I höstas lyssnade jag med ett halvt öra på ett seminarium som Författarförbundet ordnade på temat bokens värde. Jag var inte på plats utan lyssnade på en livesändning från seminariet, och tyvärr gav jag det inte den uppmärksamhet det förtjänade utan satt och jobbade med något annat samtidigt.
Men ett ämne fångade min uppmärksamhet och gjorde mig beklämd. Det handlade om att det kan vara en ekonomisk fråga om man har möjlighet att skriva. Jag har inte tänkt så mycket på det. Jag förstår naturligtvis att jag är privilegierad som har haft möjlighet att lägga en dag i veckan på bokskrivandet i många år. (Sedan har jag ju nu kommit fram till att jag inte får det att gå ihop i alla fall, åtminstone inte med att skriva skönlitteratur, och att jag därför behöver sluta skriva romaner.)
Men tänk hur det är att till exempel vara ensamstående förälder, lägga all sin tid och energi på att dels försörja sig och barnen, dels ta hand om och umgås med sagda barn. Eller för den delen en person utan barn men med heltidsjobb med låg inkomst som kanske behöver ta ett extrajobb för att kunna försörja sig. Vem skulle orka skriva något i den situationen?
Frågan som ställdes var på seminariet var: Ska det vara en ekonomisk fråga vem som får berätta sin historia?
Mitt självklara svar är att nej, det ska det inte. Av många skäl. Ett är att det innebär att vi bara får läsa böcker skrivna av tämligen välbärgade personer. Vad gör det med litteraturen?
Min följdfråga blir: Vad är alternativet? Hur skulle det kunna se ut i stället? Har du några idéer? Det här blev bara ett kort inlägg nu, men jag återkommer gärna till ämnet.