Den här veckan ska jag bli klar med min första redigering av tsunamiromanen. Ja, det har tagit en evighet. Drygt fyra månader närmare bestämt. Men boken kommer att bli så bra när den är klar!
Jag har hittat en redaktör som ska hjälpa mig med manuset. Att ta hjälp av redaktörer och lektörer är det som har utvecklat mitt skönlitterära skrivande allra mest genom åren. Jag prioriterar inte att gå skrivarkurser och liknande – hur roligt det än är. Min högsta prioritet är alltid att få klart den bok som jag för tillfället jobbar med. Och att då gå en skrivarkurs och kanske skriva helt andra saker känns inte rätt, även om jag självklart skulle lära mig massor av det.
Jag hade ju en utmärkt redaktör för Akrobaten. Och jag lärde mig så mycket av honom. Paradoxalt nog är det anledningen till att jag inte har frågat honom om han vill vara redaktör för den här boken också. Nu när jag sitter och redigerar på egen hand så tänker jag hela tiden att ”den där formuleringen skulle Akrobaten-redaktören ha sagt att jag måste stryka”. Jag upplever alltså att jag fick med mig mycket kunskap av honom, och nu vill jag komplettera det med en annan redaktörs kunskaper.
Tsunamiredaktörens redaktör har redan tjuvläst början av boken, och jag är mycket nöjd med den återkoppling jag har fått. Jag har också noterat att jag får färre kommentarer på det här manuset än vad jag fick på Akrobatenmanuset. Jag hoppas att det beror på att jag lärde mig så mycket av att redigera Akrobaten.
Dessutom har jag en idé om en titel på tsunamiromanen. Men det får jag återkomma till.