Kategoriarkiv: Företagande

Dålig arbetsdisciplin

När jag berättade i min statusrad på Facebook att jag skulle ta en veckas semester fick jag frågan “Om man jobbar på Kanarieöarna, åker man till Sverige på semester då?” Men det gjorde jag inte; jag stannade här på La Gomera. För jag trivs ju så bra här. Bland annat har jag ägnat ett par dagar åt att se även andra delar av ön. Ska försöka hinna med att berätta om det  vid tillfälle.

Nu jobbar jag igen. I tre dagar. Sedan blir det mer semester. Sångsemester den här gången. Å, vad bra jag har det!

Men de dagar jag jobbar har jag svårt att få något gjort. Det är så mycket annat jag vill göra här, sådant jag inte kan göra hemma, som att promenera i bergen. Samtidigt vill jag inte släppa det där som jag gör till vardags hemma, gå till gymmet till exempel. Och så vill jag helst inte jobba för sent på kvällarna – jag jobbar bäst fram till kanske 19 eller 20, sedan är min hjärna trött och vill vara ledig. Som ni hör så går det här inte ihop.

Idag ville jag gymma. På söndagar har gymmet bara öppet till 14, så jag behövde börja dagen med gymbesöket. (Och även om jag gymmar på en vardag när gymmet har öppet längre vill jag helst gymma på dagtid för att slippa gå den långa promenaden hem i mörkret.)

Det där med att komma igång med saker tidigt på morgnarna är inte riktigt min grej. Och med promenaden till och från gymmet (40 minuter enkel väg), dusch, matlagning och lunchätning så hann klockan bli 16 innan jag satte mig framför datorn för att jobba. Eftersom jag minimerade datortiden under min semestervecka så fanns det lite att läsa ikapp i sociala medier. Trots att jag gallrade hårt vad jag skulle uppdatera mig om så tog det 1,5 timme. Vid 17.30 var jag alltså färdig att börja arbetsdagen. Några mejl att svara på hade förstås samlats under semestern, och ja, ni förstår, jag hann inte alls klart dagens jobb, trots att jag satt framför datorn till 22.30. Och så här blir det ofta. Ett riktigt i-landsproblem, som förstås har sin grund i att jag, när jag befinner mig här på La Gomera, inte prioriterar jobbet tillräckligt högt. Jobba kan jag väl göra hemma liksom. Undrar om det betyder att jag ska planera in mindre jobb under min nästa vistelse här. Eller om jag bara ska skärpa till mig :-)

Jag känner igen det här beteendet hemifrån också – på sommaren. Då vill jag hellre vara ute och njuta än sitta och jobba. Känner du igen dig? Har du perioder när du prioriterar jobbet lägre? Hur löser du det?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Dags att stämma av?

Vid den här tiden på året verkar alla göra årsavstämningar. Utvärdera det som varit. Planera framtiden och sätta upp mål. Att göra det en gång om året tycker jag fungerar utmärkt, och det pratar jag också om i Den snälla företagaren.

För mig är det sommaren som är den stora avstämningspunkten. Då har jag en lång och skön semester med tid för reflektion. Sedan blir hösten en nystart med ny energi, nya mål och projekt och ofta lite nya arbetssätt.

Så här års gör jag inget särskilt för att stämma av. Men det brukar automatiskt bli en paus i och med jul och nyår – även om jag i år lägger semestern i januari i stället för precis över helgerna. En paus betyder att jag kommer ur hjulspåren en stund, vilket förstås är bra. Den här gången betyder pausen att jag går ut ur en höst där jag medvetet planerade på ett sätt som jag vet fungerar dåligt för mig. Efter en period med dåligt med jobb behövde jag nämligen klämma in alla jobb som fanns när de väl fanns. Men nu efter årsskiftet återgår jag till min vanliga struktur – den som fungerar. Det ser jag fram emot!

Hur gör du med utvärdering, planering och mål? Hur ofta gör du avstämningar? Och när på året?

Norstedsbloggen: Skriv romansynopsis

I dag tipsar jag på Norstedtsbloggen om hur du kan skriva ett romansynopsis (länk borttagen pga finns inte längre).Som jag har sagt förr här på bloggen så är jag strukturfascist och gillar att arbeta med ett utförligt synopsis. Därför använder jag mig av The Snowflake Method, snöflingemetoden, som är framtagen av den amerikanska författaren Randy Ingermanson. Den går ut på att man bygger upp en roman i tio steg. Läs mer om det i dagens inlägg.

Du som skriver skönlitteratur: Hur jobbar du? Skriver du synopsis? Eller jobbar du mer fritt?

 

Norstedtsbloggen: Så blir du en framgångsrik företagare genom att vara snäll

I dagens gästblogginlägg på Norstedtsbloggen tipsar jag om hur man kan bli en framgångsrik företagare genom att vara snäll (länk borttagen pga finns inte längre). Gemensamt för alla blogginläggen jag skriver i Norstedtsbloggen den här veckan är förstås att det blir väldigt översiktligt. Här sammanfattar jag en hel bok med en sida text. Min förhoppning är att den korta texten ändå väcker en tanke, eller skapar ett intresse. Om min text får någon att börja fundera på det här med snällt företagande – få en ögonöppnare, ändra en vana  – så är jag nöjd. Om någon vill läsa boken och till och med hjälpa till att sprida idén om snällt företagande är det förstås ännu bättre.

Vinter i värmen 2011/2012

Några av er minns kanske att jag i vintras pratade om att ta med mig kontoret och bege mig till varmare breddgrader ett par månader den här vintern? Min plan var att se om jag kunde samla ihop lite folk och kanske hyra något gemensamt. När det kom till kritan hade jag inte energi till projektleda det och samla ihop folk och så. Så då tänkte jag att jag hyr en lägenhet med ett extra sovrum så att eventuella påhälsande vänner kan övernatta där. Men så var jag så sent ute med att boka något, så det blev mer att jag tog det jag kunde hitta. Nu har jag i alla fall gjort mina vinterplaner. Så här ser det ut:

Över jul kommer jag att befinna mig i Puerto de la Cruz på Teneriffa i tio dagar. Jag bor på ett lägenhetshotell med pool och sådant, ganska så mitt i smeten om jag har förstått det hela korrekt. I mellandagarna åker jag sedan vidare till Valle Gran Rey på La Gomera. Där har jag hyrt en liten enrumslägenhet i fem veckor. Lägenheten ligger lite mer avsides än vad jag egentligen hade tänkt mig. Det återstår att se om det är bra eller dåligt.

Det känns superkul att jag äntligen gör ett nytt försök att jobba på varmare breddgrader! (Jo, jag har gjort ett kortare försök för några år sedan.) Annars brukar det snarare vara så att jag bokar en kortare semesterresa varje vinter och sedan bannar mig själv för att jag inte tog tag i det i år heller.

Är du också sugen på att jobba på varmare breddgrader och vill ha sällskap? Hör av dig här i kommentarerna eller på jenny snabel-a iklartext punkt se så berättar jag mer detaljer om var jag kommer att hålla hus. Triggar du på idén att samla ihop ett gäng och bo tillsammans? Hör av dig så drar vi ihop något till nästa vinter. Eller har du redan planerat en resa till Kanarieöarna i jul eller januari? Kom förbi och hälsa på mig så bjuder jag på middag :-)

Personligt varumärke: kan det vara min stil att inte ha någon stil?

Isabel Werner Runebjörk skriver i sin bok Ditt personliga varumärke att man måste stå för det man gör, göra det man brinner för, följa sitt hjärta. Det är bara när man gör och är något man verkligen står för som man kan bygga ett starkt personligtvarumärke.

Samtidigt tycker jag tyvärr att personligt varumärke handlar en del om yta (verkligen inte enbart om yta, men det spelar in). Man måste kanske inte vara snygg, även om det som bekant sällan är en nackdel att vara det, men man måste se representativ ut och helst ha en stil som sticker ut lite. Men inte för mycket – skäms på dig om du inte passar in i normen! Ibland ser jag exempel på pressbilder och liknande sammanhang där personen inte alls ser ut som till vardags. Det är mycket smink och piff och kanske en helt annan klädstil än den vanliga. Och inget ont i det; om man känner sig bekväm att gå in i en sådan roll och resultatet blir snygga bilder som folk kommer ihåg så fyller ju piffet sin funktion på ett utmärkt sätt. Men för mig skulle det inte kännas rätt. Jag vill inte ge sken av att vara den där piffiga människan.

I boken Mediababe av Jacqueline Kothbauer – för övrigt måsteläsning för dig som är intresserad av personliga varumärken och PR – läser jag följande råd till den som vill bli en mediababe:

“Vem vill du vara? Profilera dig medvetet som en person som har en viss personlighet, smak, kunskaper och vanor med mera. Hitta gärna några detaljer som sticker ut och får publiken att komma ihåg dig.”

Nu är min fråga: skulle min profilering här kunna vara att jag är opiffig? Skulle mina sådana detaljer kunna vara att jag inte äger något smink, att jag klipper mitt eget hår med en trimmer och att jag gärna handlar mina kläder på Myrorna? Kan det vara min profil att liksom inte ha någon stil? Och i så fall, hur kan jag spinna vidare på det och göra det till en bra grej?

Och för er som inte känner mig är det bäst att förtydliga att jag inte ser ut som en trashank eller så :-) Jag är hel och ren – och snygg, så det så! – och klär mig representativt i jobbsammanhang.

Om man kan uppnå allt man vill måste man vara försiktig med vad man vill

Johan Wester säger i sitt sommarprogram att om man har bestämt sig för något så blir det så – under förutsättning att man är beredd att göra det som krävs för att nå dit. Det här stämmer bra med hur jag ser på tillvaron. Jag är övertygad om att jag kan göra vad jag vill och bli vad jag vill. Det gäller bara att jag vill det så mycket så att jag är beredd att lägga ner den tid och energi som krävs.

På sistone har jag även kommit fram till det här: Om man kan göra vad man vill så gäller det att vara lite försiktig med vad man vill. Ibland snöar jag in på något som jag vill göra men som inte är rätt att göra. Kanske för att det är för svårt – det kräver för mycket tid och energi. Det kan göra att jag inte mår bra av att sträva mot just det målet; jag blir stressad eller obalanserad för att jag kämpar för något som är för svårt att uppnå. Då gäller det att inse att det är dags att ge upp. Det handlar om att sluta vilja det där som är för svårt  – så att jag i stället får energi till att uppnå det som är möjligt. Det här tycker jag kan vara riktigt svårt att inse. En lösning kunde vara att utvärdera sina mål oftare och stämma av om de är rätt mål fortfarande eller om de har ett för högt pris. Är det någon som känner igen sig i det här? Och som kanske har några tips att dela med sig av?

Nerkopplad och avkopplad

Det gick ju bra det där. Inte bara att ha semester utan att också vara nerkopplad. Det var min första semester som smarttelefonägare och jag var lite orolig att jag skulle vara uppkopplad. Det är ju så lätt att “bara kolla lite snabbt”. Facebook och Twitter. Kolla mejlen. Läsa några bloggar. Bara lite snabbt. Alltså, det är ju bra och smidigt att man kan använda tiden i kön eller på tunnelbanan till att göra det här. Till vardags. Men för mig finns det fortfarande en viktig poäng med att inte göra det på semestern.

Som jag säkert har skrivit tidigare så tenderar jag att vara antingen av eller på. Det gäller många sammanhang, både privat och i jobbet. Jag tycker att det är ett skönt sätt att leva livet på; när jag gör något så gör jag det ordentligt i stället för att halvhjärtade halvmesyrer. Men om jag ska orka vara på till vardags, orka vara kreativ,  jobba hårt, så måste jag också ta ta mig tid att vara av. Koppla av. Och det har jag verkligen gjort i sommar.

Jag hade en lång semester och de första veckorna kopplade jag inte ens upp mig en gång i veckan. Och den där knappa gången i veckan var det en hög tröskel att ta sig över. Jag hade det så skönt i min semesterbubbla och ville faktiskt inte veta vad som hände i resten av världen. Så jag kollade bara vad folk hade sagt direkt till mig och svarade på det, utan att lägga mig i några andra diskussioner eller dra igång några själv.

Nu vet jag att jag klarar av att låta bli att koppla upp mig, trots att tekniken ger mig alla möjligheter. Det känns bra. Och jag kan verkligen rekommendera att ta en paus från alltihop ibland. Eller vad tycker du? Vill du alltid vara uppkopplad? Och kan du vara uppkopplad och ändå avkopplad?

Ge alla studenter samma villkor – det lönar sig för Sverige

“Filosofer har svårare att få jobb än ingenjörer, konstaterar Svenskt Näringsliv som vill att studiemedlens bidragsdel ska sänkas och lånedelen höjas för studenter inom exempelvis humaniora och konst.” Citatet kommer från en artikel i dagens DN och är så korkat att jag nästan får andnöd.

Jag kan bara hålla med Teaterförbundets ordförande Anna Carlsson, som i samma artikel säger “Det vore väldigt märkligt om man från Svenskt Näringsliv inbillar sig att den här typen av yrken inte behövs i ett modernt humanistiskt demokratiskt samhälle.”

Hur skulle vårt samhälle se ut om vi alla tvingades jobba med det som var mest lönsamt i stället för det som vi själva ville? Är det så framtidens Sverige ska se ut? Vad skulle det göra med mångfald, arbetsglädje och kreativitet om det enda som räknades i arbetslivet och i den personliga utvecklingen var att få “hög ekonomisk avkastning”?

Dessutom säger en av rapportförfattarna från SN: “Vi vill inte peka ut några särskilda utbildningar. Det handlar om utbildningar som inte ger individen någonting vad gäller arbetsmarknaden i framtiden.”

För det första: om man nu ska få lägre studiebidrag för utbildningar som ger sämre ekonomisk avkastning så är det väl just det man måste göra. Peka ut vilka utbildningar som inte anses lönsamma alltså. Eller ska man bara anta att alla som inte blir ingenjörer, ekonomer eller läkare kommer att bli arbetslösa?

För det andra: “Utbildningar som inte ger individen någonting vad gäller arbetsmarknaden”?? Hur ska man kunna bedöma det? Ta dataspelsutveckling som exempel. Att spela dataspel är en hobby för många.  Betyder det att den som vill utbilda sig inom det får lägre bidrag, trots att dataspelsbranschen omsätter hur mycket pengar som helst i dag? Eller musik. Att vara musiker är väl också bara en hobby och inget man behöver studera till? Ändå känner jag ingen, jag säger ingen, som aldrig lyssnar på eller utövar musik.

Eller varför inte plocka ett par exempel direkt ur Svenskt Näringslivs mun? Så här säger en av rapportförfattarna enligt artikeln: “Det finns kurser som är mer roliga än användbara för framtiden. Till exempel ger Linnéuniversitetet kursen Harry Potter och hans världar. Det finns också kurser i svampkunskap och ortnamn. Jag är säker på att de har sina värden, men måste de finnas på universiteten? frågar hon retoriskt.”

Svenskt Näringsliv har uppenbarligen inte fattat hur stor Harry Potter är, och jag är säker på att en driven person som vill försörja sig som Harry Potter-expert kan starta ett företag som till exempel erbjuder Harry Potter-föreläsningar eller guidade turer eller liknande. Och varför skulle man inte kunna försörja sig som svampexpert? Guidade svampplockarturer är bara en av alla de tjänster som en sådan person skulle kunna erbjuda till privatpersoner eller som kick off-aktivitet eller liknande till företag. Jag är själv usel på svampar och skulle gladeligen anmäla mig till en svampplockarkurs för att lära mig mer. 

Så, Svenskt Näringsliv, bevara möjligheterna att studera alla ämnen på lika villkor. Det leder till arbetsglädje, personlig utveckling, kreativitet och mångfald – och det kommer att löna sig för Sverige.