I dag funderar jag över prylar. Ägodelar. Jag prioriterar alltid upplevelser framför saker. Det är därför jag har råd att tillbringa sju veckor på Kanarieöarna samtidigt som jag handlar mina kläder på Myrorna och lejonparten av mina möbler är trasiga. Men självklart har jag trots det samlat på mig massor av ägodelar.
Nu när jag har varit hemifrån ett tag så blir det extra tydligt hur lite prylar jag egentligen behöver. I sex veckor har jag klarat mig alldeles utmärkt på det som får plats i en resväska. Och det känns inte som en nödlösning heller. Inte en enda gång har jag tänkt ”om jag hade varit hemma nu hade det här funkat mycket bättre, men det här får duga”. Jag saknar en enda sak som finns i min lägenhet hemma i Stockholm nu och det är mitt piano. Men även där handlar det om upplevelsen. Jag saknar upplevelsen av att sitta och sjunga till mitt mediokra pianoklink. Jag saknar inte själva prylen, pianot.
I dag tänker jag ge mig ut och vandra i bergen. Jag tänker mig en strapatsfri men pulshöjande vandring längs serpentinstigen som går upp mot Arure. Jag har blivit rekommenderad att antingen ta bussen upp till Arure och gå ner, eller göra tvärtom. Men jag har ingen lust att passa några busstider; jag vill bara gå. Och det är inget självändamål att komma till Arure. Så jag tänker gå så långt jag har lust, stanna och äta min matsäck på något ställe med grym utsikt och sedan gå ner igen. Frågan är hur mycket bättre min vandring skulle bli om jag ägde ett par ordentliga vandringskängor. En (med mina mått mätt dyr) pryl som kanske skulle göra upplevelsen bättre. Kängorna skulle minska risken för fotvrickningar – och att hålla sig frisk och skadefri och må bra är definitivt något jag prioriterar. Därför planerar jag att köpa ett par kängor till nästa år.
Hur går dina funderingar om prylar, upplevelser och prioriteringar?
Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.
Med en pryltokig tonåring är det inte lika lätt att prioritera upplevelser. Annars håller jag med dig! Och så tycker jag det är synd att man knappt vågar bjuda hem vissa människor för att man inte har det tip rop hemma.
Jag är helt inne på din linje. Det är ganska få prylar som man verkligen behöver. När jag flyttade från Sthlm till Öland för 11 år sedan flyttade jag från ett rum och kök till sju(!) rum och kök + en gäststuga med två rum och en hel del fårråd och extrautrymmen. Hjälp vad lätt det är att samla på sig en massa onödiga grejer. Dessutom sparar man på så mycket onödigt när det alltid finns nånstans att klämma in det. Jag är dock väldigt intresserad och inspirerad av Feng Shui och Wabi Sabi och rensar, rensar, rensar så mycket jag kan. Jag vill hitta en enkelhet i livet och bara ha de saker omkring mig som jag verkligen uppskattar och använder. Hur det än är så behöver jag inte mycket mer än papper och penna för att må bra. Lär väl inte bli så asketisk att ALLA andra prylar ryker, men en hel del kommer antingen säljas, återvinnas eller slängas. Ju mer man har ju mer är det som ska underhållas. Förstår precis hur fri du känner dig med bara det nödvändigaste till hands. Simple Living är grejen tror jag. Det finns alldeles för mycket prylar i världen. Ha det fortsatt fint på din resa!
/Lina
skrivarlya.blogspot.com
Annika: nej, det är klart, några pryltokiga tonåringar har jag ju inte hemma :-) Men de där som du inte vågar bjuda hem, är de verkligen vänner? Eller är det du som tror att du inte kan bjuda hem dem?
Lina: Ja, precis! Ju fler prylar, desto mer tid och energi behöver man lägga på dem. Och ändå envisas man med att samla på sig saker. Hå hå ja ja …