Jag upphör aldrig att fascineras över hur jag kan bo i ett land som jag tycker är så fantastiskt halva året och där jag vantrivs något fruktansvärt den andra halvan.
Nu har jag ju löst det hyfsat genom att hänga på La Gomera under en period på vintern. Det hjälper mig inte bara under perioden jag är där utan även resten av vintern. När det börjar bli eländigt framåt slutet av oktober kan jag tänka ”ja ja, jag behöver bara stå ut i ett par månader innan jag åker härifrån”. När jag kommer tillbaka till Sverige i februari kan jag tänka ”ja ja, nu är det bara ett par månader kvar tills det är vår på riktigt”. För mig är den 15 april det kritiska datumet som jag vill passera. Efter det kan det fortfarande komma snö i Stockholm om jag har otur, men i så fall lägger den sig inte kvar på marken utan försvinner direkt.
Jag fattar ju att det är jag själv som måste göra jobbet med att tycka att det är okej att det är vinter här halva året. Det är det som är mindfulness, eller om jag ska följa Vipassanatekniken: allt uppstår och försvinner, även vintern, även mina känslor inför vintern, så det finns ingen anledning att reagera på det, eftersom det ändå kommer att försvinna. Men jag kan inte det. Jag är inte där än. Jag avskyr vintern innerligt.
Men nu är det äntligen vår!! Så underbart! Jag går runt och tittar på knopparna i naturen och ser barnsligt mycket fram emot att allt blir grönt snart. Och jag har redan gått en sväng barfota i gräset – och det var skönt!
