Ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte kan

Redaktören har gjort mig uppmärksam på en ovana jag har när jag skriver. Eller han har gjort mig uppmärksam på en massa ovanor jag har, men just nu är det en särskild ovana jag vill prata om. Det handlar om att jag flyttar över handlingen från en människa till ett föremål. Jag skriver till exempel två fulla pärmar balanserade i famnen, äggklockan berättade att potatisgratängen var klar eller boken gjorde sitt bästa för att fånga in Leila.

Som jag säkert har nämnt tidigare är min uppfattning så här när det gäller skönlitteratur: Jag som har skrivit det här manuset är den minst lämpade personen att bedöma vad som fungerar och vad som inte fungerar. Därför behöver jag en redaktör. Samtidigt är det så klart jag som författare som måste fatta alla beslut och stå för den färdiga texten, oavsett om jag väljer att behålla den ursprungliga formuleringen eller om jag ändrar enligt redaktörens återkoppling.

Den här ovanan med att ge föremål liv tycker jag är ett bra exempel på vad en redaktör kan hjälpa till med. När jag nu tittar på texten igen förstår jag vad redaktören menar när han säger att han vill läsa om människorna, inte om sakerna. Innan han hade pekat ut det för mig var jag inte ens medveten om att det här var något jag gjorde. Det kan säkert vara ett grepp som tillför något i vissa fall, men då ska det ju vara ett medvetet grepp, inte något som man gör slentrianmässigt utan att veta om det.

Tänk vad mycket jag har kvar att lära mig om att skriva skönlitteratur. Det här är bara det andra skönlitterära manuset jag skriver (det första är preskriberat). Undrar om det kommer att vara likadant när en redaktör sätter tänderna i min femte eller tjugonde roman. Om känslan fortfarande kommer att vara att jag har så mycket kvar att lära. Jag tror det. Min erfarenhet inom andra områden säger att ju mer man lär sig om något, desto mer inser man att man inte kan.

Vad säger du som skriver – eller är kreativ på något annat sätt  – och har varit igång länge? Lär du dig fortfarande en massa nytt i varje projekt?

4 reaktion på “Ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte kan

  1. Ethel

    Jag lär mig hela tiden och känner inte alls att jag ens VILL bli färdiglärd. Bara kunskapstörst som pockar på min uppmärksamhet hela tiden :-). Nu vet jag inte om jag har hållit på så länge. Jag har skrivit hela mitt yrkesverksamma tid, men inte egna skönlitterära texter. Det började jag med först för ungefär 6-7 år sen.

    Svara
    1. jennyforsberg Inläggsförfattare

      Där har du en viktig poäng! Vad skulle hända om man blev fullärd, om det inte fanns något sätt att komma vidare och fortsätta utvecklas? Det vore verkligen inte roligt.

      Svara
  2. Skriva läsa leva

    Vad roligt att du delar med dig, och vilket kul exempel! Själv kan jag få en del goa skratt när min genomläsare ger feedback på det jag skriver. Vad tokigt det kan bli utan att man har en aning. Jag gillar verkligen att få kritik på det jag skriver även om jag i en kort sekund ibland kan bli lite sur, för att snabbt inse att min kloka rådgivare har helt rätt :-)

    Svara
    1. jennyforsberg Inläggsförfattare

      Ja, det är knepigt det där med att få kritik – jag känner igen de dubbla känslorna inför det :-)

      Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *