Jag måste erkänna en sak: jag har oerhört svårt för när människor inte lämnar tydliga besked utan bara låter saker hänga i luften. (Jag har tidigare skrivit om att säga nej.)
Jag har varit med om att jag har tagit tåget från förorten in till stan bara för att upptäcka att mitt lunchsällskap har glömt bort vår lunch och är någon helt annanstans.
En liknande situation där vi inte har bestämt tid och plats, men som stör mig lika mycket, är den här. En bekant säger ”Vi kan väl fika någon dag?” och jag säger ”Ja, visst hur ser det ut nästa torsdag eftermiddag?”, och personen svarar ”Jag ska kolla upp det; jag återkommer.” Och sedan återkommer hen aldrig. Jag blir sittande med en tidpunkt i min kalender som jag måste hålla öppen och planera utifrån att jag kanske ska fika med den här personen men jag får aldrig något besked.
Ett jobbexempel är det här: Jag mejlar en person som jag hoppas kan ge mig återkoppling på sakinnehållet i en text i ett projekt jag jobbar med. Personen är inte inblandad i själva projektet utan är anställd hos kunden som anlitar mig i det här projektet. Personen svarar att hen ska försöka hinna titta på texten till på onsdag. På tisdagen har hen inte svarat och då mejlar jag igen och frågar om hen kommer att ha möjlighet att ge mig återkoppling på texten. Jag vill veta om jag kan räkna med hens återkoppling eller om jag behöver lösa det på något annat sätt. Jag får aldrig något svar på det mejlet.
Det här är för mig så otroligt fascinerande. Jag skulle aldrig kunna bara släppa något på det sättet. I min värld lämnar man alltid ett besked. Om något händer längs vägen så ser jag det som min skyldighet att tala om det för de andra som är inblandade. Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har glömt bort att jag har bestämt att träffa någon. Om jag skulle få förhinder så skickar jag ett sms på morgonen och talar om att jag måste ställa in. Om det inte funkar att fika på torsdag så berättar jag det så fort jag vet. Om jag märker att jag inte hinner läsa den där texten så mejlar jag och talar om det. Det tar 30 sekunder att skicka mejlet ”Jag är ledsen men det körde ihop sig och jag kommer inte att hinna”.
Jag inser att jag är rigid i den här frågan, men det här är viktigt för mig. Jag har valt bort både vänner och samarbetspartners för att de inte lämnar besked eller inte kommunicerar tydligt.
Men det är ju inte alltid det finns möjlighet att välja människor i sin närhet på det sättet. Så vad gör jag då när jag har att göra med personer som inte lämnar tydliga besked?
I lunchfallet dubbelkollar jag numera att det vi har bestämt fortfarande gäller. Jag skickar ett sms på morgonen och kollar att lunchen fortfarande är på.
I fikafallet och återkopplingsfallet har jag inte hittat någon lika bra lösning. Jag kan ringa och fråga förstås, men i likhet med många andra introverta skyr jag telefonen som pesten. Annars är det bästa kanske att anta att det inte blir något. Leta efter någon annan som kan ge återkoppling. Planera bort fikaluckan och säga ”oj då, jag trodde inte att du kunde eftersom du inte hörde av dig”. Om jag vet att jag har att göra med någon som inte alltid lämnar besked så kan jag ibland skriva i ett mejl att ”jag håller den här luckan i min kalender tills på tisdag” eller något liknande. Kanske ska jag ta för vana att alltid skriva något sådant?
Hur gör du när du inte får tydliga besked? Eller är det inte så viktigt för dig?
Jag är 100% enig med dig – det där är så jäkla arrogant! (Ja jag blir upprörd!)
Jag har t.ex. en vän som när jag försöker planera in saker med henne säger ”Ja vi kan bestämma det preliminärt!”. Det är iofs bättre än som i dina fall inte alls svara eller ge svävande besked, men det stör mig lika fullt. Vadå preliminärt?! Hon har iofs inte barn och andra ansvar på det sättet som jag har, så hon har inte samma behov av att boka in saker för hon är liksom alltid relativt tillgänglig. Men i min värld blir ”boka in preliminärt” samma sak som att säga ”jag vill vänta och se om nåt roligare dyker upp”!
Jag har bara glömt bort ett åtagande en gång, då var jag mammaledig med sömnbrist och borde väl egentligen förlåtas tack vare det men skäms fortfarande ihjäl mig när jag tänker på hur min kompis ringde och frågade var jag var någonstans för nu stod hon i hissen på väg till caféet där vi skulle ses…
Jag tycker dina strategier är bra: var tydlig, påminn/fråga, strunta i att anpassa sig och uteslut folk om det tar för mycket energi!
Skönt att höra att det är fler än jag som har svårt för att inte få tydliga besked. Jag håller med om att bestämma preliminärt är lite knasigt – antingen bestämmer man eller inte liksom ;-) Men det kan förstås fylla en funktion om det är något annat som hänger i luften och gör att man inte kan bestämma direkt. Men i så fall gillar jag tydliga besked av typen ”kan vi säga det preliminärt så länge och så hör jag av mig på måndag när jag vet säkert”.