Jag slutar skriva romaner nu. Det är inget oåterkalleligt beslut, utan om jag om ett år eller tjugofem hittar ett sätt att få det att fungera, eller känner att det är något jag verkligen vill och behöver göra, så kan jag fatta ett nytt beslut.
Mitt beslut är fattat efter några månader av skrivvånda, och följande faktorer ligger bakom:
- Jag har förlorat skrivglädjen. Och själva grejen är ju att det ska vara kul.
- Jag kan inte få till en rimlig utgivningstakt. Det beror på en kombination av att jag skriver långsamt och att jag inte kan avsätta mer än en dag i veckan till skrivandet.
- Jag bedömer inte att romanerna kommer att ge vettiga inkomster inom en rimlig framtid, bland annat på grund av min långsamma skrivtakt. För mig är det ett jobb att skriva böcker. Om jag avsätter en dag i veckan behöver det ge en femtedels inkomst. Det finns inget som tyder på att det kommer att hända på många år.
- Jag skriver inte romaner som hobby; det är helt ointressant för mig. En hobby ska ge avkoppling och återhämtning – inte vara (minst) lika krävande som mitt jobb. Och helst inte innebära ännu fler timmar framför datorn.
Skriva romaner blir ett moment 22
Min bedömning är att jag behöver lägga mer än en dag i veckan på att skriva böcker för att kunna hålla en skrivtakt som gör det möjligt att tjäna pengar på böckerna. Samtidigt behöver jag redan ha inkomster från böckerna för att kunna lägga mer än en dag i veckan på att skriva dem, för annars får jag inte tillräckligt med sammanlagda inkomster. Ett moment 22 som jag inte får att gå ihop. Och just nu ser jag ingen lösning på det.
En dröm går i kras
Beslutet är en sorg för mig, och mitt ego skriker att det är ett misslyckande. Det är en dröm som går i kras – jag har velat bli skönlitterär författare sedan i tonåren. Att jag skriver romaner är en viktig del av min självbild och mitt personliga varumärke. Vem är jag om jag inte är romanförfattare liksom?
Däremot känner jag mig inte så deppig över att jag har lagt nästan ett år på att göra research, klura, skriva synopsis och skriva en femtedel av ett första utkast till en bok. Det var tydligen det jag behövde göra för att kunna fatta det här beslutet. Om jag inte hade gjort det jobbet hade jag fortfarande trott nu att det var skriva romaner jag skulle göra. Det var en del av processen, helt enkelt. Dessutom lärde jag mig att jobba i Scrivener, och det tror jag att jag kommer att använda framöver när jag skriver fackböcker.
Jag hade inte koll på hur långsamt jag skriver
När jag började skriva bokserien som jag har jobbat med sedan i våras så var jag inte medveten om hur långsamt jag faktiskt skriver. Det kanske låter märkligt med tanke på att jag har skrivit två romaner tidigare, men råmanusen till dem skrev jag tio år innan respektive bok kom ut, och jag har aldrig gjort hela jobbet med en bok från ax till limpa i ett enda svep tidigare.
Jag märkte att det blev omöjligt för mig att hålla den deadline jag hade satt upp för mig själv, och att det skulle ta uppåt fem år för mig att skriva den första boken i serien, snarare än drygt tre som jag hade räknat med (och som redan det är en på tok för långsam takt). Att försöka klämma in mer skrivtid fungerar helt enkelt inte för mig, i alla fall inte under en längre period än några veckor. Om jag ska må bra och hålla i längden behöver jag vara ledig på helgerna, och jag behöver ha tid för att varva ner på kvällarna. Dessutom vill jag inte jobba jämt. Det är inte så jag vill leva mitt liv. För mig är det inte värt det att ha det så för att få skriva romaner.
När jag pratar om långsam skrivtakt i det här inlägget har jag inte ens räknat med all tid som jag skulle behöva lägga på att sälja och marknadsföra böckerna. Tid som jag inte alls har. Hur sjutton gör alla andra som skriver? Jag känner ju människor som har både heltidsjobb och barn och som ändå lyckas skriva böcker betydligt snabbare än jag.
Och jag vill som sagt inte skriva som hobby. Visserligen är det sjukt kul när jag väl får till ett flow. Men för att få till ett par timmars flow kan jag behöva lägga massor av timmar av hårt arbete. Och det ingår inte i min definition av fritid.
Passiva inkomster kan vara lösningen
Att sluta skriva romaner innebär också massor av nya möjligheter, i och med att jag frigör tid till annat. Ett övergripande mål som jag har är som bekant att ha mer passiva inkomster. Att skriva böcker är en del av det. Men nu börjar jag i en annan ände. Genom att ta bort romanskrivandet från schemat kan jag ägna mer tid åt alla de där andra sakerna, som jag egentligen bedömer har större chans att ge mig passiva inkomster.
Mina författarfredagar får bli passiva inkomster-fredagar Jag har en lång att-göra-lista med saker jag behöver göra för att sälja mer av min onlinekurs Skriv tydliga texter. Jag har ett annat koncept som jag har lust att börja på – ett ganska långsiktigt projekt tror jag, som jag i slutänden misstänker kommer att mynna ut i både en onlinekurs och en bok. Och så har jag flera idéer till fackböcker – ett par av dem har jag redan en del material till. Kanske är det någon fackbok som jag skulle kunna få ut snabbt om jag bara sätter mig ner och jobbar lite med det materialet?
Förhoppningsvis kan jag på det sättet snabbare få mer passiva inkomster, vilket på sikt skulle kunna göra att jag har möjlighet att avsätta mer än en dag i veckan till romanskrivande. Om det är det jag vill göra då förstås.
Är jag ute ur krisen nu?
Det här är alltså vad jag har haft för mig på sistone. En författarrelaterad livskris, kan vi nog kalla det. Men nu är mitt beslut fattat. Jag hoppas att det betyder att jag har tagit mig igenom krisen och kan gå vidare.
Hej Jenny!
Bra jobbat att du har tagit ett aktivt beslut! Ett aktivt beslut är otroligt mycket bättre än att bara fortsätta och kanske fastna ännu mer. Kanske kommer lusten att skriva skönlitterärt återvända efter en paus. Du kan ju alltid skriva en novell eller två i så fall. Oskar Källner har skrivit någonstans att när han fick en drös med barn (riktigt så uttryckte han sig inte men det är fler än ett) och inte hann skriva romaner så höll han liv i sin författarkarriär genom att skriva noveller. Eller så blir det inget mer skönlitterärt skrivande för dig. Då har du i varje fall två utgivna romaner och det är mer än många människor har skrapat ihop!
Jag känner så väl igen mig i din beskrivning av moment 22 och utmaningen att få tiden att räcka till. Jag är inte alls lika bra som du är på att ta ledigt. En semester på tio år och ledig var femtonde helg är inget att skryta med. Sedan har jag blivit bättre med åren på att ta mini-pauser, någon timme här och där. Det är också något jag planerar att göra ännu mer. Just för att palla i längden. Och då är frågan om det finns någon chans att få sprutt på skrivandet. Troligen inte så länge jag skriver till två olika målgrupper. Jag behöver lägga ner ett av mina författarben. Kanske kan jag bli inspirerad av dig.
Jag vill också ge dig en eloge för att du är öppen med att skrivandet är ett jobb, ingen avkopplande hobby. Jag är en smula less på allt ”jag vill inte tjäna pengar på mitt skrivande utan för det bara för skojs skull”. Alla som skrivit en bok vet att man måste gilla det man gör för att det ska bli klart. Men det betyder inte att författare ska vara en yrkeskår bestående av enbart ekonomiskt oberoende överklass.
Lycka till med dina andra böcker!
Tack Kristina för pepp och input! Jag känner ju också igen det där med att vända sig till flera olika målgrupper – det blir ju lätt så när man har många olika idéer och kanske behöver testa flera olika saker innan man vet vad som fungerar eller vad man vill göra. Och nej, det är verkligen inte rätt om man redan måste ha pengar – eller vara pensionär – för att kunna vara författare. Det har jag för övrigt skrivit ett (kort) blogginlägg om som jag inte har lagt ut än. Jag återkommer om det alltså! Jag tycker mig se att många författare jobbar väääldigt mycket för att få det att gå ihop, lite som du beskriver med att jobba på helger och semestrar. Men jag pallar verkligen inte det :-/ Så nu får det bli så här. Åtminstone just nu. Jag tror att det blir bra det med :-)
Vad intressant att du är på gång om ett blogginlägg om myten med den lidande konstnären. Det är något jag också funderat på att skriva om. Lär inte bli poppis på kuppen men jag är så less på ”jag skriver inte för att tjäna pengar”.
Det är förvisso klokt att inte ha pengar som främsta drivkraft men uttalandet indikerar att det är ok för varenda bondfångare att lura skjortan av författare, för de har kul när de sliter.
Min vinkel är snarare att det är illa om man måste avstå att skriva för att man inte har råd. Jag tänker till exempel på en person med skrivardrömmar som jobbar heltid med ett inte så välbetalt jobb och är ensamstående med barn. Den personen har antagligen supersvårt att hitta skrivtid – kan inte gå ner i arbetstid och orkar antagligen inte skriva på fritiden. Men din vinkling är också mycket intressant – att man förväntas jobba gratis för att det är kul. Jag vill jobba med något som både är kul och som jag tjänar pengar på! Pengar är inte min största drivkraft för att skriva – det finns ju enklare sätt att tjäna pengar – men om jag ska kunna skriva i längden så behöver det ge pengar, eftersom vi lever i ett samhälle där pengar är en förutsättning för att till exempel kunna bo och äta. Jag ser fram emot att läsa ditt inlägg om den lidande konstnären :-)
Det verkar som vi har olika vinklingar men båda är viktiga. Det handlar om hållbarheten i att skriva.
Jag vet inte om mitt urval är udda men jag tycker jag ser många författare som är för nära väggen, eller springer rakt in i den.
Ser fram emot att läsa ditt också!