Jag opererade höften den 22 augusti 2017 på Capio Artro Clinic på Sophiahemmet i Stockholm, Artrokliniken i folkmun. Jag fick alltså en ny höftled inopererad, en höftprotes i metall. Operationen kallas även höftledsplastik. Jag var 42 år när jag opererade höften. Här beskriver jag hur det var för mig.
Det här inlägget sticker ut lite från de andra på bloggen och det är en del i att jag har lust att skriva mer om det som är viktigt mitt liv för närvarande, och inte bara om böckerna och författarjobbet.
En annan anledning till att jag skriver det här är att jag vet att många som ska eller funderar på att göra en höftoperation googlar för att få veta mer. Om du tillhör den gruppen vill jag ställa en fråga innan du läser vidare: Vill du verkligen veta? Det här är absolut ingen skräckhistoria – allt gick bra med min höft – men det kan ändå vara detaljer som du inte har tänkt på och som stressar dig om du har en tendens att oroa dig. Den tendensen har definitivt jag. Jag var nojig som sjutton i flera månader före operationen. Jag valde att inte ta del av andra patienters historier om deras höftoperationer, utan bara lyssna på min läkare och den övriga sjukhuspersonalen på Artrokliniken. Och läsa det som stod hos 1177 Vårdguiden. Du som inte ska operera höften men som ändå tycker att det där med sjukhus är lite läskigt (som jag) rekommenderar jag inte heller att läsa det här inlägget. Dessutom är det långt som tusan :-)
Min oro inför höftoperationen
Min oro inför operationen har haft ungefär följande perioder:
- Sju år tidigare. Jag fick en remiss till Artrokliniken men avbokade tiden (som jag för övrigt fick vänta på i över ett år) för att jag bestämde mig för att problemen med min höft var på en nivå som jag kunde leva med. På den tiden hade jag inga problem med att promenera, men jag fick med åren större och större inskränkningar i mina övriga fysiska aktiviteter.
- I vintras. Jag var på mitt vanliga vintertillhåll på La Gomera. Där var det inte bara omöjligt för mig att vandra i bergen; det var även svårt att ta kortare promenader. Jag var, på ett annat sätt än hemma, beroende av att kunna gå för att sköta min vardag. Och det fick mig att upptäcka hur funktionshindrad jag var. Det var då jag insåg att det var dags att gå vidare, och att det antagligen var operation som var vägen framåt.
- I våras. Jag passerade ett antal instanser av läkare, remiss, röntgen etc, och blev ständigt påmind om att jag behövde operera mig.
- I maj och juni. Jag träffade min operationsläkare Per Gedin för första gången och fick ställa alla mina frågor till honom. Han var mycket pedagogisk och svarade utförligt och tydligt på allt. Men det var då jag fick veta detaljerna om hur en höftoperation gå till (jag hade alltså gett mig själv googlingsförbud för att inte få informationen från fel källa, och jag hade definitivt inte tittat på några youtubefilmer med höftoperationer. Definitivt. Inte.). Det var då jag fick reda på att de sågar sönder lårbenshalsen och knackar ner en metallgrej i lårbenet, och så byter de ut höftkulan och sätter dit ett par (?) andra delar i plast och metall som typ ersätter brosket. Även om jag var peppad efter det här mötet med läkaren så blev det starten på min operationsångestkulmen, som varade i typ två månader och sammanföll med en period när jag inte mådde så bra för att jag jobbade på tok för mycket.
Sedan tog jag semester och gjorde en massa sköna grejer och tänkte faktiskt inte så mycket på operationen. Jag kunde utan problem prata om att någon skulle såga sönder min lårbenshals. Och mot slutet av semestern gick mina nojor mer och mer över till att handla om att operationen kunde bli inställd. På grund av infektionsrisken får man inte operera sig om man har ett sår eller en större finne någonstans på kroppen (de allra minsta såren är okej), ett fult eksem eller om man är förkyld. För mig visade det sig vara helt omöjligt att inte ha några sår på kroppen, vilket stressade mig något fruktansvärt. Jag fick bland annat ett skärsår på tummen ett par dagar före operationen, men det var tillräckligt litet för att jag skulle komma undan med det.
Höftoperationen – på operationsdagen
Klockan 09.00 på morgonen skulle jag vara på plats på avdelning 3. Jag fick inte äta något från midnatt kvällen innan, och jag fick inte dricka något vatten efter kl. 8. Skölja munnen gick bra, så jag hade med mig en vattenflaska för att göra det om jag skulle bli torr i munnen av nervositet. Men jag var faktiskt inte så nervös som jag hade väntat mig den här morgonen – det var som om jag hade nojat ur mig det mesta under månaderna innan.
Jag fick mitt rum, som jag i ett par timmar delade rum med en person som hade opererat höften dagen innan. Hon verkade oförskämt pigg. Hon sa att hon hade ont, men hon hade inga problem att gå på kryckor och hon kunde till och med böja sig ner och knyta skorna! Jag var grymt imponerad och sa att om jag kunde röra mig så där bra dagen efter så skulle jag vara supernöjd. (Det kunde jag inte, kan jag avslöja, men det visar också hur stor variation det kan vara mellan olika patienter.)
Jag fick ställa in mina saker i ett skåp. Jag fick duscha och tvätta mig med bakteriedödande tvål (vilket jag även hade gjort hemma kvällen innan). Jag fick ta på mig sjukhuskläder och en sjuksköterska ställde en massa frågor. Jag fick något läkemedel också men jag minns inte vad. Något smärtstillande, tror jag, och kanske något lugnande. Och så fick jag ett band runt höger handled med mitt personnummer på. Det måste ha varit här jag fick min infart också. Infart var dagens fackord för mig; det är alltså en plastgrej på armen där man kan trycka in dropp och diverse läkemedel så går de fortare ut i blodet än om man tar dem som tablett.
En sköterska pratade om att jag skulle ta en spruta på mig själv i magen en gång om dagen i tio dagar efter operationen, och att det är blodförtunnande som man tar för att minska risken att få blodpropp. Jag hade hört det förut men jag såg antagligen lite bekymrad ut för hon frågade om det kändes jobbigt. Jag sa ” inte i jämförelse med att någon ska såga sönder lårbenshalsen på mig”. (Men när jag sedan väl skulle göra det så var det ordentligt jobbigt.)
Efter ett par timmar fick jag lägga mig i sängen och bli rullad till operationsavdelningen. Två sköterskor rullade i väg mig, och jag hade en fruktansvärd hjärtklappning när de sköt in mig i hissen. Jag hamnade i uppvakrummet, där man är både före och efter operationen, och fick ett bås att vara i. Där var jag i någon timme medan operationsläkaren, narkosläkaren och narkossköterskan kom förbi med ojämna mellanrum, ställde frågor och informerade om saker. Mina minnesbilder av det här är inte helt klara, men jag minns att läkaren ritade en pil med spritpenna på min högra höft och skrev sina initialer där. Och att jag var tvungen att gå upp och kissa en gång extra för att jag var så nervös
Sedan blev jag inrullad i förberedelserummet. Nu var det ordentligt jobbigt, men samtidigt tänker jag efteråt att jag måste ha stängt av en del känslor – eller redan varit påverkad av läkemedel – hur kunde jag annars ens klara av det här? Jag blev fastspänd, typ som i ett skruvstäd, på sidan i en brits med höften som skulle opereras uppåt. Mina minnen av det här är dimmiga.
Jag rullades in i operationssalen. En operationssköterska presenterade sig – jag minns att han hade glasögon och en mask över munnen. Och det var ett par andra personer i bakgrunden som också sa sina namn. Operationssköterskan sa att jag skulle få syrgas i tub och en medicin som skulle göra mig trött och lite yr, och att det kunde kännas skönt att få domna bort lite. Och jag domnade bort lite och struntade fullständigt i vad som hände. Och sedan tryckte de in själva det sövande medlet i min infart på handen, och sedan var jag borta. Narkos alltså – vilken bra grej :-)
Jag vaknar upp efter höftoperationen
Runt 12-12.30 gissar jag att jag blev sövd. Nästa gång jag var medveten om en tid var 15.40. Att jag har de här tiderna borde betyda att det fanns en klocka på uppvaket, men jag har inget minne av det. När jag vaknade var livet riktigt jobbigt. Jag försökte hitta en liggställning där det inte gjorde ont. Någon sa ”försök ligga still”, men det gick inte, för jag hade ont. Jag minns det som att jag var i halvdvala ganska länge och att allt var jobbigt.
Vid 16 blev jag rullad tillbaka till avdelningen. Min rumskamrat från morgonen hade åkt hem, så jag fick eget rum hela resten av kvällen och natten, och det var verkligen guld, för fy, vad jag hade stört min stackars rumskamrat om jag hade haft någon!
Vid 16.30 tänkte jag för första gången att jag borde skicka ett sms till mina närmaste och tala om att jag var okej, men det tog två timmar till innan jag lyckades samla ihop tillräckligt med energi för att faktiskt göra det.
Jag hade ont och mådde galet illa. Jag är en person som lätt mår illa. Om något har biverkningen illamående så får jag den. Jag har fått narkos en gång tidigare, och då mådde jag också illa. Den här gången fortsatte jag med det hela natten, antagligen både av narkosen och av de smärtstillande medlen jag fick. Jag kunde inte ens sätta mig upp genom att fälla upp sängen, för då mådde jag fruktansvärt illa.
Första natten efter operationen
Natten var jobbig. Jag har supersvårt att somna på rygg, och jag hade svårt att ligga på sidan eftersom jag hade ont. Jag lyckades i alla fall bulla upp med kuddar så att jag kunde sova på sidan i 1,5 h. Sedan blev jag väckt för att jag skulle ta mer smärtstillande. Det var vid midnatt, och sedan somnade jag aldrig om. Jag var vaken hela natten. Jag hade ont, ringde på sköterskan och fick smärtstillande, mådde mer illa av medicinen, ringde på sköterskan och fick medicin mot illamåendet, var hungrig och ringde på sköterskan för att se om jag kunde få något att äta, men jag kunde inte äta eftersom jag mådde illa. Jag lyckades i alla fall få i mig en del nyponsoppa, och däremellan låg jag och stirrade i taket.
På morgonen lyckades jag sova i typ en halvtimme. Och så fick jag frukost – te med honung och rostat bröd med ost. Och jävlar vad gott det var! Jag petade även i mig ett smörgåsrån med ost. Och kanske någon rawfoodboll som jag hade med mig. Och mer nyponsoppa. Och äppeljuice. (I min värld är det för övrigt underligt att de inte har till exempel någon frukt, utan att det är gluten, mjölkprodukter och saker med tillsatt socker som gäller – är det verkligen den bästa återhämtningsmaten?).
Men under den här natten så kände jag en så stark tacksamhet. För att det finns människor som orkar jobba inom vården, och som tog hand om mig när jag hade det jobbigt. För hur snälla och omtänksamma alla var. Och för att jag får betala skatt, och då ingår allt det här. Helt fantastiskt ju!
På morgonen träffade jag doktorn som hastigast, och han sa att operationen hade gått bra (det hade jag faktiskt inte fått höra ordentligt innan; det hade jag bara antagit). Han trodde inte att jag skulle kunna åka hem under dagen, med tanke på hur illa jag hade mått på natten, och det trodde inte jag heller.
Dagen efter höftoperationen
Framåt morgonen fick jag hjälp av en sjuksköterska med att bulla upp med en kudde under knäna och en som låg lite i kanten under den opererade höften/rumpan. Det var en avgörande grej som gjorde livet lättare de närmaste timmarna. En orsak till att jag hade så ont under natten var att jag låg stilla hela tiden och därför fick ont i benet av trycket mot sängen. Ett tips till dig som är patient är alltså: se till att få extra kuddar (det hade jag bett om redan innan) och se till att få hjälp att bulla upp med dem så att det blir så bekvämt som möjligt. Och om du inte mår så illa som jag: försök att komma upp och röra på dig.
Fysioterapeuten kom förbi och hjälpte mig att ta mig ur sängen och gå några steg på kryckor. När jag väl hade börjat röra på mig kändes allt oändligt bättre. Vi gick igenom rehabprogrammet för de första veckorna. Jag kunde inte göra allt. Och jag fick avvakta lite med att gå i trappor, för han trodde att det skulle bli för mycket för mig på en gång.
Jag blev körd i rullstol till röntgen. Och så fick jag kikärtsgryta till lunch (jag hade bett om vegetarisk mat) som jag fullständigt slukade. Plötsligt var jag hungrig hela tiden. Under eftermiddagen åt jag lite mellanmål som jag hade med mig. Jag mådde fortfarande illa men det hindrade mig inte längre från att äta.
Jag hade fortfarande rejält ont, men jag var uppe och rörde på mig några gånger, och gjorde ett par av rehabövningarna. Gick några steg i en trappa med hjälp av fysioterapeuten. Och så var läkaren där igen och kommenterade röntgenbilden. Han sa att den nya höften satt precis som han ville. För honom fick jag åka hem om jag ville – eller stanna kvar till nästa dag. Och fysioterapeuten hade sagt samma sak. Och nu hade jag fått en ny rumskamrat, så jag hade inte rummet för mig själv längre. Så jag bestämde mig för att åka hem.
Snälla maken kom och hämtade mig kl. 18 och vi åkte till apoteket så att han kunde hämta ut alla mina sjutusen mediciner. Och sedan var jag hemma. Så skönt!
Jag har fortfarande inte tittat på några Youtubefilmer, och jag har bara googlat när det har varit något mycket specifikt som jag vill ha svar på om tiden efter en höftoperation.
Hur gick det efter höftoperationen?
Uppdatering: Undrar du hur det gick sedan? Här jag jag skrivit ett uppföljande inlägg ett år efter operationen: Efter min höftoperation – återhämtning och rehab
 |
Skriv bättre texter med en onlinekurs |
|
| Skriver du i jobbet? Vill du bli bättre på det? I onlinekursen Skriv tydliga texter får du verktygen för att skriva professionella texter på svenska. Du startar när du vill och lär dig i ditt eget tempo. Kursledare är Jenny Forsberg, examinerad språkkonsult i svenska på Klartext. | ||
| Läs mer och anmäl dig till kursen | ||
Vad fint du berättar om det stora du varit med om.
Hoppas av hela hjärtat att det går åt rätt håll hela tiden :
/Kram
Tack Ebba för dina fina ord! Ja, det går absolut åt rätt håll – det börjar kännas riktigt bra nu, även om det är långt kvar till normal funktion :-)
Hejsan!
Men ……det känns som om det kan ha varit jag som kunde knyta skorna dagen efter. Jag låg närmast fönstret.
Mvh Petra
Nämen vad roligt att du hittade hit! Hoppas att din höft också har läkt bra! :-)
Tack för stark och fin berättelse!
Tack för fin kommentar – och för att du läste :-)
Mycket bra av dig skrivit.
Jag kommer att få göra samma sak som du gjort
Bra att få veta hur det går till .
Tack Jenny
Tack för din kommentar – hoppas att allt går bra med din höft!
Hej Jenny, tack för det du skrivit. Jag är i ett dilemma. Ska träffa ortopeden den 16 juli. Den 12 september ska vi till Gran Canaria tre veckor. Jag bokade den resan för ett år sedan när jag fick bröstcancerdiagnosen, bara för att ha ett mål att se fram emot. Jag har fullföljt mina behandlingar och de är klara men biverkningen jag fick var/är att min högra höft har blivit sämre. Jag gör övningar varje dag men är ändå hindrad att röra mig normalt och det påverkar hela kroppen. Men om jag inte hade rört hade jag nog inte kunnat röra mig så bra som nu efter omständigheterna. Jag undrar hur lång tid rehabiliteringen normalt tar ? Om jag blir opererad vilket nog är väl optimistiskt i början av augusti klarar jag resan till Gran Canaria då, om jag har en normal läkningstid. Det här är jättesvårt, men själv tänker jag att det bästa vore kanske att vänta till vi kommer hem i oktober. Vad skulle du gjort i mitt ställe. Vänliga hälsningar Katarina
Hej och tack för din fråga! Prata med din läkare och fråga vad hen tycker att du ska göra. Jag vet att rekommendationer kan skilja sig åt om en massa olika saker, men de enligt de restriktioner jag hade så fick jag inte flyga på två månader efter operationen, om jag minns rätt, eftersom risken för blodpropp är större under den perioden. Lycka till med ditt beslut och med operationen!
Tack för att du berättar din historia, jag är så glad att jag hittade din blog. Ska op höften, ramlade för 2år sen och värken och rörligheten har försämrats mycket. Jag kanske hade problem tidigare men inget jag har märkt av under mitt liv, haltat lite men har aldrig haft ont ochbjag har tränat och kunnat leva ett normalt liv. Har varit så rädd inför op och hur det kommer att bli efter op, alla har olika historier. Hur har du mått efter ca 1år ?
Hej! Kul att du har hittat hit. Förstår att du är orolig inför operationen – åtminstone för mig var det en stor grej att bli opererad och som jag var orolig inför. Min höft fungerar alldeles utmärkt nu ett år efter operationen! Jag kan promenera utan problem och har aldrig svårt att gå dit jag ska. Jag har heller inga problem med att träna – även om jag tar det betydligt lugnare än vad jag gjorde för tio år sedan innan jag fick problem med höfterna. Nu är det mest yoga, styrketräning och promenader för min del. Jag får inte springa eller hoppa, och så är det bra om jag kan undvika att ramla. Därför har jag sålt mina inlines, eftersom jag ramlade ibland när jag åkte. Jag har inga smärtor eller så, men jag känner i vissa yogapositioner att jag inte har hundra procent rörlighet i höften. Men det är alltså bara något jag känner av i specifika positioner, absolut inte i vardagen utan jag kan sitta, ligga, gå och göra allt jag behöver i vardagen. Jag har undvikit att göra heldagsvandringar – det känns inte så bra i min kropp längre att göra det; jag kan inte avgöra om det är för operationen eller något annat. Men att promenera i ett par timmar eller så går bra. Det var hårt arbete med rehabträning de första månaderna – jag fokuserade verkligen på det och la ner massor av tid, eftersom jag ville ge mig själv de bästa förutsättningarna att bli rörlig igen. Nu rehabtränar jag en gång i veckan ungefär. Hoppas att allt går bra med din operation! :-)
Hej Jenny!
Ramlade in här hos dig när jag googlade idag. Skulle så gärna vilja veta mer om din ”väg tillbaka”. Varje människa är unik, och jag förstår att läkarna/kirurgerna inte kan lova något. Själv opererades jag i Maj för Spinal Stenos, mina nerver var i kläm, kunde inte sitta, inte gå. Nu kan jag sitta, men jag kan inte gå. Jag har en utvecklad artros i höger höft. Står inför min andra operation. Jag bara vet det. Det som gör mig ofantligt orolig är att jag kanske aldrig mer kan arbeta med det jobb jag har. Mitt jobb vet ännu inte om min dåliga fysiska status, äter starka värktabletter, och har lyckats ”mörka” det som är ett faktum, jag blir sämre och sämre.. Vill gärna höra om din resa efter din operation. Du är yngre än jag, men jag vill ända visualisera för mig själv hur det kan tänkas bli, efter operationen. Din kamp från dag ett, och en månad framåt..
Hej! Jag får den här frågan ibland, så jag inser att jag kanske borde skriva ett uppföljande inlägg vid tillfälle. Men kortversionen ser ut ungefär så här: de första 36 timmarna mådde jag uselt, hade ont och var illamående efter narkosen, de första tio dagarna var lugna men jag var i ett töcken av värktabletter, dåsighet och lite illamående. Den första månaden var jag väldigt trött, men det gick bra att rehabträna. Jag var sjukskriven. Den andra månaden jobbade jag 25 procent men rehabbade mest. De första två månaderna var jag helt och hållet fokuserad på rehab. Sedan hade jag ytterligare två månader när jag kunde gå och cykla och jobba men fortfarande la mycket tid på rehab, och sedan var jag i princip tillbaka i mitt vanliga liv. Jag gjorde en halvdagsvandring ungefär fem månader efter operationen, och det gick bra. Jag är alltså supernöjd med min nya höft och har inte alls några problem i vardagen nu ett år efteråt. Jag vet ju inte vad du jobbar med, men jag vet åtminstone en person med ett fysiskt jobb (städjobb) som tycker att det går utmärkt att jobba med höftprotes. Hoppas att allt går bra med din operation och din nya höft efteråt – lycka till!
Hej hittade din berättelse idag. Jag opererades 19 juni-18. Den som påstår att höftoperation är en enkel op….den nitar jag. Min process har varit trög (i mitt tyckande) jag är fortfarande sjukskriven. Går på reha hos sjukgymnasten 2 ggr i veckan. Går promenader, motionscykel o div övningar dom andra dagarna. Men känner av höften tror nog egentligen det är muskler. Men de var de ingen som berättade innan att det tar en evig tid för muskler nerver o ligament att sluta göra ont. Men vi är tappa som gjort det. PS jag fick ta fragmin sprutor i 25 dagar. Ds
Bra kämpat med rehabträningen! Hoppas att du snart är tillbaka för fullt. Och nej, inte är höftoperationen särskilt enkel. Heja dig! Heja oss! :-)
Läste denna blog innan operation och oron smittade tyvärr av sig. Det tycker jag i efterhand var väldigt synd då denna operation är förhållandevis okomplicerad. Vill istället vända på detta och uppmana alla som ska genomgå detta att se positivt på att få denna behandling och vara glada för hur stor chans till förbättring operationen leder till. Vilken fantastisk sjukvård vi har!
Hej Ano Nym! Så bra då att jag inleder inlägget med en varning och en uppmaning till den som är benägen att oroa sig att låta bli att läsa inlägget :-)
Så bra du skrivit om din höftedsoperation, Jenny! Beundrar du gjorde. Nu funderar jag fixa en egen blogg (gillar skriva:) och skriva om mina många , snabba och vidtiga feberutbrott, sjukhusbesök, inneliggande och de 4 operationerna
JA. Vad som händer och sker när man fått en bakterie vid första operationen. ”Utan höftled – blir det rullstol nu”?
Har du kanske tid ge mig tips hur jag göra för att starta en Blogg? Skulle uppskatta det mycket.
Är det du som står på huvudet…? Helt ljuvligt fantastiskt!
Hej Margaretha! Tack för din fina kommentar. Ja visst är det jag som står på händer. Kul att du vill starta en blogg. Det finns massor av information där ute om hur du kan göra det – googla bara :-) Hoppas att du snart mår bättre!
Jag ser några stavfel. Men kan ej rätta det nu
Skrivit i nattmörkret i sjukhussängen.
Har du möjlighet göra det JENNY?
Tack i så fall. Det är 3-4, du ser dem direkt!
Hej igen! Nej, det skulle vara konstigt att gå in och ändra i någon annans kommentar :-) Du får gärna radera dina kommentarer om du inte vill att de ska vara kvar. Ha det fint! :-)
Hej. Jag gjorde operation för tre veckor sedan på söndag och den här frågan kommer låta ytlig och som en petitess. Men när kunde du ha sex med din partner som tidigare?
Det är en fråga jag ännu inte vågat fråga varken läkare eller liknande. 🙂
/ charlott
Hej Charlott! Oj, det är inget jag har lagt på minnet alls tyvärr – vilket nog betyder att det inte var något jag uppfattade som ett problem. Den första månaden kände jag mig så pass seg, eländig och uschlig att det nog inte var aktuellt. Sedan vet jag inte. Ledsen att jag inte kan hjälpa dig – jag har helt enkelt ingen aning :-o
Hej alla som läser och skriver i denna blogg. Läste ditt inlägg Jenny innan jag opererades fredagen den 2/9 2019. Jag blev ganska orolig då du hade det ganska jobbigt första tiden och jag ville inte känna och må som du gjorde. Alla är olika och mycket beror på ålder, vikt och hur aktiv man varit tidigare i livet. Som sagt opererades jag för 10 dagar sedan och åkte hem dagen efter operationen. Mådde fantastisk bra direkt efter operationen och har inte haft ont överhuvudtaget. Det enda som jag upplevde jobbigt första tiden efter operationen var att man bara kunde sova på rygg.
Idag går jag ut och går med kryckor 2 ggr/dag och då är jag ute ca 20 min. Skulle jag få för läkaren skulle jag kasta kryckorna samtidigt som de tar bort ”stygnen” nu på fredag. Jag vill bara berätta hur jag har upplevt allt detta de första 10 dagarna. Hoppas ni som läser detta förstår att allt är så individuellt så om ni funderar på att operarera er eller har fått en tid så går det inte att säga exakt hur det är eller kommer bli för just dig.
Intressant att läsa din resa du gjort Jenny. Hoppas du får fortsätta att må bra.
Niclas
Hej Niclas! Tack för att du berättar om hur det var för dig. Så härligt att höra att du mår så bra och att allt går bra för dig. Du har förstås helt rätt i att det är väldigt olika hur man mår och hur det går. Lycka till med även resten av din rehab!
Hej och tack för intressanta inlägg.
Undrar bara : hur gjorde dom med såret på fingret du hade skurit dig på? Blir lite orolig för jag ska opereras nu på tisdag och gjorde illa mig på armbågen i fredags så det blev ett sår på typ 1 cm. Ska läggas in på måndag och tänker då visa upp såret. Men ville först höra vad dom sa till dig om ditt sår och hur stort var ditt sår på ett ungefär?
Mvh M-L
Hej Marie Louise! Nu är det måndag, så förhoppningsvis har du redan fått svar på din fråga. Jag hoppas att du fick okej på att opereras trots såret! Mitt sår var nog lite mindre än en centimeter tror jag, men det kom lite blod och jag blev rädd att jag inte skulle få göra operationen. Jag fick skicka en bild, som läkaren tittade på och sa att det var okej.