Många som sysslar med självhushållning väljer att inte kalla sig självhushållare, och det kan jag förstå. Det kan finnas många anledningar till det. För en del handlar det om att hela begreppet känns fel – vi ska kanske inte sträva efter att klara oss själva utan efter att klara oss i samarbete med andra i närheten. Andra vill inte kalla sig självhushållare för att de inte är hundra procent självförsörjande – och för att de inte heller strävar efter att bli det.
Själv gör jag tvärtom: jag kallar mig självhushållare. Det gör jag trots att det här bara är min andra odlingssäsong med en egen tomt att odla på, trots att jag ännu inte har lyckats odla alla grönsaker mitt hushåll behöver under vintern, trots att jag inte har några matdjur, trots att jag fortfarande köper både mat och annat. Jag ska berätta varför.
Jag är soloföretagare med hemmakontor sedan snart två decennier. För två år sedan flyttade min man och jag från hyreslägenhet i Stockholmsförort till hus på landet. Min främsta drivkraft till flytten var att få odla i större skala än en odlingslott på 25 kvadratmeter.
Jag väljer att kalla mig självhushållare för att det hjälper mig att ta arbetet med självhushållningen på allvar. Att odla grönsaker, samla vilda växter och förädla skörden är en del av min sysselsättning och försörjning – fast jag inte får lön i pengar utan i form av minskade utgifter. Odling är inte min hobby; det är en del av mitt jobb. Jag odlar inte huvudsakligen för att det är roligt (fast det är det förstås!). Jag odlar för att få mat.
En annan anledning till att jag kallar mig självhushållare är att det gör det lättare att förklara för omgivningen vad jag gör. Många som hör att jag bor i villa och odlar ser framför sig en liten rabatt eller ett par pallkragar, men mina odlingsytor är större och mycket mer arbetskrävande.
När jag kallar mig självhushållare talar jag om för mig själv och andra att mitt jobb med självhushållning är lika viktigt som mitt jobb framför datorn. Det blir som det där citatet “Oavsett om du tror att du kan eller inte så har du rätt.” Hur jag väljer att prata om mig själv påverkar vad jag kan och vad jag uppnår. Därför väljer jag prata om mig själv som självhushållare.
Jenny
Den här texten kommer ur tidningen Åter. Jag jobbar i tidningens redaktion och hade även äran att få skriva den här ledaren i senaste numret, som landade i brevlådan idag. Någon som har hunnit läsa?
Gräsmattenormen. Kommer du ihåg den? Den där föreställningen vi hade förr om att alla som bodde i villa skulle klippa ner gräset på sin tomt så att det bildade en matta som det var skönt att gå barfota på men som annars inte dög till så mycket annat än att visa upp för grannarna. Och det var nog det som var grejen: normen var att alla skulle ha det likadant på sina tomter – ve den som stack ut och gjorde något annat. Människor med stora tomter lade flera timmar varje vecka på att klippa gräsmattan, och vissa använde till och med fossildrivna maskiner för att göra det – ha ha, så dumt! :-D
Nu vet vi bättre som tur är. Vi vet att en gräsmatta knappt fyller någon vettig funktion alls för naturen. Vi lärde oss att det är mycket bättre att använda marken till att odla vår egen mat eller att ha en äng med många olika växter och grässlag som gynnar insekterna och den biologiska mångfalden. Ja, en liten plätt med kortklippt gräs har säkert många av oss fortfarande kvar – där barnen kan leka och vi kan sitta och fika. Tänk vad mycket finare det är i villaområdena numera när det växer många olika vackra och nyttiga växter i stället för de trista gräsmattorna!
Nu växter det mat där ute igen! Kirskål till exempel. Här kommer ett recept på thoran, en indisk rätt som kan användas som tillbehör till maten i stället för ris. Ursprungsreceptet hette rucola-thoran, och jag har hittat det i boken Maten från min by – ayurveda för din hälsa av Janesh Vaidya. Men jag använder alltså kirskål. Så här gjorde jag:
Kirskåls-thoran – ingredienser
ca 2 liter späda kirskålsblad
gärna några andra gröna blad också, till exempel rucola eller spenat, men det är inte nödvändigt
två gula lökar
olja att steka i
2 tsk malen gurkmeja
2 tsk spiskummin
1 dl riven kokos
salt
1 dl russin
Kirskåls-thoran – gör så här
Skölj kirskålen och hacka den i mindre bitar.
Skala och hacka löken fint.
Häll olja i en gryta och stek gurkmeja, spiskummin och lök i ett par minuter. Tillsätt kokos och salt och rör om.
Lägg i kirskål och russin. Stek och rör om i några minuter.
Servera som tillbehör i stället för ris till en indisk gryta.
För dig som kan din ayurveda så är den här rätten i sitt originalrecept rekommenderad för pitta, men då var den som sagt gjord på rucola. Jag vet inte hur det förändras när man byter ut rucolan mot kirskål.
Jag vill slå ett slag för att starta en mastermind-grupp. Jag har tänkt göra det i många år, men jag har aldrig prioriterat att ta tag i det. Men nu är jag med i ett medlemsprogram där vi har ett mastermind-tillfälle en gång i månaden, så nu får jag det här som en bonus. Det var tydligen det som behövdes för att det skulle bli av.
Medlemskapet leds av Maria Lofors, och de andra som är med är också soloföretagare (kanske någon som har någon anställd också; jag är osäker) som jobbar digitalt.
Om jag faktiskt hade startat en mastermind-grupp skulle jag ha letat upp kanske fyra andra kloka människor som ville träffas regelbundet och ge varandra återkoppling. Sedan kan ett mastermind-grupptillfälle gå till så här:
Boka in ett möte, fysiskt eller digitalt, om man inte är för många så är en timme lagom. Om man är många kanske man ska dela upp gruppen i två separata möten, alternativt turas om så att hälften av deltagarna får ha med sig en fråga varje gång. Man blir som bekant trött av långa möten, så jag tror att det kan vara bra att hålla sig till en timme så att alla kan bidra med smarta saker även mot slutet.
Räkna ut hur lång tid varje deltagare får (en timme och fem deltagare kan betyda tio minuter per person och några minuter för att inleda och avsluta mötet).
Den första deltagaren presenterar sin fråga eller sitt problem (2 minuter).
De andra deltagarna ställer klargörande frågor till personen med frågan (2 minuter).
Personen med frågan stänger av sin mikrofon, om det är ett digitalt möte alltså, men även annars tar personen en tyst roll och låter de andra prata. Sedan är ordet fritt. De andra deltagarna kommer med input utifrån sina respektive perspektiv. Mitt tips är att personen med frågan antecknar det som sägs (5 minuter).
Avslutningsvis får personen med frågan återkoppla och berätta vad hen tar med sig (1 minut).
Har du några andra tips om mastermind? Berätta gärna i en kommentar.
Undrar om det här var den sista vintern med ordentligt med snö här i Mälardalen. Det funderade jag mycket på under vintern. Klimatet blir som bekant varmare och jag har för mig att jag har hört att vintern blir en dag kortare för varje år.
Men klimatförändringarna gör också att vädret liksom kan fastna i ett läge. Det är det som händer när det blir långa perioder med torka. Eller regn. Eller blåst. Men det kan också hända med kallare väder, och jag antar att det var det som hände den här vintern, med en massa minusgrader i ett gäng veckor på raken.
Jag personligen gillar inte snö och kyla. För några år sedan skulle jag ha tyckt att det lät som rena drömmen om det inte skulle bli så kalla vintrar. Men numera överskuggar min klimatoro de tankarna med rågen. Det är förstås inte bra för naturen eller planeten om det inte blir någon ordentlig vinter.
Dessutom måste jag erkänna att det har varit sjukt snyggt här under vintern – det är en fördel med att bo på landet och knappt lämna hemmet/tomten/skogen: jag behöver inte se den gråskitiga snömodden som finns i städer.
Tror du att det kommer att vara vanligt med snö på vintern framöver där du bor?
Nu har jag haft köpstopp i ett halvår och därmed sätter jag punkt för det.
Jag var mycket medveten om min konsumtion redan innan, men köpstoppet fick mig att tänka till ytterligare, och det gillar jag verkligen. Det jag däremot inte alls gillar var att det gav mig dåligt samvete över de tre saker som jag faktiskt köpte under köpstoppet. Trots att det ingick i mina regler att jag fick köpa dem.
De tre saker som jag köpte och som kändes fel att köpa och samtidigt säga att jag hade köpstopp var:
en begagnad IBC-tank (En plasttank som är 1 kubikmeter. Vi köpte den på Blocket och ska ha den att samla regnvatten i till odlingarna.)
en matberedare när den gamla gick sönder
ett gäng nya trosor.
Det är bra att det blir så tydligt för mig vilka saker jag köpte som jag reagerade på. Om jag skulle vara hållbar och konsumtionsfri fullt ut skulle lösningarna vara något i stil med:
bygg en damm att samla regnvatten i
använd inte elektriska hushållsapparater (dela/finfördela maten med kniv, rivjärn, mandolin och så vidare och lev utan smoothies och liknande)
sy egna underkläder – alternativt anlita någon i min geografiska närhet för att hjälpa mig med det eftersom jag inte kan hantera en symaskin och det verkar omständligt att sy nya plagg för hand (?). Använd tyg i form av överblivna stuvbitar eller andra textilier som har gjort sitt.
Där är jag inte än. Men kanske kommer jag dit någon gång?
Min slutsats blir att jag inte ska kalla det för köpstopp, eftersom det tydligen ger mig dåligt samvete, men jag jag ska sträva efter att leva mycket nära köpstoppslivsstilen ändå.
Men alltså: ett halvårs köpstopp! Bra jobbat, Jenny!
Hur ska jag göra framöver?
Jag vill konsumera så lite som möjligt även framöver. Jag kommer att köpa det här:
mat (fast jag vill ju odla så mycket som möjligt själv)
förbrukningsvaror (dit räknar jag till exempel underkläder)
DIY-grejer (alltså sånt jag behöver för att laga saker)
fröer och annat utsäde, plantor, träd
saker som jag behöver för att sköta vardagen/odlingen/huset/jobbet (främst för att byta ut något som är trasigt, men tänk till först – kan jag laga eller klara mig utan?)
nöjen, upplevelser och kunskap (i en framtid utan pandemi inkluderar det att ibland fika på stan eller äta på restaurang)
en gång per år: böcker. Främst referenslitteratur om självhushållning, odling etc. – böcker som jag vill äga för att kunna återkomma till snarare än behöva låna på bibblan varje gång jag behöver dem. (Förhoppningen är att komma till ett läge där jag har det referensbibliotek jag behöver så att jag inte behöver köpa mer. Jag vet inte om det är en rimlig förhoppning.)
någon enstaka bok vid andra tillfällen på året för att stödja en författare, till exempel i samband med en releasefest.
Det här är en livsstil som jag hoppas kunna fortsätta med. Jag kommer inte att kalla det för köpstopp, även om det är nära de regler jag hade under mitt köpstopp – det är bara böckerna som skiljer.
Det här är påverkanspilen. Bilden kommer från boken klimatpsykologi. Påverkanspilen är ett verktyg som visar hur stor och hur långsiktig effekt en aktivitet har för klimatet. Jag tycker att det är ett bra verktyg för att inse var man ska lägga krutet. Det man vill är förstås att göra saker som ger hög effekt på lång sikt.
Några exempel ur boken på olika effekter:
Låg påverkan, kortsiktig effekt: byta till LED-lampor, sopsortera, sprida information om miljöproblem. Det här förändrar inte strukturen, utan samhället tuffar på. Ingen skillnad på utsläppskurvorna eller ekosystemet. Det är inte fel. Det kan leda till större förändringar på sikt, men det är inte med hjälp av de här aktiviteterna som vi kommer att klara klimatkrisen.
Låg påverkan, långsiktig effekt: EU:s förbud mot sugrör i plast. När det finns en lag behöver man inte om och om igen låta bli att köpa sugrören. Därför blir det långsiktigt. Men inte nämnvärt stor effekt på ekosystemet.
Hög påverkan, kortsiktig effekt: livsstilsval som har stor påverkan på privata koldioxidutsläpp: odla maten själv, gå över till växtbaserad och lokalproducerad kost, avstå från att flyga, byta till förnyelsebar energiförsörjning. Stor påverkan på en enskild individs totala klimatavtryck, och det skulle ha stor effekt på utsläppskurvan globalt – om alla människor i högutsläpparländer gjorde förändringarna nu, genast. Men beteendeförändring på individnivå leder sällan till stora resultat.
Hög påverkan, långsiktig effekt: Organisera sig i en grupp som jobbar för att ändra de lagar som reglerar utvinningen av kol, olja och fossilgas. Organisera sig i ett långsiktigt arbete för att förändra det ekonomiska systemet så att de planetära gränserna, snarare än evig tillväxt, anger riktningen.
Min tolkning: allt som sker på individnivå är kortsiktigt
Jag tycker att det kan vara knepigt att veta var en aktivitet hör hemma. Men min tolkning är att allt som sker på individnivå är kortsiktigt. Om jag bestämmer mig för att aldrig mer flyga så är det ändå kortsiktigt, eftersom det bara gäller under just min livstid. Det beslutet kan å andra sidan vara en del i att vi som individer påverkar samhället att sluta flyga – genom värderingar eller lagar.
Boken nämner också något som kallas effektglappet. Det är lätt att man tänker att ”nu när jag har varit så duktig och sopsortera kan jag unna mig en flygresa på semestern”. Men då jämför man något som ger låg effekt med något som ger hög effekt.
Det verkar också tyvärr vara så att de saker vi som individer är beredda att ändra på är det som inte är så jobbigt, inte kräver så stora livsstilsförändringar och därför inte ger så stora effekter.
Jag tycker att påverkanspilen är ett riktigt smart verktyg, och jag försöker att ha det i bakgrunden för att göra bättre prioriteringar för klimatet. Och så rekommenderar jag boken Klimatspsykologi förstås.
Idag fyller mitt soloföretag Klartext 19 år. Visst är det häftigt? Jag har kört eget i 19 år!! I det här inlägget berättar jag hur det började.
Företaget där jag jobbade gick i konkurs
Vid millennieskiftet hade jag mitt första riktiga jobb, som skribent på ett it-företag. När jag skriver ”riktigt” menar jag att det var min heltidssysselsättning och att det var inom det område jag hade valt att utbilda mig till, inte ett extrajobb vid sidan av studierna.
Det där med it var mycket hett vid den här tiden, faktiskt så hett att det visade sig vara en bubbla. Den kallades millenniebubblan eller it-bubblan – eller kanske dotcombubblan. Oavsett vad vi kallade bubblan så sprack den. Många företag gick i konkurs, bland annat det där jag jobbade.
Jag letade jobb
Då hade jag aldrig tänkt tanken att jag skulle kunna starta eget. När jag pluggade till språkkonsult ingick det i utbildningen att vi träffade yrkesverksamma språkkonsulter, både anställda och egenföretagare. Jag lärde mig att runt hälften av alla språkkonsulter startade eget, medan den andra halvan blev anställd. (Det är i alla fall min minnesbild av hur det såg ut då; om fördelningen ser ut så i språkkonsultkåren i dag vet jag faktiskt inte.) Jag hade därför en del vänner och bekanta som körde eget – klasskompisar från språkkonsultutbildningen, andra språkkonsulter, och kanske en och annan som inte var språkkonsult. Trots det var jag totalt främmande för att starta eget. Så när jag stod utan jobb började jag leta efter ett nytt.
Jag fick ett nytt jobb – där jag inte trivdes
Att hitta ett nytt jobb i lågkonjunktur och efter en sprucken bubbla visade sig inte vara det lättaste. Jag sökte de jobb som fanns. Till slut fick jag jobb på ett annat it-företag, ett konsultbolag där jag skulle vara uthyrd som teknisk skribent. I jobbet ingick att skriva texter på engelska om det var det kunderna efterfrågade. Vilket nästan alla det här företagets kunder gjorde. Jag hade sagt okej till det, eftersom jag behövde jobbet – eftersom jag trodde att jag måste ha ett jobb. Men egentligen var jag inte alls okej med det. Jag är expert på att göra svenska texter begripliga. På andra språk är jag inte bättre än vem som helst som försöker skriva texter på något annat språk än sitt modersmål.
Dessutom passade det inte mig alls att vara anställd konsult – det är enligt mig det sämsta av två världar. Jag har inte anställningens fördelar med att vara på samma plats alltid: trygghet, rutiner, arbetskamrater och så vidare. Och jag har inte frilansarens frihet att själv välja vilka uppdrag jag arbetar med. Så trots att chefen och kollegerna på jobbet var supertrevliga tog det bara några veckor innan jag började vantrivas.
Jag letade jobb igen
Jag letade jobb igen, men det var fortfarande lågkonjunktur och det fanns i princip inga jobb för mig att söka. Jag är inte en person som kan sitta och övervintra på fel jobb tills det blir bättre tider – jag blev galen av att ha ett jobb som inte var rätt för mig. Jag ville ta mig ur situationen. Omedelbart.
Den enda lösning jag kunde komma på var att starta eget. Det var en nödlösning för att komma bort. Jag kunde kanske hanka mig fram som egen ett tag i alla fall, tills det fanns jobb att söka igen. Då kunde jag hitta ett nytt jobb. Bara jag kom ifrån jobbet som jag vantrivdes med.
Jag startade eget
Det kändes för osäkert att säga upp mig utan att ha några nya uppdrag på gång, men via en språkkonsultkollega hittade jag ett konsultuppdrag som visserligen var dåligt betalt men där jag kunde få jobba på timmar tre dagar i veckan och fakturera det på mitt företag. Det var precis vad jag behövde för att ta steget. Jag sa upp mig och startade min firma Klartext. Tre dagar i veckan jobbade jag på det där uppdraget det första halvåret, och sedan två dagar i ytterligare ett halvår om jag minns rätt. Under tiden jobbade jag med sälj och marknadsföring som en tok för att få in kunder i företaget.
Soloföretagarlivet passade mig
Och så var jag igång. Jag vet att jag sökte några jobb under det första året eller så, men sedan insåg jag att jag inte ville ha något jobb, även om det verkligen inte rullade in uppdrag på löpande band. Så jag fortsatte att hanka mig fram som egen. Det har jag gjort sedan dess. Nu har jag försörjt mig som egen i 19 år och som det ser ut just nu har jag inga planer på att bli anställd igen.
Chokladpraliner passar väl för att fira Klartexts nittonde födelsedag?
Mitt klimatavtryck för 2020 blev 4,8 ton. Så stort är mitt utsläpp av växthusgaser på ett år enligt klimatkalkylatorn Svalna (nope, ingen spons). Svalna räknar ut klimatavtrycket genom att man kopplar ihop sitt bankkonto med tjänsten. Min känsla är att jag får en betydligt mer trovärdig siffra på det sättet än när jag använder någon av de andra tjänsterna. Särskilt som Svalna även ger möjligheten att gå igenom alla utlägg och kategorisera om dem så att det blir rätt (så att de inte kategoriserar en överföring till Avanza som ett restaurangbesök ;-) När jag använde några av de andra klimatkalkylatorerna fick jag höfta rätt mycket, till exempel hitta på att jag har köpt lite vitvaror och grejer som kanske skulle kunna motsvara ett tunnelväxthus, ett bunt trädgårdsredskap, växtbelysning och en massa krukor :-D
Mina 4,8 ton är ingen siffra att skryta med, men jag är på väg. Okej? :-) En genomsnittsperson i Sverige släpper ut runt 10 ton. Vi behöver komma ner till 1 ton per person (1–2 ton beroende på vem du frågar.)
Svalna tar inte hänsyn till vilka av utsläppen som ska delas med den andra personen som bor i mitt hushåll. Och vilka utsläpp som den andra personen i mitt hushåll har betalat och som därför inte syns på mitt bankkonto, men som till hälften är mina. Till exempel är det jag som handlar i princip all mat som vi köper. Jag har åkt bil några gånger under året, vilket inte syns på mitt bankkonto eftersom det inte är min bil. Enligt den uträkning som jag har gjort separat var mina utsläpp 75 kg för biltransporter under 2020. En gissning är att min verkliga avtryck för 2020 ändå hamnar aningen lägre än 4,8.
Har mina utsläpp minskat jämfört med året innan?
Jag kan inte riktigt jämföra med min uträkning för 2019. På Svalna hamnade jag runt 8 ton då, men då gick jag inte igenom mina transaktioner ordentligt och såg till att de blev rätt. Hos Deedster, som var den räknare jag fastnade för förra året, blev mitt utsläpp 6,6 för 2019.
Kommer mina utsläpp att minska i år?
Vart är jag på väg då? Jag hoppas konsumera betydligt mindre under 2021 än 2020, eftersom jag i början av 2020 köpte en massa saker för att komma igång med odlingen. Reskontot blir antagligen lite högre om vi kommer ut ur pandemin någon gång. Då blir det fler tåg- och bussresor, för att åka till Stockholm framför allt. Antagligen gör jag även en eller flera semesterresor på sommaren, kanske till och med en utsläpps-extravagant bilresa med maken. Eller så är jag bara hemma och odlar. Vem vet.
Passiva inkomster 2020 – dags för en summering. Så här ser mina passiva inkomster ut för 2020:
Mina passiva inkomster 2020
Jenny Forsbergs passiva inkomster år 2020
Som du ser i diagrammet är onlinekurser min främsta källa till passiva inkomster, och då särskilt min kurs Skriv tydliga texter, som är en kurs för den som skriver texter i jobbet och vill bli bättre på det.
Onlinekurserna i diagrammet är helt automatiserade, det vill säga jag har tagit fram dem i förväg och jag är inte inblandad under tiden som en kursdeltagare går kursen. Det är det som gör dem till passiv inkomst. Det behövs ingen handpåläggning från mig för att kurserna ska ge inkomster. Även köpprocessen är automatiserad, det vill säga jag behöver inte göra något för att ta betalt för kurserna, utan kursdeltagaren klickar på en köpknapp, betalar kursen med kort och blir insläppt i kursen. Och jag får ett kvitto på mejl som jag kan använda i min bokföring.
Jag har även en version av onlinekursen Skriv tydliga texter där det ingår återkoppling från mig, men den är inte inräknad här, eftersom den inkomsten inte är passiv utan kräver att jag lägger ner tid för att läsa kursdeltagarens texter och ge återkoppling.
“Hittelön på uppdrag” innebär att jag har en deal med några andra frilansare om att jag skickar vidare uppdrag som jag inte kan eller vill göra till dem. Och så tar jag en hittelön på det, eftersom det var min marknadsföring som ledde till att jag fick in uppdraget.
Jag har utgifter kopplade till de passiva inkomsterna
En utgift som är direkt kopplad till mina passiva inkomster är verktyget Simplero, som jag använder för mina onlinekurser. För det betalar jag ungefär 15 000 kronor per år. Det är en utgift som jag inte skulle ha om jag inte hade onlinekurserna. Därför behöver jag dra av den från summan för de passiva inkomsterna.
Mina passiva inkomster har ökat
Mina passiva inkomster har ökat det senaste året. Eller rättare sagt, de är tillbaka på samma nivå som 2017 och 2018, men har ökat från 2019, som var ett dåligt passiv inkomst-år för mig.
När jag summerade 2019 sa jag att jag hade en månadslön i passiv inkomst. En månadslön om året alltså. En tolftedel av en årslön. Men efter avdraget för Simplero blev det inte en månadslön kvar.
När jag summerar 2020 har jag en månadslön i passiv inkomst efter att ha dragit av kostnaden för Simplero. Och den här gången är det dessutom en månadslön som jag nog skulle vara nöjd med om jag var anställd. Yay! En klar förbättring. (Ja, jag är medvetet luddig och avstår från att nämna belopp, fast jag egentligen skulle vilja vara explicit med det. Pga orsaker, som det brukar heta.)
Passiva inkomster från böcker är på samma nivå
Mina passiva inkomster från böcker är på ungefär samma nivå som förra året. Eller snäppet högre faktiskt, men det är för att jag det här året fick royalty för en bok som inte gav något förra året eftersom redan jag hade fått de pengarna i förskott. (Royalty är pengarna du får om du har skrivit en bok som är utgivet av ett förlag, i form av en viss procent av försäljningspriset för varje bok. Det är det som är författarens lön.)
Eftersom jag inte skriver några nya böcker just nu är mina inkomster från böcker på en fortsatt låg nivå. Jag har slutat skriva romaner, men jag hoppas att jag kommer att skriva fler fackböcker framöver, så att jag kan fortsätta ha passiva inkomster även från böcker.
Med lägre utgifter räcker de passiva inkomsterna längre
Under 2020 har jag jobbat hårt med att minska mina utgifter för att kunna leva på mindre pengar, till exempel genom att odla en stor del av vår mat. (Instagram är det bästa stället att följa mig om du vill veta mer om vad jag gör med odling och självhushållning.) Livet blir så mycket enklare om man behärskar konsten att leva på lite pengar.
Eftersom jag inte längre kan flyga på grund av den pågående klimatkrisen har jag dessutom inte längre några extra utgifter på vintern för att resa till och bo i mitt vintertillhåll. Allt det här sammantaget gör att jag absolut kan leva i två månader på de passiva inkomster jag har dragit in under 2020. Just nu under pandemin, när jag knappt har några utgifter för vare sig transporter eller nöjen skulle jag nog kunna hanka mig fram i tre månader på de här pengarna. Men vi säger två. Det betyder att jag har en sjättedel, eller 17 procent, av de inkomster jag behöver i form av passiva inkomster. Inte dumt alls ändå. Och då har jag ändå inte räknat med investeringar.
Mina passiva inkomster i form av investeringar
Förutom de passiva inkomster som är med i diagrammet ovan har jag även avkastning från investeringar. Jag vet aldrig hur jag ska räkna dem, eftersom jag inte har tagit hem vinsten. Pengarna är alltså fortfarande investerade och kan när som helst sjunka i värde. Och utdelningsaktier har jag nästan inga alls, så det ger inte heller något att räkna med utdelningar i mitt diagram ovan.
Jag kan i alla fall berätta att om jag tittar in på översikten på mina konton på Avanza så säger den att jag har gjort en vinst på 51,68 procent 2020. Det är ju hur bra som helst! Hur gick det till? Jag som grämde mig över att jag missade att köpa i coronadippen i våras. Alltså, börsen gjorde en rejäl dipp i mars, när det blev uppenbart att pandemisituationen var på allvar. Jag köpte ingenting då, eftersom jag var helt – alltså verkligen helt – säker på att börsen skulle gå ner mer. När det vände upp var jag fortfarande säker på att det bara var tillfälligt, och att det skulle komma en ny dipp. Och då skulle jag köpa. Men det gjorde det inte. Ändå lyckades jag tydligen få mina pengar att växa med över 50 procent! Som tur var hade jag inte så mycket pengar att handla för vid tidpunkten för dippen, så jag hade knappast tjänat storkovan ändå. Men det hade känts bra att ha gjort rätt :-)
En del av mina pengar, alltså inräknade i de femtioen procenten, har jag på ett konto som jag kallar miljöportföljen. Där har jag aktier i förnybara bränslen och andra företag som jag bedömer gör bra grejer för klimatet. Den portföljen har gått upp med 59,37 procent under året. Ännu bättre avkastning där alltså. Överlag tycker jag mig höra från många nu att hållbara investeringar går bättre än andra investeringar. Heja!
Jag har inte räknat med solelsproduktion
Vi lät sätta upp solceller på vårt hus i samband med att vi flyttade. Det gör att vi producerar el, åtminstone halva året, vilket ju också kan ses som en passiv inkomst. Jag väljer att inte räkna med det i min uträkning av passiva inkomster. Dels ser jag det snarare som en minskning av utgifterna än som en inkomst – det handlar mer om att vi har noll i utgifter för el än att vi får in pengar från solcellerna. Dels kan man hävda att det inte är en inkomst så länge vi fortfarande ligger på minus efter inköpet av solcellerna. Det går självklart att argumentera både för och mot att räkna det här som en inkomst. Jag väljer att inte räkna det, men jag vill ändå nämna det.
Jag vill att mina passiva inkomster ska fortsätta öka
Det känns superkul att mina passiva inkomster har ökat igen efter dippen 2019, men självklart vill jag ha mer! Jag får bestämt skriva ett separat inlägg snart om hur jag planerar att jobba med det framöver
Det här var en sammanfattning av mina passiva inkomster 2020. Vad har du för passiva inkomster? Eller vilka skulle du vilja ha?
