Etikett: christian unge

Christian Unge: Saharasyndromet

Du som har följt min blogg minns kanske att jag har skrivit om författaren Christian Unge och hans böcker vid flera tillfällen. Han är en av Sveriges mest framgångsrika egenutgivare men har velat hitta ett förlag ett tag, och nu med tredje boken i trilogin i så har han skrivit kontrakt med Lind & Co, som även ger ut de två tidigare böckerna i pocket. Här skrev jag om Turkanarapporten och här om Kongospår. Jag har intervjuat Christian om egenutgivning 2012, när jag själv inte hade gett ut något på egen hand än, och två år senare när succén var ett faktum delade han med sig av några av sina bästa tips för att sälja böcker.

Och nu är Christian Unges tredje bok, Saharasyndromet, ute. Christian hörde av sig och undrade om jag ville läsa den och skriva något på bloggen igen, och så klart ville jag det.

Saharasyndromet är ren action redan från första sidan. Kirurgen Martin Roeykens är på sätt och vis huvudperson även i den här boken, där han och några av hans kolleger från Läkare utan gränser blir kidnappade i Sierra Leone. Orsaken till att jag skriver att Martin på sätt och vis är huvudperson är att det inte är han som berättar historien. Jag uppskattar greppet att byta berättarperspektiv – något som den här serien för övrigt har gemensamt med Sofia Nordins böcker som jag skrev om nyligen.

Saharasyndromet har två berättare. Genom Martins kollega Mette får vi följa Martin och hans kidnappade kolleger på deras nagelbitarframkallande jeepfärd genom Afrika. Samtidigt får vi vara med Martins dotter Bella, som hemma i Stockholm försöker reda ut vad som har hänt med Martin. Greppet med Bella som andra berättare tillför inte bara ett annat perspektiv utan även ett annat tempo. För även om Bella lever ett hektiskt liv i Stockholm blir avsnitten ur hennes perspektiv välbehövliga andningspauser från ökenfärden, och utan de avbrotten hade jag nog dött actiondöden av att läsa den här boken.

Jag har ju gillat även de två tidigare böckerna i serien, men den här är inte bara bra utan tokbra. Stark läsrekommendation för dig som gillar action! Det är ju alltid kul att läsa en bokserie från början, men min känsla är att Saharasyndromet går bra att läsa även om du inte har läst de andra två. Så vad väntar du på? ;-)

20160409_161334.jpg
Så här såg min helg ut :-)

Hur gör en framgångsrik egenutgivare?

Jag skrev ju om författaren Christian Unge i förra veckan. Då handlade det mest om hans nya bok Kongospår, men jag nämnde också att han är en oerhört framgångsrik egenutgivare. Christian Unges första bok Turkanarapporten har nu sålt i hela 21000 exemplar. Alltså, förstår ni hur mycket det är? Som jämförelse har jag hört att en genomsnittlig romandebutant på de stora förlagen säljer ungefär 800 böcker. Christian har alltså sålt 21000! Som egenutgivare! I sanning en stor inspiration.

Jag frågade Christian hur han gör för att sälja så många böcker. Så här svarade han:

Jag ser det som tre delar:

Det första är att man måste komma in i de vanliga kanalerna: Akademibokhandeln, Adlibris, Bokus etc. Nätbokhandlarna tar ju in det mesta så där är det inga problem. Man måste ligga på lite för att haka på deras kampanjer förvisso. Akademibokhandeln, centrala inköp (och Ugglangruppen mm) är svårare. Då gäller det att visa att man redan har sålt en del böcker och referera till några recensioner/artiklar. Och sen vara ihärdig. Min första bok, Turkanarapporten, fick jag in på Akademibokhandeln men inte Bokia och Ugglan, centralt. Med Kongospår gick det bättre: alla köpte in den.

Sen är det själva PR-biten. Och där måste man vara kreativ och inte ge upp. Twitter är kanon, särskilt för att komma i kontakt med alla fantastiska bokbloggare. Men sen även vanliga fejan, mailutskick etc. Starta med lokala tidningar där man bor/ branchtidningar inom något område där du kanske jobbar/ har kontakter. Att få in foten, helt enkelt.

Men det område som varit mest framgångsrikt för mig vad gäller antal sålda böcker är nog den egna försäljningen. Jag har sålt böcker till kliniker, olika sjukvårdkopplade organisationer, läkemedelsföretag mm. Alltså områden där jag haft kontakter eftersom jag är läkare.

Egentligen är det inga hemligheter eller tydliga knep jag kan avslöja. Bara riktigt hårt slit och envishet. Jag fick t ex idag den tusende refuseringen från ett förlag som i princip sa ”du faller på målsnöret hos oss”. Jag vet inte hur många liknande omdömen jag fått, och, som alltid blir jag nedstämd och irriterad. Men snabbt vänder jag den negativa känslan till en kamplust: ”De ska inte få säga åt mig att jag inte kan sälja böcker”, typ.

Nej, det är svårt att påstå att Christian Unge inte kan sälja böcker. Ett stort tack till Christian för svaret och för inspirationen!

Kongospår av Christian Unge

Jag har läst Christian Unges thriller Kongospår. Det är den andra delen i en trilogi. Jag har tidigare skrivit om den första boken Turkanarapporten.

När jag slår upp Kongospår och läser på en av flikarna så får jag reda på att Turkanarapporten har sålt hela 19 000 ex!! Och då är det en egenutgiven bok. Wow, snyggt jobbat! Jag måste fråga Christian Unge hur 17 han lyckades med det. Återkommer i frågan. Under tiden kan du läsa intervjun jag gjorde med Christian om Turkanarapporten. Dessutom  gick hela överskottet från boken till Läkare utan gränser.

Förresten träffade jag Christian som hastigast på ett mingel på bokmässan i år, vilket var mycket roligt eftersom vi bara har träffats på internet tidigare.

Men åter till Kongospår. Kirurgen Martin Roeykens från Turkanarapporten är huvudperson även i denna bok. En av hans patienter på Karolinska sjukhuset sitter inne med kunskap om Martins släkt. Det visar sig finnas mörka hemligheter hos Martins familj och självklart måste han ta reda på sanningen. Vad hände egentligen i Kongo för femtio år sedan?

Bäst gillar jag personbeskrivningarna i boken. Martin Roeykens beskrivs trovärdigt och detaljerat, och trots att han faktiskt inte är ett dugg sympatisk så blir jag engagerad i hans liv och hans jakt. Även människorna i Martins närhet är levande och trovärdigt beskrivna. Martins jakt för honom till Belgien, Burundi och Kongo, och jag som gillar lokalfärg hade definitivt kunnat tänka mig mer detaljerade beskrivningar av miljöerna. Å andra sidan tycker jag att bokens längd, nästan 400 sidor, alldeles lagom, så det känns ändå som rätt avvägning att inte gå in för mycket på de detaljerna.

Kongospår är en riktig actionbok. Den är kanske inte så trovärdig alla gånger, men det är nu efteråt som jag konstaterar det. Medan jag var inne i läsningen köpte jag historien rakt av – precis som det ska vara.

Blir du nyfiken på Kongospår och Turkanarapporten? Här hittar du länkarna till Adlibris och Bokus. Även den här gången skänker Christian Unge pengar till Läkare utan gränser – 10 kronor per såld bok.

Kongospår hos Adlibris

Kongospår hos Bokus (där den bara verkar finnas som e-bok)

Turkanarapporten hos Adlibris

Turkanarapporten hos Bokus

Intervju med Christian Unge om Turkanarapporten

Jag skrev ju om Christian Unges thriller Turkanarapporten här på bloggen nyligen. Boken väckte nyfikna frågor hos mig inom två områden:

  1. Christian Unge gav ut Turkanarapporten på egen hand och eftersom jag själv går i egenutgivartankar är jag nyfiken på hur egenutgivare gör.
  2. Huvudpersonen i boken är läkare och jobbar för Läkare utan gränser i Kenya. Det ligger nära Christian Unges egna erfarenheter. Jag skulle vilka veta mer om hur sambandet är mellan miljön i boken och Christian Unges egen bakgrund.

Jag frågade helt enkelt Christian om jag fick intervjua honom här på bloggen och det fick jag. Här kommer intervjun:

Hur kommer det sig att du bestämde dig för att ge ut boken på egen hand?

Det kändes spännande och rätt. Jag hade fallit på målsnöret hos flera av de större förlagen och stod inför några val: slänga i papperskorg, jobba igenom på nytt eller ge ut själv. Jag kom på några fördelar med att ge ut själv, framför allt blev jag nyfiken på hela processen och att ha kontroll över alltihopa. Som t ex möjligheten att ge allt överskott till Läkare Utan Gränser som jag brinner för. Sen var det nog även en känsla av David mot Goliat: jag ska nog visa de stora förlagsdrakarna att jag kan själv:)

Har du lust att berätta lite om egenutgivningen? Vad gjorde du själv? Vad tog du hjälp med? Anlitade du någon redaktör, korrekturläsare, layoutare etc?

Jag styrde upp allt själv. Steg för steg. Svårt att vara kortfattad, lättare att spalta upp det:

  • Feedback från vänner! Redan i tidigt manusstadium har jag ”utnyttjat” mina underbara vänner och familj som tålmodigt läst och givit feedback. Utan dem hade det blivit en klart sämre bok. Jag har haft fantastiska vänner som stått ut med alla mina frågor.
  • Redaktör: Jag var min egen. Under en tidigare del av arbetet kontaktade jag en lektör som läst mitt manus för ett av de större förlagen och frågade henne om hon kunde läsa och ge feedback vilket hon gjorde i några omgångar. Bra, lärorikt och givande. Men själva det stora redaktionella arbetet gjorde jag själv, vilket jag i efterhand inser är en av de stora sakerna ett förlag kan hjälpa till med. Och BÖR hjälpa till med.
  • Korrekturläsning: Jag kontaktade en vän i bokbranchen som rekommenderade en korrläsare. Jag kontaktade och fick tillbaka efter några veckor. Tyvärr var det väl inte den skarpaste korrläsaren, trots det ganska höga arvodet. Jag har sen fått hjälp av min syster samt flera vänner som läst och tagit fram rödpennan.
  • Omslag: Jag skrev fråga på facebook om någon kände layoutare. Jag fick många svar och kontaktade en som ställde upp mot ett arvode. Jag ryckte i andra kontakter som ställde upp med en fotostudio, en nära vän modellade etc. Vi skapade omslaget tillsammans, helt enkelt. Mycket slit, riktigt kul.
  • Tryckeri: Jag ringde runt, fick tag i vän till familjen som kände tryckeri som ställde upp med sänkt tryckkostnad mot att jag just skänkte överskott till Läkare Utan Gränser.
  • PR: Den stora utmaningen och det som jag tror är den största skillnaden mellan egenutgivning och förlag. Herregud, det är svårt att komma in i tidningar:). Men jag har varit jävligt jobbig helt enkelt. Jag har mailat, twittrat, facebookat, ringt och återkommit till alla olika mediakanaler. Sen har det rullat på. En hel del bra PR har det blivit.

Tryckte du boken eller valde du någon print-on-demand-lösning?

De första 140 böckerna tryckte jag via Publit, print-on-demand. Bra sätt att börja på men dyrt per kopia.

Sen insåg jag att det skulle säljas fler så då kontaktade jag etablerat tryckeri och förhandlade om priset.

Vad kostade det sammanlagt att ge ut boken? Speca gärna de största/viktigaste kostnaderna.

Det är dyrt. Men det beror på vad man menar med att ge ut boken. Jag kan gärna vara transparent med alla poster: Hittills har jag betalt 51000 kr för korrläsning, recensionsex, lektörer X flera, fotograf, studio, layout, hemsida mm. mm. Sen har jag tryckt boken i 3 omgångar, tryckkostnad 55000 kr för 2182 exemplar. Därtill har distributionsförlaget tagit 6500 kr i försäljningsprovision. Alltså, hittills, runt 112000 sek.

Hur många ex av boken har du sålt hittills?

2182 ex

Vilket är ditt bästa tips till den som vill ge ut en bok på egen hand?

  1. Var envis. Ge inte upp, lita på din magkänsla.
  2. Ha ett koncept. Försök hitta din lilla nisch. Leta gärna där du står. Om man t ex är taxichaufför, skriv då en roman där du använder dig av miljöer, karaktärer etc som DU är expert på.
  3. Ta in kritik på dina idéer och texter i tidigt stadium

Du har valt att ge hela överskottet från boken till Läkare utan gränser. Det är ju ett fantastiskt initiativ! Hur tänkte du när du fattade det beslutet? Vad har du fått för reaktioner på det?

En självklarhet att jag ville göra något för MSF. Jag har tidigare ordnat musikgala för organisationen och jobbat i fält flera gånger. Jag tycker det är en fantastisk organisation och tänker ofta på hur man kan hjälpa till, även på hemmaplan.

Du är själv läkare och har jobbat för Läkare utan gränser. Hur mycket behövde du göra research inför boken och hur mycket bygger miljöer och så vidare på dina egna upplevelser?

Miljöerna och karaktärerna är inspirerade från självupplevda saker. Dumt att uppfinna hjulet på nytt:) Men jag har t ex inte jobbat i norra Kenya och jag är inte kirurg.

Hur har du jobbat med PR och marknadsföring för boken? Vilket är ditt bästa marknadsföringstips för egenutgivare?

Se ovan. Bästa tipset är att få in en ”krok” någonstans. Om du har ett yrke/kontakt inom någon branch så se till att bli recenserad/intervjuad i någon liten lokaltidning. Kanske en yrkesrelaterad tidning. Du kan sen använda den artikeln och bifoga när du trappar upp PR maskineriet något och t ex skickar till en regionstidning/ rikstäckande tidning. Det gäller att börja någonstans.

Jag har förstått att boken finns att köpa i Akademibokhandelns butiker. Jag trodde att det var riktigt svårt att få de fysiska bokhandlarna att sälja egenutgivna böcker. Hur lyckades du med det?

Jag ringde upp och snackade in mig. En annan klyscha är att man aldrig kan få annat än ett nej. Men det gäller att fråga.

Jag har förstått att du har skrivit en uppföljare, Kongospår. Tänker du ge ut den också på egen hand?

Kongospår är färdig i dagarna. jag har även en tredje bok klar i synopsisform. Jag skulle helst se att ett förlag nappade denna gång. Mest för att det tar så mycket tid med PR och marknadsföring. Jag jobbar heltid som läkare och vill inte sno mer tid från min sambo och mina 3 barn ännu en gång:)

Tack Christian för att jag fick intervjua dig! Lycka till med både Turkanarapporten och dina följande böcker!

Christian Unge: Turkanarapporten

Jag fick ett meddelande på Twitter från Christian Unge, som undrade om jag hade lust att blogga om hans thriller Turkanarapporten. Min första tanke var att säga nej. Jag hinner ju inte ens läsa alla böcker som folk jag känner skriver. Men så tänkte jag ett varv till. Jag gillar ju verkligen den här typen av PR-arbete: att höra av sig till någon som bloggar och fråga om hen vill skriva om ens bok. Jag jobbar själv på det sättet med Blogga, tvittra och fejsbucka – kommunicera effektivt i sociala medier. Så jag sa ja.

Huvudpersonen i Turkanarapporten är den svenske kirurgen Martin. Han tar jobb för Läkare utan gränser i Kenya som ett sätt att fly från vardagen i Sverige och sitt kraschade äktenskap. I Kenya träffar han forskaren Nadine. Hon berättar att hon har stött på ett antal fall av en okänd sjukdom hos befolkningen i Turkana, som också ligger i Kenya. Strax därpå försvinner Nadine. Martin kan naturligtvis inte släppa tankarna på henne. Han måste hitta henne. Och de måste lösa den medicinska gåtan tillsammans.

Det finns ett driv i Turkanarapporten som dels skapas av spänningen mellan Martin och Nadine – man vill veta hur det går för Nadine och man vill veta om de kommer att få varandra – dels av frågan med den mystiska sjukdomen, som visar sig ha samband med en massa andra saker.

Dessutom gillar jag miljöbeskrivningarna och verklighetsförankringen. Christian Unge har själv jobbat för Läkare utan gränser och det känns som om det är på riktigt när han beskriver miljöerna och arbetet i Kenya. Och så gillar jag alltid deckare som sticker ut lite från den klassiska deckarnormen, till exempel genom att inte innehålla några poliser.

Boken innehåller många spännande scener. Allt är inte lika spännande, men de långsammare partierna känns aldrig som trista transportsträckor. Och slutet är en riktig nagelbitare. Jag tycker absolut att du ska läsa Turkanarapporten. Du kan till exempel köpa den hos Adlibris. Dessutom gör du en god gärning, eftersom allt överskott går direkt till Läkare utan gränser.

Pin It on Pinterest