Etikettarkiv: samhälle

Jag flyger en gång om året

Den här vintern har jag plågats ohemult av flygskam. Ja, jag visste inte förrän jag läste ordet i DN (artikeln är bakom betalvägg) att det var så det hette, men nu vet jag.

Det kan inte ha undgått någon att flyget är en av de största klimatbovarna. Några få procent av världens befolkning väljer att flyga och förstör därför planeten för alla som bor på den. Jag är en av dem. Jag väljer att flyga en gång om året.

Jag har hittat lösningen på mitt vinterproblem

Den som känner mig vet att jag bor i ett land som jag gillar mycket under sommarhalvåret, men där jag inte alls trivs på vintern. Jag mår dåligt av mörkret och kylan och jag är så tacksam för att jag har hittat mitt sätt att hantera det. Delar av vintern tillbringar jag på kanarieön La Gomera. Jag brukar bli borta i knappt två månader. Jag skulle gärna förlänga den vistelsen ytterligare någon månad eller två, men det är några pusselbitar som saknas, bland annat att det är dyrt att hyra boende i Valle Gran Rey där jag håller till, så mina boendekostnader flerdubblas under perioden jag är där.

Jag har alltså ett problem: att vintern i Sverige får mig att vantrivas. Och jag har efter många år hittat lösningen: en plats där jag kan tillbringa delar av vintern och därmed må bra och trivas med livet även på vintern. Att avstå från det – och därmed få sämre livskvalitet, sämre energi och kanske sämre arbetskapacitet och hälsa, känns som ett otroligt dåligt alternativ.

Lätt att avstå från det man inte saknar

Jag är avundsjuk på den som bor i ett land där hen trivs hela året, som inte känner något behov av att åka därifrån. Eller på den som gillar att resa och tycker att det låter som ett roligt äventyr att ta tåget till södra Spanien och sedan båten till Teneriffa.

För jo, det skulle vara möjligt att ta sig till La Gomera utan att flyga. Jag som avskyr att resa tycker att det låter fruktansvärt jobbigt. Och jag undrar hur sjösjuk jag skulle bli på båten? Om jag inte stannade och sov någonstans på vägen (jag kan aldrig sova på resa) skulle jag kanske kunna ta mig till La Gomera utan flyg på bara några dagar. Mer rimligt är att planera in åtminstone ett par hotellnätter och räkna med minst en vecka (med reservation för att jag inte har tittat i detalj på hur resrutten skulle se ut). Om jag skulle ta hand om mig själv och faktiskt må bra också skulle jag nog få lägga 10 eller 14 dagar på resan, och då se mig omkring på några ställen i Europa på vägen. Men då pratar vi många hotellnätter, många tusenlappar. Och sedan samma tur hem igen. Flera veckor på resa. Och min vintervistelse skulle gissningsvis kosta mig någonstans mellan två och tre gånger så mycket som i dag, vilket jag inte har budget till.

Jag räddar inte planeten genom att avstå en flygresa

Samtidigt som jag befann mig på den här långa, dyra och för mig jobbiga resan genom Europa och ut över Atlanten skulle flygplanet mellan Stockholm och Teneriffa gå fram och tillbaka över huvudet på mig. Planet är oftast inte fullbokat och jag skulle kunna följa med det för runt en tusenlapp.

För mig som individ känns det inte rimligt att välja bort den flygresan. Och vad skulle planeten vinna på det? Inget på kort sikt antagligen. Det positiva skulle vara att jag blir av med min flygskam och att jag genom att själv skippa flyget kan bidra till att motivera andra att göra likadant.

Men vi behöver ju hitta en annan lösning än att flyga i den omfattning som vi gör nu. Jag vet inte om det är att sluta flyga helt eller om det räcker att dra ner på flygandet rejält – om vi inte kan hitta ett miljövänligare sätt att flyga alltså. Och å, vad jag beundrar alla som har tagit steget och slutat flyga, även om det är en uppoffring. Jag uppmuntrar verkligen fler att ta efter. En stor kram till dig om du hör till dem!

Bara den som försöker göra rätt blir kallad hycklare

Det där med trovärdighet är förresten intressant. Jag har på sistone läst några åsikter om att man inte måste leva som man lär, till exempel den här artikeln i Politism, som jag citerar här:

”Man måste tillåtas leva i samhället så som det är, trots att man har åsikter om hur det borde förändras.

Alternativet är att de som helt saknar moraliska principer ständigt vinner – de kan ju aldrig vara hycklare.

Är man exempelvis miljöengagerad finns det tusen sätt att trampa i klaveret. Den som inte bryr sig kan å andra sidan inte göra fel.

Därför är kravet på att man ska leva som man lär alltid en fälla för människor med stark moraluppfattning. Det blir ett incitament att inte bry sig – om klimatet (varför flyger du och varför käkar du kött?), om skatterna (varför gör du avdrag om du gillar höga skatter?) eller om människor på flykt (varför har du inte en flykting boende hemma hos dig, om du nu bryr dig så mycket?).

Kravet på att man ska leva som man lär är en ständig belöning till alla som inte bryr sig. ”

Jag önskar verkligen att vi får en bättre klimatpolitik, inklusive restriktioner för flygandet, men under tiden väljer jag att fortsätta flyga mellan Stockholm och Kanarieöarna en gång om året. I det valet är jag en planetförstörare. Men min årliga flygresa behöver inte – kan inte, får inte – hindra mig från att vara en planetskötare i andra sammanhang. Jag tänker fortsätta handla second hand, konsumera begränsat och medvetet, sopsortera, odla grönsaker, plocka mat i naturen, äta huvudsakligen växtbaserad mat och så vidare. Jag tänker inte heller låta flygskammen hindra mig från att uppmuntra andra att göra det hållbara och bästa för planeten.

Jag hoppas att ni är med mig här. Jag hoppas att vi kan rädda planeten tillsammans, men vi gör det inte genom att kalla varandra för hycklare. Att säga ”men du då, du flyger ju” till någon som sprider förslag på hur vi kan leva hållbart – det hjälper inte planeten det minsta.

Mår du dåligt av Facebook?

“En dryg miljon svenskar mår dåligt om de inte regelbundet är på Facebook.” Det skriver DN i en artikel om Facebook i dag.

Artikeln bygger på en studie gjord av Leif Denti och Isak Barbopoulos, som, om jag förstod artikeln rätt, båda är doktorander i psykologi vid Göteborgs universitet och Ida Nilsson, kommunikationsstrateg på reklambyrån Valentin&Byhr.

Enligt artikeln mår vi inte bara dåligt om vi inte får kolla Facebook. Vi mår också dåligt när vi läser vad våra bekanta gör på Facebook och hur lyckliga de verkar vara:

“Vi tror att det har att göra med att man jämför sig med andras profiler. Folk lägger gärna ut bilder på sig själva när de är glada, vilket skapar en illusion om lycka eftersom man inte ser personerna i det verkliga livet och när de inte är glada. Jämför man sig mer med andra mår man sämre och känner sig mindre lycklig, säger Denti och jämför det med modemagasinens omslagsbilder.”

Det här är inget nytt. Fenomenet kan räknas in i det som brukar kallas för additionsstress. Man har en vän som alltid hinner träna, en annan som alltid bjuder på nybakt bröd, en tredje som gör superkarriär, en fjärde som verkar ha all tid i världen för att umgås med sina barn. Och så tror man att man själv måste göra allt det här och tänker inte på att den där vännen som hinner baka inte har några barn, aldrig tränar och har städhjälp. Med några hundra Facebookvänner alltid inom räckhåll har vi numera hur många saker som helst att addera på stresslistan. Och så blir vi mer stressade.

Lösningen då? Som jag ser det handlar det om att vara säker på sina egna prioriteringar. Om jag medvetet har valt bort att städa så blir jag inte stressad av att läsa en statusrad om någons nyputsade fönster. Mina fönster är alltid smutsiga men jag hinner alltid träna. Det är så jag vill ha det. Och så tycker jag att det är skönt  att koppla ner helt ibland, på semestern till exempel. Hur vill du ha det? Och vad har du för strategier för att använda sociala medier och samtidigt må bra?

Kan du avvara en liten del av julklappskassan?

Det finns faktiskt, hör och häpna, en sak som jag gillar med julen. Det är att givmildheten verkar öka i juletid. Många skänker pengar till hjälporganisationer och liknande så här års, vilket så klart är behjärtansvärt. Vad sägs till exempel om Pernilla Alms insamling för att hjälpa en kompis kompis? Kanske kan du också avvara en liten del av julklappskassan till någon som behöver hjälp?

När jag säger att jag inte gillar vinter, snö, kyla och mörker så brukar jag ibland få “uppmuntrande” tillrop av typen “Men snart får man plocka fram adventsljusstaken, då blir allt så mysigt” eller “Ja, det är verkligen tur att julen finns så att man har något att se fram emot.” Men se, det funkar inte på mig. Jag tycker om möjligt ännu mer illa om julen än vad jag tycker om vintern.

Jag tror på att var och en skapar den tillvaro som hon vill ha. Därför har jag de senaste kanske tretton åren eller så skapat mig en tillvaro utan jul. Oftast genom att åka utomlands. Och så blir det ju även i år. Så när ni som bäst griljerar granen eller vad ni nu gör så kommer jag bara att ignorera julen och ta mig en joggingtur på stranden eller varför inte ett glas vin på balkongen.

Det jag ogillar mest med julen är framför allt två saker. För det första för den med sig en konsumtionshets utan like; vuxna människor hetsar runt i butiker för att köpa saker till varandra som de inte behöver. För det andra är det många som stressar upp sig över allt som de “måste” göra inför julen. Och då har vi kommit så långt ifrån den där fridfulla julstämningen som många drömmer om.

PS: Jo, det är klart att julen är mysig för barnen, men den mysigheten borde man kunna  skapa genom att tillbringa tid tillsammans med barnen i stället för att jaga runt stan efter julklappar åt dem? Men jag har inga barn själv, så vad vet jag ;-)

PS igen: Jo, åkej, det finns några (god)saker till som jag gillar med julen: knäck, lussekatter, glögg och mammas hembakade pepparkakor.

Det där distraherande internet

Jag visste väl att det fanns något bra med att sommaren är slut: favoritprogrammet Babel är tillbaka. I säsongens första program gästades Babelstudion bland annat av Susan Maushart, som har skrivit boken Nedkopplad. Den handlar om när Maushart kopplade ner sig själv och sina tre tonårsbarn i sex månader. Under den tiden använde de varken teve, mobiltelefoner eller internet.

I Babel berättar Susan Maushart på ett komiskt sätt om hur teknikberoende hon och hennes barn var före “teknikcelibatet”. Hon säger att “mitt förhållande till min Ipod var närmast oanständigt. När jag skaffade en Iphone blev det riktigt illa. Jag gav den ett smeknamn, köpte kläder och smycken till den, tog med den på toa och hade den under kudden.” Hon berättar att hon ville kunna ha ett samtal med sina barn som varade längre än att man bara grymtar lite åt varandra.

I samband med den här diskussionen fick även några författare berätta om deras förhållande till digitala distraktioner och hur hur de gör för att få skrivro:

Martina Haag: Vet att hon är mest koncentrerad mellan nio och elva, så hon ser till att skriva koncentrerat dessa två timmar, utan att göra uppehåll för något.

Majgull Axelsson: När hon väl börar skriva så tänker hon aldrig på internet för då är hon så koncentrerad och inne i sin  berättelse. (Tur för henne då!).

Stefan Einhorn: Går lätt in i och ut ur skrivprocessen och har inte heller problem med att bli avbruten när det är som mest spännande, för då är det lätt att börja igen nästa gång (Det känner jag igen. Jag gillar också att sluta mitt i något av just den anledningen).

Helena von Zweigbergk: Blir lätt distraherad av internet när hon har kört fast i skrivandet. Tycker att det låter skönt med en “digital detox”.

Många författare, men inte alla, verkar alltså bli distraherade av internet. Själv blir jag otroligt distraherad. En period hade jag en bärbar dator utan uppkoppling som jag skrev på. Det var inte så dumt. Jag läste på Kajsa Ingemarssons blogg att hon inte har något internet i sin skrivarlya. Det är nog så man borde göra. Jag har faktiskt en knapp på min bärbara dator som med ett enkelt knäpp stänger ner internetuppkopplingen. En knapp. Ett knäpp. Kan det vara så enkelt?

Susan Maushart spekulerar kring att det är när man är uttråkad som man blir kreativ. Det skulle alltså betyda att internet, teve och andra distraktioner gör oss mindre kreativa. Det låter logiskt, men jag håller ändå inte med. För mig betyder internet, teve och andra medier att det blir lätt att komma i kontakt med andra människor. Människor skapar idéer, och när jag tar del av andra människors idéer får jag själv fler idéer. Jag blir alltså mer kreativ av att vara uppkopplad. Jag behöver visserligen nedkopplingen också – men inte för att få nya idéer utan för att återhämta mig.

Blir du distraherad av att vara uppkopplad? Och har du något knep för att inte bli det?

PS Sa Daniel Sjölin nervkalops i stället för nervkollaps? Och i så fall, var det med flit?

Kan jag inte bara få vara människa?

På Stockholm Pride lyssnade jag på en intressant paneldiskussion om homofobi. Diskussionen utgick från den nyutkomna boken Den moderna homofobin, som jag definitivt måste läsa.

Flera tankeväckande aspekter på ämnet dök upp i diskussionen. En som jag särskilt lade på minnet bidrog bokens redaktör Eva Borgström med. Diskussionen handlade om varför det läggs så stor vikt vid att barn behöver ha förebilder inom båda könen, när den verkliga utmaningen snarare är att ge barnen förebilder i form av alla möjliga olika typer av människor. Borgström kommenterade att (ungefärligt citat): “det verkar som om heterosexualiteten inte får konkurrensutsättas. Om man inte anstränger sig för att upprätta heteronormen så kommer folk att springa omkring och bli homosexuella eller transpersoner.” Ja, hur skulle det se ut?

Temat för årets Pridefestival var öppenhet. Och det är väl bristen på öppenhet som är problemet. Alla människor är ännu inte öppna för att all kärlek är bra kärlek. Alla människor är ännu inte öppna för att alla får vara den de är och älska vem de vill, även om det skulle råka skilja sig från hur vi är vana vid att att människor – eller kärlek – är. Men hörni, kan vi inte bara strunta i den mossiga heteronormen och se olikheter som något positivt? Kan vi inte bara strunta i att sätta etiketter på människor? Jag brukar vara ihop med män, jag antar att det gör mig till heterosexuell. Om jag skulle bli ihop med en kvinna så skulle det, ve och fasa, göra mig till homo, och då passar jag plötsligt inte in i normen. Då ska jag förses med en etikett som talar om att jag sticker ut. Men herregud, vi skriver 2011. Kan jag inte bara få vara människa?

Eva Borgström bidrog även med en underbar historia som visar den öppenhet som jag önskar mig. Den handlar om en vän till henne, en kvinna som iklädd motorcykelkläder klev in på en bar. En man kommer fram:

– Du är den vackraste man jag har sett.

– Jag är kvinna.

– Det gör inget. Får jag bjuda på något att dricka?

Ge alla studenter samma villkor – det lönar sig för Sverige

“Filosofer har svårare att få jobb än ingenjörer, konstaterar Svenskt Näringsliv som vill att studiemedlens bidragsdel ska sänkas och lånedelen höjas för studenter inom exempelvis humaniora och konst.” Citatet kommer från en artikel i dagens DN och är så korkat att jag nästan får andnöd.

Jag kan bara hålla med Teaterförbundets ordförande Anna Carlsson, som i samma artikel säger “Det vore väldigt märkligt om man från Svenskt Näringsliv inbillar sig att den här typen av yrken inte behövs i ett modernt humanistiskt demokratiskt samhälle.”

Hur skulle vårt samhälle se ut om vi alla tvingades jobba med det som var mest lönsamt i stället för det som vi själva ville? Är det så framtidens Sverige ska se ut? Vad skulle det göra med mångfald, arbetsglädje och kreativitet om det enda som räknades i arbetslivet och i den personliga utvecklingen var att få “hög ekonomisk avkastning”?

Dessutom säger en av rapportförfattarna från SN: “Vi vill inte peka ut några särskilda utbildningar. Det handlar om utbildningar som inte ger individen någonting vad gäller arbetsmarknaden i framtiden.”

För det första: om man nu ska få lägre studiebidrag för utbildningar som ger sämre ekonomisk avkastning så är det väl just det man måste göra. Peka ut vilka utbildningar som inte anses lönsamma alltså. Eller ska man bara anta att alla som inte blir ingenjörer, ekonomer eller läkare kommer att bli arbetslösa?

För det andra: “Utbildningar som inte ger individen någonting vad gäller arbetsmarknaden”?? Hur ska man kunna bedöma det? Ta dataspelsutveckling som exempel. Att spela dataspel är en hobby för många.  Betyder det att den som vill utbilda sig inom det får lägre bidrag, trots att dataspelsbranschen omsätter hur mycket pengar som helst i dag? Eller musik. Att vara musiker är väl också bara en hobby och inget man behöver studera till? Ändå känner jag ingen, jag säger ingen, som aldrig lyssnar på eller utövar musik.

Eller varför inte plocka ett par exempel direkt ur Svenskt Näringslivs mun? Så här säger en av rapportförfattarna enligt artikeln: “Det finns kurser som är mer roliga än användbara för framtiden. Till exempel ger Linnéuniversitetet kursen Harry Potter och hans världar. Det finns också kurser i svampkunskap och ortnamn. Jag är säker på att de har sina värden, men måste de finnas på universiteten? frågar hon retoriskt.”

Svenskt Näringsliv har uppenbarligen inte fattat hur stor Harry Potter är, och jag är säker på att en driven person som vill försörja sig som Harry Potter-expert kan starta ett företag som till exempel erbjuder Harry Potter-föreläsningar eller guidade turer eller liknande. Och varför skulle man inte kunna försörja sig som svampexpert? Guidade svampplockarturer är bara en av alla de tjänster som en sådan person skulle kunna erbjuda till privatpersoner eller som kick off-aktivitet eller liknande till företag. Jag är själv usel på svampar och skulle gladeligen anmäla mig till en svampplockarkurs för att lära mig mer. 

Så, Svenskt Näringsliv, bevara möjligheterna att studera alla ämnen på lika villkor. Det leder till arbetsglädje, personlig utveckling, kreativitet och mångfald – och det kommer att löna sig för Sverige.

Blir världen ondare eller snällare?

Ibland hör man åsikten att ondskan breder ut sig i världen. Ann Heberlein har skrivit boken En liten bok om ondska, som jag inte har läst än. Någon som har läst och kan rekommendera den? Vid något tillfälle såg jag en intervju med henne (I Babel var det bestämt) där hon anser att vi kopplar ihop ondskan med enskilda individer – det skulle alltså finnas genuint onda personer. Heberlein efterlyste en diskussion om hur vi ska hantera dessa onda individer istället för att vi (pressen och så vidare) bara fördömer dem och resignerar inför ondskan.

Själv tycker jag mig se en motsatt tendens: att snällheten breder ut sig. Jag tycker att jag ser ett sug efter snällhet omkring mig och jag upplever att många i min omgivning har ett behov av att vara snälla och att andra är snälla. Och jag märker det inte minst i de positiva reaktioner jag får om Den snälla företagaren. Och självklart kan de här två tendenserna hänga ihop: i en värld som blir allt ondare blir behovet av snällhet större. Vad tycker du? Uppfattar du att världen och människorna blir ondare eller snällare?

Ett bidrag till en snällare (affärs)värld

Svenska Dagbladet har en artikel i dag om att snällt företagande lönar sig. Så här står det i ingressen: “Det går inte alltid så snällt till i näringslivet. Men suget efter ett snällare klimat verkar finnas där. Stefan Einhorn fortsätter sin snällhetsturné på företagen och i vår har det kommit nya böcker i ämnet.”

En av de nya böckerna är förstås min bok Den snälla företagaren och jag tipsar i SvD-artikeln hur man kan göra för att vara en snäll företagare. En av de viktigaste poängerna med artikeln är att det är inne att vara snäll. Och det är en poäng som jag själv också gärna gör: I dagens snabbsnurrande samhälle är det både enkelt och viktigt att vara snäll. Det är enkelt eftersom flera av de sociala medierna har inbyggda funktioner som underlättar att dela med sig av bra saker som andra gör. Det är viktigt eftersom information sprids så snabbt, vilket ökar transparansen, som det så finns heter. Det blir helt enkelt väldigt tydligt vem du är och vad du står för, och om du beter dig dåligt kan du räkna med att ryktet sprids snabbt.

Jag tycker att det är fantastiskt roligt att SvD uppmärksammar det här med snällheten – och till och med gör det till en spaning att snällhet ligger rätt i tiden. För det är ju det här jag vill med boken: sprida budskapet om att snällhet lönar sig. Och att en av de stora dagstidningarna skriver om det är förstås ett viktigt sätt att sprida budskapet. Du som brukar läsa den här bloggen vet att jag brukar tjata om att det bästa med snällhet är att det smittar. Forskning visar att det räcker med att höra talas om snällhet (till exempel läsa om det i tidningen) för att lusten att utföra snälla handlingar ska öka. Det betyder förhoppningsvis att (affärs)världen nu har blivit en liten aning snällare när folk har läst om snällhet i sin morgontidning. Och det är precis vad jag vill!

Försvinner det vi skriver?

Senaste Babel innehöll ett inslag om att man har hittat noteringar som Marilyn Monroe gjorde. Det handlar om brev, recept och diverse lösa anteckningar. De har nu blivit en bok, som heter Fragment när den i höst kommer på svenska.

Herman Lindqvist, som satt i Babelstudion, kommenterade – inte så lite nedvärderande – att “I vår tid är det Twitter och kvitter och det är elektroniskt flams som bara försvinner i rymden. Hon är säkert den sista generationen som efterlämnar handskrivna papper. Vi utplånas.”

Har han rätt? De flesta av oss skriver förstås betydligt mer på datorn än på papper numera. Men själv har jag en alldeles vanlig gammaldax pappersdagbok, som jag åtminstone någon gång ibland kommer mig för att skriva i. Och att vi kommunicerar mer elektroniskt betyder väl inte nödvändigtvis att texten försvinner. Allt i den här bloggen finns kvar, och om jag vill läsa det som jag har skrivit om ett visst ämne så är det enkelt att hitta. Hur gör du? Skriver du fortfarande på papper? Försvinner det du skriver eller kan du läsa det igen?

Hjälpa folk att vara otrogna – ingen snäll affärsidé

Har ni sett reklamen på stan? “Gör livet levande – ha en affär.” Jag stannade och bara stirrade på skylten, helt övertygad om att det var ett smaklöst aprilskämt i förtid. Men det är faktiskt på riktigt. Det finns en dejtingsajt som riktar sig till människor som redan har en relation och som vill hitta någon att vänsterprassla med! (Nej, jag tänker inte bjuda dem på någon länk men det är förstås inte svårt att hitta dem på nätet för den som är nyfiken.)

Jag är knappast den enda som upprörs över och uppmärksammar det här. Lena Andersson skriver en intressant krönika i DN som går ut på att en otrohetssajt bara behövs “i ett samhälle där konventionellt parliv är enda riktigt godkända livsform”.

Att ett företag bygger sin affärsidé på otrohet tycker jag gör dem till ett osnällt företag.  En viktig grund för ett snällt företag är viljan att hjälpa sina kunder. Men här är grunden viljan att hjälpa sina kunder till något så omoraliskt som otrohet. Hur tänker man om man jobbar där?

– Vad jobbar du med då?
– Jag hjälper folk att vara otrogna.

Men varför är hon en sådan moraltant nu då? Folk är otrogna ändå och det är knappast någon nyhet att människor använder dejtingsajter för att hitta vänsterprassel. Dessutom är det här en webbplats som är ärlig och tydlig med sitt uppsåt i stället för att folk ska smyga omkring på de vanliga dejtingsajterna. Jo visst, det är jättefint med ärlighet och tydlighet. Och jo visst, det är självklart upp till varje individ om hon eller han ska vara otrogen. Men det är inte finare och ärligare att gå bakom ryggen på sin partner för att man gör det på en webbplats med ett tydligt syfte. Det är inte finare och ärligare att uppmuntra folk att vara otrogna för att man är tydlig med att det är det man gör. Och det är inte  finare och ärligare att tjäna pengar på otrohet för att folk skulle ha varit otrogna ändå.

Otrohetssajten är också ett typiskt exempel på en kund som platsar på min nejlista – en lista över kunder som jag inte jobbar för. En viktig del i det snälla företagandet tycker jag nämligen är att arbeta med snälla kunder. Ett företag med värderingar som helt krockar med mina, en vapentillverkare ett tobaksbolag – eller en otrohetssajt, är exempel på kunder som inte är snälla. Så, otrohetssajten: om ni behöver begripliga webbtexter så vänd er inte till mig!