I den lilla staden hade det hänt mystiska saker den sista tiden. För det hade flugit omkring en gul sak över den lila staden varje dag. Ingen visste vad det var för en sak men alla undrar vad det är. Vad konstigt säger folket.
Den gula saken flyger mest omkring på kvällarna men ibland kommer den på dagen. En dag var det en pojke som träffade en annan pojke som hade en sak i handen vad är det där frågade pojken det är den som styr min radio styrda banan. Nu tyckte inte folket det var konstigt längre för dom förstod att det var den radio styrda bananen pojken var väldigt glad för han hade ju löst mysteriet med den flygande grunkan och folket var glada för dom behövde inte undra vad det var som flög omkring.
SLUT
Jenny Forsberg, 2c
Inte så illa skrivet av en typ nioåring väl? Jag vågar dock påstå att jag har utvecklat mitt skrivande en aning sedan dess. Min förmåga att illustrera är dock kvar på exakt samma nivå som då :-)
Jag har alltså hittat några av mina gamla ”berättelseböcker” från låg- och mellanstadiet. De påhittade berättelserna, som den här, känns inte så pjåkiga alls. Jag hade väl slukat en miljard böcker eller så och verkar ha hunnit greppa huvuddragen i hur man bygger upp en historia. De historier där jag ska berätta vad som hände i verkligheten, som ”Mitt sommarlov” och ”Vad jag gjorde i helgen” är däremot ohemult gäspframkallande. Jag ska inte plåga er med dem här. Är det svårare – även för vuxna – att skriva självbiografiskt så att det blir intressant? För att det är lättare att fastna i fällan att man måste berätta saker så som det faktiskt var i stället för att lägga krut på att bygga upp en bra historia?