Har du stunder när klimatångesten/klimatsorgen/klimatilskan känns överhängande, ja nästan förlamande? Vad gör man då? Jag tycker att det fungerar att göra något som jag känner är ett steg i rätt riktning. I vardagen är det framför allt odlingen som fyller den funktionen för mig, men det kan även vara annat, som när jag sprider ett budskap i sociala medier som jag hoppas kan påverka någon annan att göra något bra för klimatet.
Och här måste jag infoga en brasklapp: det finns tyvärr en risk att när man gör något litet för klimatet, som att källsortera, så tror man att man har gjort sitt, trots att källsortering har på tok för liten effekt på klimatkrisen i det här läget. Det här kallas för Behavior Impact Gap, och jag vet att Klimatpsykologerna brukar prata om det.
Något som jag är övertygad om är ännu bättre mot klimatångesten är att göra något aktivt tillsammans med andra. Vi måste ju vara många för att kunna påverka samhället. Att odla tillsammans med andra. Att engagera sig i ett klimataktivistnätverk eller en miljöorganisation. Och så vidare. På den punkten är jag själv ingen förebild tyvärr, men kanske vill du berätta om något som du gör för klimatet tillsammans med andra, så att jag – och kanske någon annan – kan bli inspirerad?
Många är mer rädda för en omställning än för en klimatkatastrof.
Citatet kommer från Hannes Anagrius i avsnitt 8 av podcasten Tillväxtparadigmet.
Är det detta som gör att det är så svårt att göra den omställning som vi behöver för att kunna fortsätta leva på den här planeten? Att det är lätt att föreställa sig att livet skulle bli sämre om jag använder mindre fossila bränslen? Och svårt att föreställa sig vilka konsekvenser det får för mig om jag fortsätter att använda fossila bränslen som idag?
Grejen är att den här omställningen är ju inte läskig. Det kan vara en lång process, men det är bara att börja i någon ände och ta ett steg i taget. Själv har jag mååånga steg kvar, men jag är på väg. Och jag tycker snarare att det är roligt, och framför allt tycker jag att det är det mest meningsfulla jag kan ägna mig åt just nu.
Klimatkatastrofen däremot, den är läskig så att det räcker och blir över. Och det är den vi är på väg rakt in i, om vi inte klarar av att göra omställningen. Så hur kan vi förstå att det inte är omställningen vi ska vara rädda för? Och hur kan vi hjälpa andra att förstå det?
Jag hittade ett citat som jag antecknade när jag lyssnade på P3 Dystopia i somras, närmare bestämt avsnittet som heter Det sjätte massutdöendet.
Citatet kommer från Lisen Schultz på Stockholm Resilience Centre. Liten reservation för att jag kan ha missat något ord, eftersom jag har skrivit ner något jag har lyssnat på, och inte klippt ut något jag har läst.
”Det finns en idé om att det bästa vi kan göra är att minska vårt ekologiska fotavtryck så mycket som möjligt, och drar man ut det till sin spets så är det bästa man kan göra egentligen att dö, att människan på något sätt är ett främmande element här, och det bästa för planeten skulle vara om vi inte fanns. Jag möter ofta den frågan. Och det är samma feltänk som har tagit oss hit där vi är nu, nämligen någon sorts idé om att vi är skilda från naturen, att vi inte hör hit, och så är det inte. Vi är en del av biosfären; vi hör hit. Och det är helt okej att vi äter och dricker och andas och förflyttar oss och umgås och lever fulla liv här. Men det vi måste göra är att göra det på ett sätt som sker i samspel med den här biosfären som vi är en del av. ”
Jag har så klart galet dåligt samvete över mitt klimatavtryck, och det är lätt att tänka i de här banorna – att jag inte ens borde få existera typ. Men samtidigt vet jag ju att det går att leva inom ramarna för planetens gränser. Jag följer människor i sociala medier som lyckas med det, och då borde det inte vara omöjligt för mig heller. Och inte för oss människor som kollektiv. Men oj, vad långt vi har kvar. Och oj, vad bråttom det är :-/
Ibland funderar jag på hur mycket av vår livsstil – och därmed våra utsläpp av växthusgaser – som handlar om att upprätthålla en image, en självbild, något slags anseende. När jag pratar om vi och vår livsstil så menar jag många av oss som lever ett privilegierat medelklassliv i västvärlden. Om du redan har växlat ner och börjat leva på mindre – eller kanske aldrig har växlat upp – så handlar det här inlägget inte om dig.
Människor kopplar ihop mig med La Gomera
För att förklara vad jag menar tar jag mig själv som exempel. De senaste åtta vintrarna har jag under delar av vintern varit på kanarieön La Gomera. Det här vet du redan om du följer mig. Under de här åtta åren har La Gomera nog varit den grej som (ytliga) bekanta tänker på först när de tänker på mig. Fast de kommer inte ihåg var ön heter eller var den ligger – men det hör inte hit ;-) Min omgivning (ja, inte den närmaste kretsen förstås, men längre ut i periferin) kopplar främst ihop mig med att jag brukar tillbringa delar av vintern på varmare breddgrader.
Man kan säga att den här vintervistelsen blev ett signum för mig. Jag fick beundran och uppmuntran och positivt nyfikna frågor och kommentarer om att jag kan vara borta så länge, att jag har ett jobb som jag bara kan ta med mig hur som helst. Många sa att de också vill kunna göra så, och om det inte vore för jobbet, chefen, barnen, partnern, de gamla föräldrarna och så vidare så skulle de också.
Vintervistelsen blev symbol för mitt fria liv
I många sammanhang är det en fördel att göra något så att man sticker ut och människor kommer ihåg en. Det gäller om du jobbar medvetet med ditt personliga varumärke, kanske för att du är frilansare, företagare, influencer, artist eller något annat som gör att du behöver marknadsföra dig. Men även som privatperson har du ett personligt varumärke, vare sig du är medveten om det eller inte. Och vare sig du vill det eller inte. (Se där, lite självhjälpssnack, det tar jag inget extra för ;-) )
För mig personligen är frihet en av mina viktigaste värderingar, och det som är viktigt pratar man ju gärna med andra om. Att ha möjlighet att ta med mig jobbet vart jag vill var en viktig del av den friheten. Det var inte för att bygga personligt varumärke som jag jobbade från La Gomera på vintern, men det skedde ändå, och jag antar att man kan säga att det höjde min status i mångas ögon. Och utan att jag var medveten om det så bidrog den statusgrejen till att det kändes så bra att åka iväg – precis som de flesta människor går jag igång på att få bekräftelse.
Och det är dit jag vill komma, till det här med status. Men först vill jag bara förtydliga att jag inte är (eller känner mig) mindre värd eller har ett sämre liv eller är mindre fri nu när jag inte längre flyttar kontoret till varmare breddgrader på vintern. Det ser bara inte lika flashigt ut utifrån.
Klimatutsläpp som statushöjare
Jag tror att många av oss – medvetet eller omedvetet – gör saker som orsakar stora klimatutsläpp för att det höjer vår status. Det har varit status att ha råd att flyga långt bort ofta, att ha en stor bil, att ha dyra kläder och den senaste elektroniken och ständigt renovera sin bostad. Jag hoppas verkligen att vi är på väg bort från det nu.
Min poäng är att det kan vara svårt att ta sig ur den klimatförstörande livsstilen, inte bara för att den är rolig, bekväm och tidsbesparande, utan också för att man har byggt upp sin självbild kring den. Vem är jag om jag inte är den där fria personen som bara kan dra iväg till palmerna lite som jag vill?
Vem är du utan din bil? Vem är du om du inte köper nya kläder? Vem är du om du inte går på restaurang och äter kött som du inte vet var i världen det kommer från? Vem är du om du inte ständigt har ett pågående renoveringsprojekt hemma? Vem är du om du inte köper några nyproducerade möbler? Eller vilka frågor du nu behöver ställa dig för att sätta fingret på de områden där du orsakar stora klimatavtryck.
Möt dig själv
Jag tror nämligen att det här är en stor del av problemet. Omställningen till ett klimatsmartare liv kan betyda att du måste möta dig själv. Den du egentligen är. Under alla påklistrade lager. Och det är inte alla som är bekväma med det.
Kanske är du van vid att jobba med dig själv på det sättet; då är det bara att skala av ett lager till och fortsätta arbetet. Kanske är du nybörjare på det; då kan det vara jobbigt under en period. Men med tanke på att den mänskliga civilisationen verkar vara på väg att gå under om vi inte ställer om till en livsstil med mindre utsläpp så tänker jag att det är värt det. Vad tänker du?
I förra veckan berättade jag här på bloggen och i sociala medier att jag inte kommer att åka till La Gomera eftersom jag inte tycker att det är rimligt att jag flyger trots den rådande klimatkrisen. Jag fick massor av pepp men också lite mothugg från personer som ungefär tycker att det inte spelar någon roll vad den enskilda individen gör. Det håller jag verkligen inte med om. Men det är inte det som det här blogginlägget ska handla om.
Det som jag i stället reagerade på var det här, som är ett citat ur en kommentar som jag fick på Facebook:
”Att du vill späka dig själv och minska din egen lycka (?) under resten av ditt liv för att påverka klimatet på ett obefintligt sätt, är helt enkelt varken proportionerligt eller sunt.”
Taget ur sitt sammanhang låter det här citatet kanske rått, men det var en del av en argumentation som framfördes på ett trevligt sätt. Jag är glad att jag fick den här kommentaren, för påståendet om att min lycka kommer att minska (med ett frågetecken efteråt visserligen) fick mig att reagera och fundera.
Hur kan vi leva lika bra med mindre utsläpp?
Jag har inga som helst planer på att bli mindre lycklig för att jag inte flyger! Och det slog mig att det är det som är hela grejen. Jag tror att nyckeln till att kunna ställa om till ett liv med mindre eller inga fossila bränslen är att komma på hur vi kan leva lika bra och lyckliga liv efter omställningen som vi gjorde innan. Det här behöver vi göra på alla områden där vi orsakar stora utsläpp av växthusgaser. Det är alltså inte alls så att vi ska leva sämre liv framöver; vi ska bara leva annorlunda. (Nej, jag är inte först med att tänka det här. Jag har läst och hört det förut, men det har inte gått in. Nu gick det in.)
Fem B för att orsaka mindre utsläpp
För att peka på vad vi som enskilda individer kan göra för att leva mer klimatsmart brukar man prata om de fem b:na
bilen (alla transporter alltså)
biffen
bostaden
butiken
börsen.
Frågor för att leva både lyckligt och klimatsmart
Utifrån de här b:na tänker jag att man som individ kan ställa frågor för att komma på hur man kan leva ett lyckligt klimatsmart liv. De här frågorna kan se olika ut från person till person, beroende på hur ens liv ser ut; en del har redan ställt om på vissa av områdena och behöver inte alls jobba med dem. Här är några exempel på frågor:
Hur kan jag sluta flyga (eller flyga betydligt mindre) och leva ett lika bra liv som innan?
Hur kan jag vara utan bil (eller köra betydligt mindre) och leva ett lika bra liv som innan?
Hur kan jag sluta äta kött och leva ett lika bra liv som innan? (Den mest relevanta frågan för mig som inte äter kött skulle snarare vara: Hur kan jag sluta äta ost och leva ett lika bra liv som innan?)
Hur kan jag ha en mindre bostad (eller en bostad som orsakar mindre utsläpp) och leva ett lika bra liv som innan?
Hur kan jag konsumera mindre – kanske bara det allra nödvändigaste – och leva ett lika bra liv som innan?
Hur kan jag låta bli att investera i fossila bränslen (eller kanske Hur kan jag placera mina pengar i hållbara investeringar) utan att förlora pengar?
Svaren på frågorna är också olika från person till person. För mig som har supersvårt för kylan och mörkret under den svenska vintern hjälper det liksom inte att få höra hur mysigt det är att semestra i Sverige med tåg. Ja visst, det är superfint – på sommaren! Då skulle jag heller aldrig få för mig att flyga någonstans. Men vad hjälper det mig i januari? Därför tror jag att det är viktigt att var och en hittar sina egna svar.
Jag delar gärna med mig av några av mina svar på de här frågorna, särskilt flygfrågan, eftersom det är den som är aktuell för mig just nu – jag behöver se till att ha ett lika bra liv den här vintern som om jag hade åkt till La Gomera. Låt mig få återkomma till det i ett annat inlägg.
Hur kan man få fler att känna – på riktigt – att det går att leva ett lika bra liv med mindre klimatavtryck? Hur kan man hjälpa var och en att hitta sitt eller sina sätt att göra det? Det skulle jag vilja veta nu.
Det är så lätt att gå i försvarsställning för min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om rättvisa. Det handlar om att vi tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Vi kan inte fortsätta. Ändå är jag så egoistisk att jag gör det.
Jag mår inte bra av vintern. Jag vet inte om det är mörkret eller kylan som är värst; jag tror att det är kombinationen. När det blir mörkt redan klockan tre checkar min hjärna ut och tror att dagen är slut. När temperaturen sjunker under nollan kryper kylan in i kroppen, och jag fryser ända in till skelettet. Frasen ”jag vill inte” går på repeat i skallen. Jag har självklart verktyg som hjälper mig att hantera vintern. Mentala verktyg som handlar om att stanna i stunden, acceptera, njuta av det som är bra, meditera för att lära mig att allt uppstår och försvinner och inget är för evigt. Jag har också mer praktiska hjälpmedel som d-vitamintillskott, dagsljuslampa, vetekudde och täckkjol. Men vintern var ändå en lång och jobbig period för mig (och ja, jag vet att det här är ett i-landsproblem – oj, vad det finns människor som har större problem i sitt liv än det här!). Tills jag hittade lösningen.
Jag tillbringar delar av vintern på sydligare breddgrader
De senaste sju åren har jag tillbringat delar av vintern i Valle Gran Rey på kanarieön La Gomera (jag bloggar om det på Gomerabloggen). Där går jag barbent i ett januariklimat som jag mår bra av, som ger mig solljus och värme och gör att jag kan behålla min energi hela dagen. Min vistelse där brukar bli runt sju veckor lång, även om jag ofta har velat stanna längre. Jag är kär i den här fantastiska platsen och ser den som mitt andra hem. Där hittar jag hisnande berg, närodlad avokado och mango, människor att sjunga och dansa med, annorlunda rutiner att inspireras av resten av året och ett brusande blått hav. Jag är så tacksam för att jag har möjlighet att tillbringa delar av vintern där.
Men. Det känns inte längre som någon bra lösning. För jag flyger dit. Min flygskam var stor redan förra vintern, och nu är den sju resor värre. Jag förstör ju planeten! För dig. För mig. Och framför allt för kommande generationer. Betyder det att jag måste avstå från den här så viktiga delen av mitt liv, min frihet och min hälsa? Eller betyder det att jag ska försöka spara ihop pengar för att kunna ta mig dit med tåg och båt? Nu pratar vi i-landsproblem igen, men förutom att det skulle kosta många tusenlappar och gissningsvis ta mig någon vecka i varje riktning, inklusive ett antal hotellnätter, så avskyr jag verkligen att resa, och jag vågar inte ens tänka på hur sjösjuk jag skulle bli på båten från Spanien till Kanarieöarna. Jag vet faktiskt inte vad som vore värst för mig – att stanna hemma hela vintern eller att göra den resan.
Jag är inte den värsta miljöboven
Det är lätt att hävda att jag inte är den värsta miljöboven. Det finns människor i mitt flöde som flyger i jobbet flera gånger i månaden. Det finns människor i mitt flöde som åker på weekendresa till New York på hösten, till Thailand på jullovet, Alperna på sportlovet, och så en liten sväng ner till södra Europa för att möta våren.
Det är också lätt att hävda att jag lever klimatmedvetet förutom min enda årliga flygresa, och att jag på individnivå inte måste göra allt. Mitt eget största bidrag till klimatet är att jag inte har barn. Att välja bort ett barn kan spara in 58,6 ton koldioxidekvivalenter per år – baserat på alla framtida ättlingars utsläpp och nuvarande konsumtionsmönster. Jämför det med en flygresa över Atlanten som släpper ut 1,6 ton koldioxidekvivalenter (källa: den här artikeln från Lunds universitet, som skriver om den här forskningsstudien (länk borttagen pga trasig). Jo, jag vet att det här inte tas upp så ofta – kanske för att det är ett för känsligt ämne. Det betyder inte att jag tycker att du som har barn är en ond människa. Och det var heller inte av klimatskäl som jag valde bort barn. Men fler människor på jorden betyder ökade utsläpp. Det är fakta. Som jag hoppas att du kan avstå från att hata mig för.
Det handlar inte om rättvisa
Det är så lätt att hamna i försvarsställning. Att förvara min rätt att flyga en gång om året bara för att det finns andra som gör värre saker för vår planet. Och tro mig, jag hamnar lätt där. Men då missar jag poängen. Det handlar inte om att alla ska få göra samma saker – världen är redan orättvis. Det handlar om att vi i de rika delarna av världen tillsammans flyger så mycket att vi förstör klimatet på jorden för kommande generationer. Hur länge ska vi låta vår egoistiska livsstil förstöra planeten?
Jag vet att jag inte är ensam om att brottas med den här typen av frågor. Kanske handlar det om flyget för dig också. Kanske har du något annat som känns riktigt svårt att avstå från. Jag är så egoistisk att jag kommer att flyga den här vintern också; jag har bokat flygbiljetter och hyrt lägenhet i Valle Gran Rey. Kommer jag att fortsätta flyga även kommande vintrar? Det vet jag inte.
