Söderhavsön

Du som brukar läsa min blogg minns kanske att jag i våras hittade några av mina gamla berättelseböcker från låg- och mellanstadiet och skrev ner ett par historier här. En tredje berättelse skrev jag också in på bloggen, men jag glömde publicera den i våras. Så ni får den nu i stället. Tyvärr tycks jag ha förlagt skrivböckerna igen, så jag kan inte kolla hur gammal jag var när jag skrev den här. Men den är i alla fall från mellanstadiet; jag gissar att den är från femte eller sjätte klass.

Söderhavsön

Det var nu några dagar sedan stormen kom och båten gick sönder. Jag tror jag slog huvudet i någonting hårt. När jag vaknade låg jag på den här ön. Det är en sådan där härlig obebodd söderhavsö, men jag är inte glad. 

Var är alla de andra som fanns ombord? Hade de klarat sig? Nu ska jag berätta hur de är här på ön. Det finns många palmer med kokosnötter. Vill jag ha en kokosnöt klättrar jag upp i en palm sedan knäcker jag den mot en sten … MUMS! Det finns många goda frukter här.

Ön är bara en liten ö det tar bara en kvart att gå runt den.

Vattnet här är jättevarmt man kan bada hur länge som helst.

Solen steker hela dagarna men på nätterna är det kallt. Jag har byggt en koja eller vad man ska säga av palmblad. Där är skugga på dagarna och värme på nätterna. Nu ska jag gå och lägga mig, skiver mera i morgon.

Nästa dag: inget nytt har tråkigt.

En vecka senare: inget nytt idag heller. VÄNTA! VAD ÄR DET DÄR? ETT SKEPP! DET KOMMER HITÅT! Jag vinkar. Skeppet kommer verkligen hitåt. Skeppet lägger till här på ön. Jag skulle just springa fram, då jag såg att det var ett piratskepp.

De stiger i land kliver runt på hela ön. Undrar vad de gör här tänker jag.

Jag lyssnar på vad det säger. – Det var ju på ön bredvid skatten skulle finnas.

– Ja, just det, fyra palmer i en kvadrat och i mitten finns skatten. Vi åker dit nästa vecka och hämtar den.

Nu åker de igen. Vad spännande det lät. Synt att jag inte har någon båt.

Nästa dag: Idag hände ingenting särskilt. Jag badade hela dagen.

Några dagar senare: DET KOMMER EN BÅT! Faktiskt kommer det en båt långt där ute. Den närmar sig. Nu är den väldigt nära! ……….

OJ NU SER JAG DET ÄR JU ALLA KOMPISAR SOM VAR MED PÅ BÅTEN!

Jag vinkar som en tokig. Dem har sett mig!

– Hej! vad roligt att se dig! Vi trodde nästan att du hade drunknat!

– Om du visste vad vi har letat efter dig!

– Att ni har överlevt allihop.

Vi stannade kvar en vecka på ön. Det var jätte roligt nu när kompisarna var med. Vi bestämde att semestra här varje år. När vi skulle åka hem kom jag att tänka på en sak: SKATTEN! Jag berättade för de andra och vi fick brått att åka dit. Fyra palmer i en kvadrat vi hittade det lätt för ön var ännu mindre än ”min ö”.

Vi åkte hem och blev glatt välkomnade av de där hemma. Och gissa om de blev häpna när de fick se skatten!

SLUT!

Läraren Eva kommenterar min historia så här: Ja, det blev de nog. Men jag tycker att det är konstigt att du inte tänkte på skatten på en gång. Vad innehöll skatten? Vad gjorde du med den? Du skriver toppen – bra!!!

Den här texten lämnar förstås en hel del i övrigt att önska, men jag känner mig ändå rätt nöjd med att jag faktiskt hade jag fattat en hel del saker om att skriva redan i tolvårsåldern, till exempel att en historia behöver ha någon typ av dramatisk kurva för att bli spännande. Och jag är bestämt något på spåret när det gäller miljöbeskrivningar också.

När Fabian skulle spränga utedasset i luften

Det var natt, Fabian vaknade, han hade fått en idé. Han skulle spränga farbror Söderbloms utedass i luften. Farbror Söderblom var fiende till alla traktens pojker de hatade honom. Han förstörde alltid alla trevliga rackartyg. Som när han upptäckte att Fabian snodde plommon i hans trädgård (Farbror Söderbloms trädgård alltså.) Fabian fick ont i baken bara han tänkte på det. Men för att återgå till Fabians idé. Han fick nog vänta tills i morgon med att skaffa ”prylar” som kunde behövas. Han kunde ju tänkt ut vad som kunde behövas så länge. Utedasset var ett litet grönt hus fabror Söderblom var lite gammalmodig så han ville inte ha vattentoalett. Fabian hade många gånger stulit fabror Söderströms (ha ha, här byter jag namn på gubben!) toalettpapper. Men det här varju tidernas bus, att spränga dasset i luften. Hm… tänkte Fabian, först och främst måste man ju ha dynamit. var skulle han få det ifrån? (Ni förstår barn, på den här tiden kunde man inte bara googla sånt här) Fabian bestämde sig för att sova på saken.

När Fabian vaknade vissste han att det var något på gång, men vad? Ja, visst ja farbror Söderbloms dass! IDÉ!!!!!!! (Jo, jag har faktiskt skrivit så många utropstecken.) Han kunde ju ta en av nyårs-smällarna!! Pappa skulle säkert inte märka något, han hade ju köpt så många. Förresten måste han nog ta flera smällare.Det måste ju smälla ordentligt. Fabian hoppade ur sängen, aj! Ja, visst ja han låg ju överst i våningsängen, han hade just bytt med sin bror, så han var van att sova i understa sängen. Han klädde på sig och gick ner för att äta frukost. Han åt, rättare sagt: Han kastade i sig sin yoghurt, sedan smög han ut i garaget väl uta snubblade han på hans lillasysters dockvagn och en fotboll som ”någon” hade lagt mitt i vägen. Här skulle behöva städas, tänkte han. Fabian plöjde sig fram tills han hittade lådan med fyrverkeripjäser. Han tog en smällare som smällde som bara den.

Sedan tog han två med stjärnor som smäller i rött och gult. Nu måste han tänka ut hur han skulle göra.

Han skulle såga ut ett hål i taket på dasset, sedan skulle han vänta tills farbror Söderblom gick på dass då skulle han slå till.

Fabian började förbereda sig. Han måste ha en såg för att göra hål i taket och hur skulle han få hela dasset att paja? IDÉ!!!! Dasset är ju gammalt och skruttigt…. Den natten smög Fabian utrustad med diverse verktyg in i farbror Söderbloms trädgård. Han klättrade upp på taket (taket var väldigt lågt och det stod en stubbe bredvid) Väl uppe på taket sågade han ett litet hål mitt på. Här han var klar med det gick han fram till kanten av taket och började ta loss spikarna med en tång. När han var klar klättrade han ner nu låg taket löst där uppe. Sedan smög han in i dasset han gick fram till toaletten och öppnade locket. Han satte fast dragsmällare som skulle smälla när man öppnade locket. Efter det gick Fabian hem och lade sig. Tidigt, tidigt, nästa morgon klev Gabian ur sängen (försiktigt för att inte väcka sin bror.) Han smög sig iväg mot farbror Söderbloms trädgård. Nu satte han sig bakom en buske och väntade. Fabian var nära att somna när han hörde steg i trädgården han blev klarvaken. Det var farbror Söderblom. Han hörde hur det gnisslade när dörren gick upp och farbror Söderblom klev in på dass. Han stängde dörren  efter sig. Han smög närmare. Nu var han alldeles bredvid huset, han väntade PANG!!! Fabian slängde in nyårssmällarna: PANG, BOM, KRASCH. I nästa sekund flög taket i luften. Nu vågade Fabian inte stanna kvar längre han sprang hela vägen hem och lade sig i sängen. RESTEN FÅR NI HITTA PÅ SJÄLVA KÄRA LÄSARE

SLUT

Som jag skrev om häromveckan har jag hittat mina gamla berättelseböcker från låg- och mellanstadiet. Den här skrev jag i femman. Läraren Eva kommenterar texten så här: Jenny! Jag slår vad om att du blir nya tidens ”Astrid Lindgren”. Du är ju hur duktig som helst! Tur att du inte läst mina berättelser från årskurs 5.

Jag har alltid fått höra att jag är bra på att skriva. Jag har alltid gillat att skriva. Undrar vad som kom först? Jag blev ju både språkkonsult och författare till slut. Undrar hur mycket det beror på att jag fick beröm för skrivandet redan när jag var liten. Om jag hade varit lika bra på att skriva men ingen i min omgivning hade brytt sig om det – om mina föräldrar hade sagt: ja ja, du kan tydligen skriva, men det är bara mattebetyget som betyder något (jo, jag vet faktiskt personer vars föräldrar sa precis så) – hade jag satsat på språk, text och skrivande som yrke ändå? Hade jag vågat? Hade jag ändå tyckt att det var roligt? Vad fick du beröm för när du var liten och hur påverkade det dig?

Vilket otroligt fegt slut på berättelsen förresten. Varför påpekade inte Eva det? Och vilken ruskigt morbid historia – Fabian måste ju ha dödat gubben! Men det kunde jag förstås inte skriva, därav det fega slutet …

Mysteriet med den flygande grunkan

I den lilla staden hade det hänt mystiska saker den sista tiden. För det hade flugit omkring en gul sak över den lila staden varje dag. Ingen visste vad det var för en sak men alla undrar vad det är. Vad konstigt säger folket.

image

Den gula saken flyger mest omkring på kvällarna men ibland kommer den på dagen. En dag var det en pojke som träffade en annan pojke som hade en sak i handen vad är det där frågade pojken det är den som styr min radio styrda banan. Nu tyckte inte folket det var konstigt längre för dom förstod att det var den radio styrda bananen pojken var väldigt glad för han hade ju löst mysteriet med den flygande grunkan och folket var glada för dom behövde inte undra vad det var som flög omkring.

SLUT

Jenny Forsberg, 2c

Inte så illa skrivet av en typ nioåring väl? Jag vågar dock påstå att jag har utvecklat mitt skrivande en aning sedan dess. Min förmåga att illustrera är dock kvar på exakt samma nivå som då :-)

Jag har alltså hittat några av mina gamla ”berättelseböcker” från låg- och mellanstadiet. De påhittade berättelserna, som den här, känns inte så pjåkiga alls. Jag hade väl slukat en miljard böcker eller så och verkar ha hunnit greppa huvuddragen i hur man bygger upp en historia. De historier där jag ska berätta vad som  hände i verkligheten, som ”Mitt sommarlov” och ”Vad jag gjorde i helgen” är däremot ohemult gäspframkallande. Jag ska inte plåga er med dem här. Är det svårare – även för vuxna – att skriva självbiografiskt så att det blir intressant? För att det är lättare att fastna i fällan att man måste berätta saker så som det faktiskt var i stället för att lägga krut på att bygga upp en bra historia?

Pin It on Pinterest