På uteserveringen till ett fik i centrala Stockholm sitter en man med en urdrucken kopp framför sig. Han skriver något på en servett. Mannen har vitt hår och skägg och ser ut att vara född någonstans i Asien. Japan kanske. Jag tycker att han påminner om Mr Miyagi i Karate kid. Alltså inte filmen som kom häromåret utan den ”riktiga” Karate kid från 1984.
Jag tittar lite närmare och jo, visst är det Mr Miyagi. Bredvid honom på bordet ligger flera fullklottrade servetter. Jag går förbi för långt ifrån honom för att kunna se vad han skriver. Och det spelar ingen roll; jag kan inte läsa japanska. För naturligtvis skriver han på sitt modersmål japanska. Haikudikter är det han skriver. Om sin längtan till hemlandet, om körsbärsträden som blommar rosaskimrande i hemstaden eller om en svunnen kärlek. När jag har passerat vänder jag mig om och ser honom börja skriva på en ny servett.