Jag saknar hittepåskrivandet men inte romanskrivandet

Hur det känns nu när det har gått ett tag sedan jag bestämde mig för att sluta skriva romaner? Jo, tackar som frågar. Det känns bra, måste jag säga. Jag saknar inte romanskrivandet det minsta än så länge – jag hade ju målat in mig i ett hörn där jag bara halkade mer och mer efter min tidsplan, och det var inte särskilt roligt.

Däremot saknar jag det kreativa, fria skrivandet. Hittepåskrivandet. Jag skriver ju fritt, till exempel här på bloggen. Men då skriver jag ändå saker som är sanna. Jag hittar inte på en historia. Och det saknar jag.

Jag har börjat fundera på att skriva kortare berättelser eller betraktelser. Eller poesi kanske. Några i mitt flöde skriver haiku, dikter eller verser, och det inspirerar mig! Jag har skrivit någon enstaka haiku ibland, och det är verkligen kul. I övrigt har jag nog inte skrivit poesi sedan jag gick i gymnasiet. Jag skriver ju låtar ibland också, och det skulle jag verkligen kunna tänka mig att göra oftare.

Samtidigt har jag svårt att prioritera något som jag inte har ett mål med. Det är mycket jag vill göra, och om skrivandet inte ska leda till något särskilt, så varför ska jag prioritera det? För mig finns det inget “jag gör det när jag får tid över”. Jag har aldrig tid över. Antingen prioriterar jag att göra något – och då måste jag avsätta tid till det – eller också blir det inte gjort. Orsaken till att jag har lyckats skriva två romaner och fyra fackböcker är att jag avsatte tid. Inte att jag skrev när jag hade tid, för det hade jag aldrig. Ska jag skriva poesi eller något annat kort så måste jag också avsätta tid. Kanske ska jag ägna en timme av mina passiv inkomst-fredagar åt fritt hittepåskrivande? Just nu känns det inte som min prioritering, men jag gör en notering om att fundera på det till längre fram.

Om jag vill skriva poesi så behöver jag väl läsa poesi? På samma sätt som jag behöver läsa romaner för att kunna skriva romaner. Jag har nog knappt läst någon poesi på hela den här tiden som jag inte har skrivit poesi. Vilket är närmare trettio år.

Förrän i dag. Jag plockade fram Nils Ferlin ur hyllan – en favorit från förr. Jag uppskattar hans dikter fortfarande, men jag borde kanske läsa någon modern poesi också. Vad ska jag läsa då?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *