske är det lösningen. Vad tror du?

Skriver du om din närmiljö?

Senaste Babel på SVT innehåller ett reportage om deckarförfattaren Elizabeth George. Hennes böcker utspelar sig i England, trots att hon själv bor i USA. Elizabeth George älskar allt brittiskt och har gjort det sedan tonåren, och om jag förstod reportaget rätt åker hon ofta till England på researchresor.

Samtidigt utspelar sig reportaget på ön Whidbey i USA, där George själv bor.  På reportagebilderna ser det ut att vara en både vacker och mysig plats. Det får mig att undra: Varför skriver hon inte om sin närmiljö?  Hur vanligt är det att författare skriver  om något annat än det som de har omkring sig? Samtidigt skriver många om sin uppväxtmiljö – som Camilla Läckberg till exempel. Fast hon hade flyttat från Fjällbacka när hon började skriva om det.

Min bok Romanen A utspelar sig i Täby, där jag bor och är uppväxt. I min närmiljö alltså. I Romanen B ger jag mig däremot ut i världen och den bygger delvis på miljöer som jag har sett när jag har rest.

Nu har Elizabeth George faktiskt börjat skriva böcker som utspelar sig i hennes närmiljö också. Det är ungdomsromaner som utspelar sig på ön Whidbey. Dem måste jag bestämt se till att läsa!

Skriver du om din närmiljö? Din uppväxtmiljö? Eller är du snarare inspirerad av någon annan del av världen – någon resa du har varit på?

Förresten, du har väl läst Elizabeth Georges skrivhandbok Skriv på! Annars rekommenderar jag den å det skarpaste.

Jonas Hassen Khemiri skriver något om paranoia

Jonas Hassen Khemiri är gäst i senaste Babel. Jag gillade verkligen Ett öga rött och tycker att Khemiri är en mycket intressant författare.  De senaste åren har han främst skrivit teaterpjäser, och jag får erkänna att jag inte har koll på dem. Teater är inte riktigt min gren.

Jessica Gedin ställer frågan varför han har övergett den läsande publiken för teatern. Då avslöjar Khemiri att han har skrivit något bokliknande (Han är luddig på den här punkten men säger att det är något ganska kort, så jag gissar på en novell.) som antagligen kommer i höst. En historia om paranoia är det, säger Khemiri. Jag väntar med spänning!

Varför dyker omedvetna minnen upp när man skriver?

I  den här veckans Babel säger författaren Carl-Johan Vallgren att han inte har några minnen. Han menar att det är därför han blev författare. Hans minnen dyker nämligen upp igen när han skriver.

Det här känner jag igen. Inte att jag inte har några minnen, men att det dyker upp minnen när jag skriver. Minnen som jag inte ens var medveten om att jag hade men som plötsligt ploppar upp ur hjärnan när jag har händerna på tangentbordet och som passar alldeles utmärkt in i historien. Händer det dig också? Vad kan det bero på, tror du?

Carl-Johan Vallgrens nya bok är en eländesroman

Senaste Babel gästas av Carl-Johan Vallgren, som har en ny roman på gång: Havsmannen.

Jag var nyfiken på den – innan jag såg programmet. Jag vill minnas att jag älskade Den vidunderliga kärlekens historia, men att jag aldrig orkade ta mig igenom Kunzelmann & Kunzelmann. Men efter att ha sett intervjun är jag faktiskt helt avskräckt. Programledaren Jessika Gedin säger att först är boken hemsk och sedan blir allting bara värre. Hon pratar om en orgie i våld mot barn, och nej, jag har faktiskt inte alls lust att läsa den.

Carl-Johan Vallgren kallar den en misery-roman. Finns det något vedertaget begrepp på svenska? Eller kan vi säga eländesroman? Hur som helst känner jag inte alls för att läsa en sådan. Jag vill läsa något jag blir glad av. Några tips?

Prokrastinering som drivkraft – kan det fungera?

I senaste Babel pratar programledaren Jessika Gedin och författaren Bodil Malmsten om att använda prokrastinering som en kreativ drivkraft. Malmsten berättar att hon har ett stort romanprojekt på gång som hon skriver på hela tiden men aldrig kommer någonstans med. Men under tiden har hon skrivit flera av det som hon kallar loggböcker, alltså mer kåserande böcker. Böckerna verkar helt enkelt ha blivit skrivna som ett sätt att skjuta upp skrivandet på den ”riktiga” boken.

Jag är rätt bra på att prokrastinera, om jag får säga det själv, så jag erkänner att ett sådant arbetssätt lockar mig. Om jag behöver få något gjort som känns lite motigt så får jag helt enkelt ge mig själv en arbetsuppgift som känns ännu jobbigare. Och medan jag försöker undvika att göra det där superjobbiga så blir allt det där som bara var lite jobbigt gjort i ett huj! Kan det vara så enkelt? Någon som har provat?

Hur skiljer man mellan bokens jag och sitt privata jag?

En av mina idoler, Bodil Malmsten, aktuell med kommande boken Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag, gästar Babel den här veckan (länk borttagen pga trasig). Hon berättar att samtidigt som hennes böcker ofta är mer eller mindre självbiografiska är hon noga med att skilja mellan sitt privata jag och personen i böckerna. Hon är noga med att påpeka att varken på sin blogg eller i böckerna framträder hon med sitt verkliga jag. I romanerna är det tydligt att det inte är hon, att det handlar om en påhittad romanperson. I det som hon kallar sina loggböcker, där hon skriver mer kåserande, är det däremot inte lika tydligt. Men Malmsten är noga med att inte lämna ut sitt privata jag där heller, även om hon till och med kan använda sitt eget namn.

Bodil Malmsten berättar även att hon har ett nytt projekt på gång: att lära folk att skriva. Hon har börjat på en bok som ska heta något i stil med Så gör jag – Bodil Malmsten om att skriva. Det blir en självhjälpsbok som handlar om skrivprocessen. Gissa om jag kommer att kasta mig över den?

Skriver du om dig själv? Hur skiljer du mellan bokens (eller låtens eller vilken form du nu använder för att uttrycka dig) jag och ditt privata jag?

Nya säsongen av Babel har börjat

I dag började äntligen nya säsongen av Babel. Spänningen var stor: skulle Jessika Gedin kunna axla programledarrollen? Jag gillade ju Daniel Sjölin skarpt och var beredd på att bli besviken.

Men jag tycker att Gedin klarade provet utmärkt! Hon ställde intressanta frågor och följdfrågor, särskilt i intervjun med Per Hagman, som hon kände sedan tidigare om jag förstod det hela korrekt.

Hon kan förstås ha fått frågorna av redaktionen i form av ett manus, men det är inte det intrycket jag får. Snarare verkar hon retas lite kärvänligt med Per Hagman när hon, apropå att han lever ett kringflackande liv, ställer frågan: ”Jag har bostadsrätt, barn och fruktcentrifug, skulle du vilja byta liv med mig?”. Likaså när hon efter att ha nämnt att det går en del rykten om Hagman ställer frågan ”Har du något favoritrykte om dig själv?”

Jessika Gedin får klart godkänt av mig i rollen som Babel-programledare, även om jag ändå saknade Daniel Sjölin lite.

Brukar du få postproduktionsdepression?

I senaste Babel lärde jag mig förkortningen PPD, som står för postproduktionsdepression. Ni vet, när man äntligen är klar med ett projekt– en bok kanske – som man har jobbat hårt med länge. Nu ska man äntligen får njuta och ta det lugnt. Och så känner man sig bara … tom. Känner du igen dig? När drabbade det dig senast?

För övrigt har jag ägnat nästan hela helgen åt att jobba. Jag som brukar vara så bra på att vara ledig på helgerna. Nu har jag i alla fall förberett mig så att jag kan gästblogga på Norstedtsbloggen nästa vecka. Det är urkul! Jag kommer att prata om mina sju jobb, det vill säga jag har valt ut sju av mina viktigaste arbetsuppgifter som författare, språkkonsult och soloföretagare och kommer att ge tips relaterade till dem. Du hänger väl på dit?

Pin It on Pinterest