Klar med researchen – i stora drag

Nu är jag vid den punkten i redigeringen där jag tänkte att jag skulle vara när jag började i början på januari. Eller i alla fall efter att jag hade lagt ett par dagar på att läsa igenom hela manuset. Nu har jag gjort den där researchen som fattades. Jag kommer fortfarande att behöva googla detaljer, men jag tror att jag har de stora dragen klara för mig. Nu kan jag börja redigera ordentligt.

Min plan var att hinna igenom nästan hela den första redigeringsomgången under januari. När jag pratar om en första redigeringsomgång menar jag den redigering som jag gör på egen hand utan att blanda in någon annan som läser och hjälper mig att se vad jag behöver göra. Men där är jag alltså inte. Om jag håller min vanliga arbetstakt och bara jobbar med det här på fredagar så kommer jag snarare att behöva hålla på fram till påsk med den första redigeringen. Det känns inte helt bra. Jag ska se om jag kan planera om på något sätt och få in mer romanredigering i schemat framöver.

Skulle dock behöva jobba lite med Akrobatensälj också. Jag jobbade ju med det på fredagar under hösten, men nu har jag släppt det helt sedan jul. Delvis för att jag inte har varit i Sverige under den här perioden, vilket försvårar säljarbetet.

Nästa vecka åker jag hem till vintern. Jag känner mig inte helt positiv till det. Nåja, snart är det vår :-)

Tio år sedan tsunamin

I dag är det tio år sedan en tsunami som träffade Sydostasien, dödade ofattbart många människor och gjorde ännu fler hemlösa. Om det handlar min nästa roman, den som jag ska börja redigera om någon vecka.

Jag var själv i Sri Lanka när tsunamin kom och klarade mig undan med blotta förskräckelsen. Men oj, vad jag var skakad efteråt. Jag läste allt jag kunde komma över om flodvågskatastrofen och var mycket berörd av de människoöden jag läste om. Dessa människoöden kokade jag ihop till fem (om jag minns rätt) personer eller familjer som drabbas av tsunamin på olika sätt och som man får följa i min kommande bok. Det är alltså fem påhittade historier som har sin grund i de verkliga händelser som jag läste om eller hörde talas om på andra sätt.

En av familjerna bor på Simeulue, den ö som ligger närmast vulkanutbrottet, och som alltså borde ha skördat flest dödsoffer. Men nästan alla öns invånare klarar sig. I nästan hundra år, sedan tsunamin 1907, har de fört kunskapen vidare från generation till generation om den stora vågen som kan komma efter ett vulkanutbrott, och att alla måste ta sig högt upp och bort från havet så fort som möjligt. Det här DN-reportaget handlar om några invånare på just Simeulue, och det skulle kunna vara den familj som jag skriver om.

Jag önskar verkligen att min bok var ute nu, för att hedra tioårsminnet av dem som inte finns mer. Men jag hade en annan roman, Akrobaten ni vet, som jag behövde få klart först, så det blev inte så. Om ett drygt år hoppas jag att den här boken ska vara ute.

Pin It on Pinterest