Du som skriver har säkert varit med om det: du läser den där boken i samma genre som du själv skriver och tänker: ”Jag kan lika gärna sluta skriva; jag kan ändå inte göra det här bättre.” Så var det för mig när jag läste Stjärnklart av Lars Wilderäng. Det är en katastrofroman – en genre som jag ju planerar att göra till min.
Katastrofen i Stjärnklart inleds med att elektronik slutar fungera. Först någon enstaka dator. En mobiltelefon som ägaren lämnar in på lagning. Och sedan eskalerar det. Tänk dig ett samhälle där varken bilar eller kollektivtrafik fungerar. Där det inte finns någon mat att köpa och inget vatten i kranarna. Där det inte finns någon möjlighet att kommunicera med varandra på andra sätt än öga mot öga. Det går utför ganska snart.
Lars Wilderäng, som jag även lyssnade på under Författarkliniken, är oerhört påläst om samhällsfrågor på många olika nivåer – kanske läser du hans välbesökta blogg Cornucopia? Han är dessutom en skicklig författare som beskriver personerna i boken så att jag bryr mig om dem och miljöerna så att jag blir mörkrädd. Boken har allt som jag vill att en katastrofroman ska ha, och jag gillar den skarpt!
Det där med att ge upp katastrofromanerna eftersom den här redan är skriven då? Jag försöker att ignorera den tanken. Jag skriver på ett helt annat sätt – det kommer att finnas läsare som gillar mina böcker i framtiden också. Dessutom är det ju så bra med böcker att man inte behöver konkurrera med sina författarkolleger. Den som gillar katastrofromaner kan läsa både mina och Lars Wilderängs böcker. Så ta och läs Stjärnklart nu på en gång! Dessutom har uppföljaren Stjärnfall redan kommit, och jag misstänker att den är lika bra. Här kan du köpa böckerna:
Åh, den har jag varit sugen på ett tag. Precis som du gillar jag ju katastrofromaner. Jamen, jag kanske ska ta och slå till då!
Det ska du definitivt! :-)