Manusmangling med redaktören

Tsunamiromanens kloka redaktör, Ingalill Andreasson, har 30 års erfarenhet som skrivarkurslärare, så hon vet vad som fungerar. Något som hon till exempel vet fungerar är att om författaren och redaktören träffas under redigeringsprocessen och har tillfälle att prata om manuset vid flera tillfällen under några dagar eller en vecka så dyker det upp nya idéer och synpunkter under tiden.

Så jag åkte iväg till Kiddön, en ö i den bohuslänska skärgården där Ingalill tillbringar en stor del av sin tid, en ö som hon dessutom har skrivit en bok om tillsammans med sin man som är född på ön: Kiddön – skutor och öliv under två sekel.

Till Kiddön får man åka egen båt från närliggande Hamburgsund.

wpid-20150604_213613.jpg

Jag kom ut till ön i torsdags kväll och installerades i skrivarstugan med den här utsikten:

wpid-20150605_083015.jpg

På lördagen satt Ingalill och jag på bryggan under en stor del av dagen och jobbade med manuset.

wpid-20150606_172511.jpg

Hon hade skrivit ut manuset på papper och gjort massor av anteckningar. Vi gick igenom i princip alla kommentarer, och dessutom kom vi in på en del övergripande saker om struktur och så vidare. Hon föreslog en hel del omflyttningar i manuset, bland annat i manusets första del, som innehåller en del tidshopp. Det här är något som jag tycker är knepigt. Jag hamnar ofta i lägen där jag tycker att jag behöver tidshopp för att förklara bakgrundsinformation, och så kommer läsaren ut ur historien och har kanske svårt att hitta tillbaka.

Dessutom tycker hon att slutet är för hattigt, så vi diskuterade olika alternativ. Ska de här två kapitlen slås ihop? Behöver den här personen få ett eget kapitel i slutet för att knytas ihop. Och ska verkligen den här tråden, som inte alls är viktigast i boken, få så mycket utrymme i epilogen? (Nej, det ska den så klart inte – ur tänkte jag där egentligen?)

Det kan vara svårt att få överblick över ett manus med många personer och flera parallella historier. Jag har inte provat att skriva i till exempel Scrivener, som jag misstänker att man har nytt av i sådana lägen. Ingalill använde trasmattemetoden för att få ordning på strukturen. Ja, det är väl inget vedertaget namn direkt, men det var så det såg ut när hon hade ritat upp hela strukturen med olika färger för de olika personerna:

wpid-20150605_105812.jpg

En mycket stor fördel med att gå igenom kommentarerna IRL med redaktören är att jag då kan ställa alla mina frågor direkt och komma med invändningar. De allra flesta av kommentarerna köpte jag rakt av, men ibland behöver jag en motivering till varför en formulering inte håller. En bra redaktör är bättre lämpad än jag att bedöma min text – själv är jag ju så hemmablind. Men jag vill inte ändra något bara för att redaktören tycker det. I slutänden är det jag som författare som måste kunna stå för texten, och för att ta ställning till en ändring så behöver jag veta varför jag i så fall ska göra den. På bryggan kunde jag ställa mina frågor och få svar direkt.

Under lunchpausen gjorde jag yoga på bryggan och tog säsongens första dopp i havet. Det var tolv grader i vattnet, men vad gör man inte för att få den rätta sommarkänslan :-)

wpid-20150605_1407200.jpg

På fredagskvällen var jag så trött att jag såg i kors, och det kändes som om jag hade varit hemifrån i en vecka, fast jag bara varit på Kiddön i ett dygn.

På lördagen var det sämre väder, och vi började dagen inomhus. Vi gick igenom fler övergripande frågor och tittade närmare på trasmattan. Hur ser balansen ut mellan de olika historierna? Är det någon som får för mycket uppmärksamhet under en viss del av boken? Går det att bryta av det genom att klippa in delar av en annan av historierna mitt i, så att det långa avsnittet blir två kortare? Jag har ett nytt strukturförslag med mig hem som jag ska prova. Det blir en del klippa och klistra, skriva lite nytt, stryka ett och annat kapitel och se till att den information som behöver vara med därifrån kommer med i något annat avsnitt. Och så klurade vi på baksidestexten.

Parallellt med att Ingalill har läst manuset har jag två testläsare – författare båda två – som har varit snälla och läst och kommit med smarta synpunkter. Jag passade på att stämma av deras kommentarer med Ingalill. På några punkter var alla tre läsarna rörande överens, och det känns så bra. Det är liksom inget snack då; det här funkar inte – det är bara att skriva om. På andra punkter tyckte inte alla lika.

Vi tog en lång siesta, när jag omvandlade helgens diskussioner till en att göra-lista. Och yogade på bryggan och badade förstås :-)

På eftermiddagen var det bryggväder igen. Vi plockade upp några lösa trådar och jag ställde de frågor som dykt upp under dagen. Jag avslutade arbetsdagen med en timmes ensamarbete på bryggan där jag flyttade runt lite textavsnitt i manuset.

Nu är jag på väg hem. Med mig har jag en rejäl men inte oöverstiglig att göra-lista. Jag bedömer att den här redigeringsomgången går betydligt snabbare än den jag har gjort på egen hand under våren. Skönt! Men i kalendertid kommer det som vanligt att ta lång tid. Jag är ju bara författare på fredagar, och dessutom tänker jag ha sedvanligt lång semester under sommaren. Om inget oväntat händer ger jag ut tsunamiromanen på egen hand, och en gissning just nu är att den kommer ut på vårvintern 2016. Håll tummarna för att den tidsplanen håller. Och att jag kommer på en titel på boken före dess :-)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *