Att leva närmare naturen

Jag läste precis en superhärlig bok. Den heter Naturens hemlighet – återfinn din plats i det stora sammanhanget och är skriven av Eva Sanner. Den handlar om att vara i naturen, om att leva mer i samklang med naturen. Jag blev mycket inspirerad och känner att jag vill återkomma till den igen och igen och då upptäcka nya saker och förhoppningsvis kunna ta till mig mer av innehållet, eller andra delar av det, för att jag själv har utvecklats eller för att det är något annat som är mer aktuellt för mig då. Boken kom även in en del på odling, som ju är ett av mina intressen och något jag drömmer om att ägna mig mer åt framöver än vad jag gör idag. Jag rekommenderar verkligen den här boken!

Jag vill leva närmare naturen men inte på vintern

Jag vill gärna leva närmare naturen. Jag funderar mycket på hur jag kan göra det mer, och jag märker att jag går mer och mer åt det hållet. Jag är ute och plockar min egen mat, och jag gillade verkligen de delar av boken som handlade om att tillbringa längre stunder med att bara vara i naturen, kanske ha en plats som man återkommer till ofta, gärna varje dag under alla årstider. Och jag vill ju verkligen verkligen ta hand om planeten också. Odla och samla min egen mat i stället för att köpa mat som fraktats hit och dit och förpackats i plast.

Men det finns något som hindrar mig från att göra det här fullt ut. Du som känner mig vet att jag pratar om vintern. Jag älskar den svenska naturen. Alltså verkligen älskar. Men bara halva året. Den mörka och kalla halvan är det bara hemskt. Jag går helst inte ut alls, och jag skulle aldrig komma på tanken att åka skidor eller skridskor.

Man kan inte älska halva någon

Det här skaver så himla mycket i mig. Om man älskar någon får man ju älska alla delar av den liksom. Man kan inte säga “jo, jag älskar din högra kroppshalva men inte din vänstra; den tycker jag mest är jobbig”. Eller infoga valfria delar av någon som man kan ogilla, och då menar jag inte bara fysiska delar. Älskar man så älskar man liksom. Jag älskar den svenska naturen. Men bara på sommaren. Är det inte riktig kärlek då? Lurar jag mig själv?

Du som brukar läsa bloggen vet att jag har pratat en del om min flygskam tidigare. Att jag fortfarande förstör planeten genom att flyga beror bland annat på det här. Jag mår inte bra av att vara i Sverige på vintern, så därför flyger jag till en annan del av planeten där jag mår bra att vara på vintern. Det beror också på att jag har hittat mitt andra hem i Valle Gran Rey på La Gomera, en plats som jag också älskar, och som jag nu inte klarar av att avstå från.

Boken Naturens hemlighet handlar om att njuta av naturen som man har i sin närhet, och den tar också upp flygandet, och att man inte måste flyga för att få de fina upplevelserna. Och jag önskar så hårt att det kunde vara så för mig. Att jag kunde tycka att naturen i Sverige var fantastisk även på vintern. Men jag gör inte det. Det är kallt. Det blir mörkt klockan fucking jävla två på eftermiddagen! Det är inte människovärdigt.

Vad behöver jag för att hitta tillbaka till naturen?

Jag antar att det här handlar om att jag har kommit bort från naturen. Jag lever mitt liv med ett filter som säger att vi kan använda fossila bränslen för att leva på den plats på planeten som passar oss för tillfället. Jag är en bortskämd snorunge som inte kan acceptera naturens gång utan måste gå in och förstöra planeten. Undrar vad jag behöver för att hitta tillbaka till naturen och må bra i att leva på samma plats året runt. Eller alltså, svaret på den frågan är ju mindfulness, att kunna vara nöjd med nuet precis som det är. Det övar jag på varje dag. En dag är jag kanske där.

Jenny njuter av solen framför ett äppelträd i september

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *