Ian McEwan berättar i senaste Babel om det knep han använder för att komma på vad nästa roman ska handla om. Han skriver helt enkelt ett stycke som är en del av en roman, utan att känna sig tvingad att faktiskt skriva romanen. Det behöver inte vara första stycket eller så, utan bara ett stycke vilket som helst.
Och sedan skriver han ett annat stycke, ur en annan roman som han inte heller behöver skriva. Förr eller senare dyker det upp ett stycke som han blir nyfiken på, och då skriver han några stycken till. Och så en dag märker han att han har börjat skriva på nästa roman. Visst låter det enkelt och genialiskt!
Jag tror på det där med att lura sig själv, så att man liksom glider över tröskeln utan att man själv märker det. Det påminner om ett kom igång-knep som jag ger i min bok Tydliga texter:
”Ett annat knep för att lura sig själv att komma igång är att öppna ett separat fönster i datorn, ett ’kladdfönster’. Där skriver du ner dina idéer huller om buller. Om du vill kan du utveckla en idé till ett stycke text. När du får ihop ett stycke som blir bra kan du välja att klippa ut det och klistra in det i det dokument som du egentligen skrier. Och vips har du fått ihop en första version av en text.”
Tack för det tipset på din fina författarblogg!
Det verkar mycket vettigt. Annars har man ju en massa lappar och anteckningar överallt. Som man ödlsar tid på att leta, oftast bara för att inse att det inte stod något väsentligt på dem. Att samla dem på samma ställe är ju så enkelt,
och sedan bara att ta bort när man ser att de var betydelselösa, eller att de används.
Ibland blir man riktigt sur på sig själv – att jag inte tänkt på en ”kladd-sida”, på datorn.
Kul om du har nytta av tipset! Och att samla sina anteckningar på samma ställe är ju inte dumt. Själv brukar jag försöka skriva in allt i ett och samma dokument – så att jag inte fastnar i post it-träsket :-)
Intressant! Jag förstår precis. Kul med sådana här inlägg!
Själv måste jag ha ett anslag. En röst som jag ”hör”. På samma sätt som att leta efter en scen letar jag röster. Det måste vara en röst jag fastnar för, någon som jag vill ”lyssna till” under det kommande året eller så… Någon som har något att berätta; genom mig. För mig är det ett sätt att komma ifrån att alla ska låta som jag gör, vilket annars kan vara lätt hänt. Sen måste jag känna för anslaget, man ska ju ändå leva med det ett bra tag. Göra research, skriva och skriva om. Det måste finnas ett djup i personen som gör att jag själv förvånas åtminstone någon gång ibland över vad han eller hon tar sig till.
Vad post-it träsket anbelangar så har jag varit djupt nere i det… men har lyckats kravla mig upp genom idogt användande av Anteckningarfunktionen på IPhonen. Sen mailar jag mig själv. Toppen!
Kul att höra hur det funkar för dig! Jag tänker att den där rösten kanske kan dyka upp även om man använder Ian McEwans knep? Att det är den som får en att vilja utveckla något av de där styckena till en roman.
Kanske är det något så enkelt som två sidor på samma mynt…
Det där lät som ett intressant tips. Ska testa det. Jag är annars en typisk ”post-it” människa. Jag har även en liten anteckningsbok i väskan där jag kan skriva in idéer när de dyker upp.
Den klassiska anteckningsboken i väskan är inte dum! Bara man har just en anteckningsbok och inte sju anteckninsböcker i sju olika väskor :-)