Jag hade höga förväntningar på Manne Fagerlinds debutroman Berg har inga rötter. Det jag hade hört var 1) att den skulle vara bra och 2) att den skulle vara känslomässigt jobbig att läsa.
Boken handlar om Lasse, som just har gått i pension och sitter hemma och skriver en deckare. Men han får Alzheimers, och skrivandet går inte så bra – han kommer ju aldrig ihåg vad han har skrivit tidigare.
Den första av mina förväntningar infrias; boken är verkligen bra. Däremot inte den andra – jag uppfattar den inte som särskilt jobbig att läsa. Jag blir berörd av Lasses öde men jag har ändå en bra känsla i magen; jag blir aldrig så där illa till mods som man kan bli av att läsa en bok där det går dåligt för huvudpersonen.
Det jag gillar allra bäst med Berg har inga rötter är hur Lasses bild av verkligheten ändras. Hela historien berättas ur Lasses perspektiv, och som läsare kan jag inte vara säker på om jag någonsin får den verkliga bilden eller om allt är förvrängt i Lasses hjärna. I början berättar han en historia på ett sätt; i slutet har han format om den så att den passar hans verklighetsuppfattning. Det är skickligt gjort, och det lämnar en hel del frågor obesvarade. Vad hände egentligen?
Faktum är att jag själv försöker mig på något liknande i romanen A. En av huvudpersonerna är mytoman, och hans bild av verkligheten stämmer sällan med andra människors uppfattning. Romanen A står förresten först i kön av projekt att ta tag i härnäst. Om det inte händer något oväntat kommer jag efter sommaren att ta de första stegen i riktning mot att ge ut den på egen hand.
Har du fler tips på böcker om någon som inte har samma verklighetsuppfattning som sin omgivning?
Patient 67 av Dennis Lehane är, tycker jag, extremen av en sådan bok (filmad heter den Shutter Island). När jag läste den för ungefär 10-12 år sen gick jag på historien helt och hållet. Tyckte att den var otroligt bra.
Har följt Mannes blogginlägg på Debutbloggen och tänkt att jag ville läsa hans bok. Nu när du skriver så, har jag bestämt mig.