Etikettarkiv: etiketter

Låt alla vara individer

Jag lyssnar på Soran Ismails Sommar i P1. Han pratar om sin och föräldrarnas flykt från Kurdistan, om sin uppväxt i Knivsta, om att vara svensk – och kurd. Berättelser som rör stora och viktiga frågor, och som berör.

Soran Ismail berättar hur han som tonåring alltid blev stämplad som invandrare eller blatte. Om att människor i hans omgivning tolkade saker i hans beteende som osvenskt:

“Jag var aldrig högljudd på tåg eller buss, trots att det nästan ligger i en tonårings natur. För jag visste att medan mina vänner fick Gud-vilka-jobbiga-tonåringar-blicken så fick jag Gud-vilken-jobbig-invandrare-blicken. För exakt samma beteende.”

Han menar att han betraktades som invandrare i första hand. Först i andra hand var han tonåring. Det här gör mig förbannad! Vad har vi för rätt att bunta ihop människor i grupper och döma dem kollektivt? Jag har skrivit om det här med etiketter förut; i just det inlägget handlade det om sexuell läggning, men det är samma sak, oavsett om vi buntar ihop folk på grund av etnicitet, ålder, kön eller något annat.

Kan vi inte bara bestämma en sak från och med nu: Kan vi inte låta var och en stå för sina egna handlingar? Om en person gör något som vi tycker är negativt, låt det handla om personen som individ. “Vad den där personen är högljudd? Det stör mig.” Det är en stor skillnad mot “Typiskt invandrare/tjejer/bögar/stockholmare/killar/italienare/54-åringar/whatever att vara så där högljudda.” Vi har alla fördomar. Det ger oss inte rätt att sprida dem till vår omgivning. Skippa etiketterna. Låt alla vara individer.

Kan jag inte bara få vara människa?

På Stockholm Pride lyssnade jag på en intressant paneldiskussion om homofobi. Diskussionen utgick från den nyutkomna boken Den moderna homofobin, som jag definitivt måste läsa.

Flera tankeväckande aspekter på ämnet dök upp i diskussionen. En som jag särskilt lade på minnet bidrog bokens redaktör Eva Borgström med. Diskussionen handlade om varför det läggs så stor vikt vid att barn behöver ha förebilder inom båda könen, när den verkliga utmaningen snarare är att ge barnen förebilder i form av alla möjliga olika typer av människor. Borgström kommenterade att (ungefärligt citat): “det verkar som om heterosexualiteten inte får konkurrensutsättas. Om man inte anstränger sig för att upprätta heteronormen så kommer folk att springa omkring och bli homosexuella eller transpersoner.” Ja, hur skulle det se ut?

Temat för årets Pridefestival var öppenhet. Och det är väl bristen på öppenhet som är problemet. Alla människor är ännu inte öppna för att all kärlek är bra kärlek. Alla människor är ännu inte öppna för att alla får vara den de är och älska vem de vill, även om det skulle råka skilja sig från hur vi är vana vid att att människor – eller kärlek – är. Men hörni, kan vi inte bara strunta i den mossiga heteronormen och se olikheter som något positivt? Kan vi inte bara strunta i att sätta etiketter på människor? Jag brukar vara ihop med män, jag antar att det gör mig till heterosexuell. Om jag skulle bli ihop med en kvinna så skulle det, ve och fasa, göra mig till homo, och då passar jag plötsligt inte in i normen. Då ska jag förses med en etikett som talar om att jag sticker ut. Men herregud, vi skriver 2011. Kan jag inte bara få vara människa?

Eva Borgström bidrog även med en underbar historia som visar den öppenhet som jag önskar mig. Den handlar om en vän till henne, en kvinna som iklädd motorcykelkläder klev in på en bar. En man kommer fram:

– Du är den vackraste man jag har sett.

– Jag är kvinna.

– Det gör inget. Får jag bjuda på något att dricka?

Skit i etiketten!

Jag brukar inte läsa fantasy. Av någon anledning har jag fått för mig att jag inte gillar den typen av berättelser. Skumma världar med påhittade figurer kan jag väl inte tänka mig in i. Eller?

Inte heller brukar jag läsa barn- och ungdomsböcker särskilt ofta. En berättelse som är  skriven för en tolvåring kan väl inte ge mig något, jag som är tre gånger så gammal och har helt andra efarenheter. Eller?

Jag har slukat alla Harry Potter-böckerna, och jag har skrattat, gråtit och levt mig in fullständigt. Jag har även sett filmerna – utan att bry mig om att jag har höjt biopublikens medelålder rejält. Att både böckerna och filmerna är skrivna för en yngre publik har jag inte funderat så mycket på. Och först efter att ha läst flera av böckerna i serien insåg jag att jag hade gett mig in i fantasygenren.

Ibland korrekturläser jag skönlitteratur åt ett förlag som bland annat ger ut fantasifulla sagor riktade till en läsargrupp på 9-12 år. Jag brukar fastna så mycket i historierna att jag till slut är tvungen att läsa klart hela manuset en gång innan jag kan börja om och koncentrera mig på korrekturläsningen. Jo, du gissar rätt, det handlar om fantasy här också. Jag gillar tydligen fantasy. Eller? Och jag har inga som helst problem att leva mig in i historierna, även om de råkar vara riktade till en yngre publik. När jag tänker har jag även läst och gillat fler böcker som riktar sig till yngre, I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell, till exempel

De senaste dagarna har jag läst Arra av Maria Turtschaninoff. Det är en berättelse om en annan värld än den jag lever i. Arra är den stumma flickan omgivningen betraktar som korkad och mindre vetande. Det är en berättelse om gott och ont, om kärlek och smärta, om prinsar och krig och om övernaturliga krafter. Men det är också en berättelse som påminner mycket om min värld. Det är en berättelse om att den som lär sig lyssna på sin omgivning kan utföra storverk. Det är en berättelse om att den som har ett mål kan nå det genom envishet och vilja. Det är en berättelse om att inte underskatta naturens kraft. Som vuxen ser jag antagligen andra saker än barnet eller tonåringen, men det betyder inte att min upplevelse av boken blir sämre, kanske är det till och med tvärtom?

Förlagen måste bestämma vilken genre en bok tillhör. Det är en viktig del i marknadsföringsarbetet. Man kan aldrig försöka sälja en bok (eller för den delen något annat) till “alla”. Men du som läsare behöver inte bry dig det allra minsta om vilken etikett förlaget har satt på en bok. Strunta i om förlaget anser att något är en barnbok, chicklitt eller en deckare! En bra historia är en bra historia, oavsett genre. Och det enda du som läsare behöver bry dig om är att njuta av den.