Månad: april 2018

Äntligen vår!

Jag upphör aldrig att fascineras över hur jag kan bo i ett land som jag tycker är så fantastiskt halva året och där jag vantrivs något fruktansvärt den andra halvan.

Nu har jag ju löst det hyfsat genom att hänga på La Gomera under en period på vintern. Det hjälper mig inte bara under perioden jag är där utan även resten av vintern. När det börjar bli eländigt framåt slutet av oktober kan jag tänka ”ja ja, jag behöver bara stå ut i ett par månader innan jag åker härifrån”. När jag kommer tillbaka till Sverige i februari kan jag tänka ”ja ja, nu är det bara ett par månader kvar tills det är vår på riktigt”. För mig är den 15 april det kritiska datumet som jag vill passera. Efter det kan det fortfarande komma snö i Stockholm om jag har otur, men i så fall lägger den sig inte kvar på marken utan försvinner direkt.

Jag fattar ju att det är jag själv som måste göra jobbet med att tycka att det är okej att det är vinter här halva året. Det är det som är mindfulness, eller om jag ska följa Vipassanatekniken: allt uppstår och försvinner, även vintern, även mina känslor inför vintern, så det finns ingen anledning att reagera på det, eftersom det ändå kommer att försvinna. Men jag kan inte det. Jag är inte där än. Jag avskyr vintern innerligt.

Men nu är det äntligen vår!! Så underbart! Jag går runt och tittar på knopparna i naturen och ser barnsligt mycket fram emot att allt blir grönt snart. Och jag har redan gått en sväng barfota i gräset – och det var skönt!

Jag kommer inte igång

Blir det något skrivet eller? Det korta svaret på den frågan är nej ;-)

Förutom marknadsföringsjobb med Skriv för din målgrupp har jag inte jobbat med någon bok sedan jag gick på semester i somras. På snart ett år alltså. Under förra årets sista halva var det helt medvetet: jag behövde tid för sommarledighet, höftoperation och sedan som sagt marknadsföring för senaste boken.

Däremot trodde jag verkligen att jag skulle komma igång i januari. Men så prioriterade jag andra saker som också kändes viktiga och så vips hade det gått ett par månader till. Från och med mars var min ambition att vara igång med författarfredagarna igen. Men så var jag på en konferens en fredag. Och en fredag låg jag efter med en massa administration som jag inte ville skjuta på längre. Och så åkte jag ju iväg på Vipassana, och då gick det ett par fredagar till. Nu när jag skriver det här känner jag mig hopplöst odisciplinerad.

Nu är jag i alla fall tillbaka till mina rutiner med författarfredag. Min ambition är att jobba med kommande boken/bokserien på fredagar. Ambitionen sedan ett par veckor tillbaka är också att lägga 25 minuter varje vardag, en pomodoro alltså, på boken. (Här har jag skrivit om pomodorotekniken.) Jag tror att jag har fått till de där 25 minuterna två eller tre gånger hittills. Ja ja, gott så.

Jag vet inte vad jag ska skriva om

Mina svårigheter med disciplinen beror inte bara på att jag prioriterar andra saker; jag kommer helt enkelt inte igång. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag vill inte kalla det skrivkramp, för det låter så stort och diagnosigt liksom, jag har bara lite svårt att komma igång (sa hon överslätande).

Jag vill skriva en bokserie, kanske en trilogi, och jag har tänkt mig att böckerna ska vara katastrofromaner. Jag hade bestämt mig för en första katastrof som jag har gått och klurat på i säkert något år eller två. Men dök det upp en annan tanke: borde jag inte utgå från det rådande klimathotet för min katastrof? Det känns sjukt viktigt, och det blir ju mer meningsfullt att skriva en historia som utgår från något som är viktigt på riktigt. (Inte för att det känns meningslöst att skriva skönlitteratur annars, men ändå.)

Jag har en huvudperson som jag tydligt ser framför mig. Jag har även lite tankar om en bihistoria om henne. Som jag ser det just nu är det fyra orsaker till att jag inte kommer igång:

  1. Jag har alltså inte bestämt mig för vad själva huvudhändelsen, katastrofen, ska bestå av.
  2. Om jag ska skriva en hel serie vill jag ta fram ett ungefärligt synopsis även för 1–2 kommande böcker efter den första, för att veta vart jag är på väg och se att allt hänger ihop, och det gör tröskeln ännu högre för att komma igång.
  3. Jag har inte skrivit en ny roman från grunden sedan 2006 – det känns stundtals som om jag har glömt hur man gör.
  4. Jag vill få in något som inte bara är underhållning utan ett budskap, och då får jag total prestationsångest – hur 17 gör jag det?? Sådant kan väl inte lilla jag? Jag har ju fullt upp med att själv försöka begripa mig på livet – hur ska jag kunna förmedla något viktigt till de eventuella läsarna? Typ.

Det känns skitjobbigt att jag inte alls kommer igång. Och så går jag och tycker att jag är dålig som inte skriver. Och känner prestation för att så många författare verkar skriva en bok om året och om jag ska jobba som jag har gjort hittills så räknar jag med tre år för en skönlitterär bok – när jag väl har kommit igång. Och så blir jag stressad för att jag inte kommer igång. Och det gynnar så klart inte kreativiteten.

Det är okej

När jag skärper mig kan jag frammana den rätta inställningen för att kunna vara kreativ. Den ser ut så här: Jag behöver tydligen en lång startsträcka för den här boken/den här bokserien. Det är okej. Herregud, det var alltså tolv år sedan jag började på en ny roman sist; det är klart att jag måste tillåta mig att vara ringrostig! Jag har tydligen ambitionen att skriva om något stort och viktigt; det är klart att det tar tid. Jag har börjat göra en hel del research. Fortsätt med det och se vad jag får för idéer av det. Och om jag får för mycket prestationsångest av att utgå från klimatförändringarna så får jag väl börja i någon annan ände, skriva om en annan katastrof som jag hade tänkt från början. Det kommer att bli bra det här – det tar lite tid bara. Det är okej.

Hör du den lugnande rösten som jag använder när jag säger det här till mig själv? ;-)

Känner du igen dig? Har du haft svårt att komma igång att skriva (eller göra något annat för den delen)? Vad hjälpte dig att komma över tröskeln?

Kanske blir det lite jobb på balkongen i dag också – så här såg det ut igår.

Vipassana – när jag mediterade i hundra timmar på tio dagar

Jag har varit på en tiodagars Vipassanakurs. Vipassana är en meditationsteknik, och den variant som jag lärde mig är den som lärs ut enligt S N Goenka. (Jag har förstått att det även finns andra varianter av Vipassana, men mer än så vet jag inte.) Det finns 185 Vipassanacenter i världen. Ett av dem ligger i Sverige, närmare bestämt utanför Ödeshög i Östergötland, och det var dit jag åkte. Här hittar du Dhamma Sobana Vipassanacenter Ödeshög.

Innan jag åkte var jag noga med att inte googla runt och läsa den här typen av blogginlägg – berättelser från andra som har suttit där själva. Och om du själv är på väg till din första Vipassanakurs rekommenderar jag faktiskt att du inte läser det här. Var och en har sitt eget jobb att göra, och om du läser om hur det var för mig kan det påverka din upplevelse.

Följa strikta regler

Att vara på en tiodagars Vipassana innebär att följa ett strikt schema och att underkasta sig massor av regler. Du får inte lämna centret under de tio dagarna; har du väl påbörjat kursen får du inte avbryta den förrän kursen är slut.

Man kliver upp klockan fyra på morgonen och mediterar cirka tio timmar om dagen. Inte kan man gå och lägga sig tillräckligt tidigt för att hinna sova de åtta timmar som jag vill sova heller, för på kvällen är det föreläsning med teori för att befästa det som man praktiserat under dagen och förbereda nästa dags meditation.

Det är förbjudet att kommunicera med de andra kursdeltagarna under kursen. Förutom att man inte får prata med varandra får man inte heller kommunicera med gester eller blickar – det är inte ens tillåtet att se någon annan i ögonen. Man får inte heller ha fysisk kontakt med någon annan, inte ens oavsiktligt (vilket är helt omöjligt att följa när alla meditatörer samtidigt ska ta på sig sina jackor och skor i det trånga utrymmet utanför meditationssalen). Du får prata med läraren på bestämda tider. Det finns också en kontaktperson som du kan prata med om det uppstår några praktiska frågor om boendet eller liknande under kursen.

När du påbörjar kursen får du skriva under på att följa följande fem regler under de tio dagarna:

  • Du får inte döda någon levande varelse.
  • Du får inte stjäla.
  • Du ska avstå från all sexuell aktivitet.
  • Du får inte ljuga.
  • Du ska avstå från alla berusningsmedel.

Du får frukost och lunch men ingen middag. Om det är din första Vipassanakurs får du äta två frukter till ditt kvällste klockan 17. Har du varit på kursen tidigare får du inte äta något efter lunchen, bara dricka te på kvällen. Maten var helt okej tyckte jag. Ofta typ gryta och ris. Helt veganskt som grund – det fanns lite tillbehör som det kunde vara mjölk i, men det var i så fall tydligt märkt med att det innehöll mjölk.

Om du är som jag så tycker du antagligen att rätt mycket av det här låter helt hemskt. När jag hörde talas om Vipassana för första gången från en bekant som hade varit på kursen så tyckte jag att det här lät fruktansvärt. Inte få äta middag? Inte få sova tillräckligt? Kliva upp klockan fyra?? Aldrig i livet! Det tog sju år för mig att ta mig från den inställningen tills jag var redo att åka.

Varför ville jag åka på Vipassana?

Varför i hela fridens namn ville jag då utsätta mig för alla de här hemska reglerna och schemat och åka på Vipassana? Det undrar du kanske nu, och det är en berättigad fråga.

Min främsta anledning var att jag länge har velat komma iväg och meditera i tystnad. Med länge menar jag nog närmare tio år. Jag var på ett dansretreat en gång som var i tystnad. Det var kanske tre dagar, och det var inte alla deltagare som tog det där med tystnad så himla allvarligt. Men själv kände jag att jag verkligen ville ha mer av tystnaden. Sedan dess har jag haft ögonen öppna för att hitta ett tystnadsretreat, men de jag har kollat upp har jag avfärdat av olika skäl – oftast för att de är kopplade till en religion, eller för att jag har tyckt att de är för dyra. Genom åren har jag frågat runt bland andra mediterande människor, till exempel de jag har träffat på yogafestivalen på Ängsbacka. Vipassana har återkommit bland tipsen lite då och då, men jag har fortfarande tyckt att det känns för hardcore. Men nu var det alltså dags.

En annan anledning var att jag ville utsätta mig för att inte ha tillgång till någon som helst underhållning. Jag har tagit pauser från sociala medier ibland, någon vecka här och där på sommarsemestern, men då har jag i allra högsta grad haft tillgång till olika former av underhållning, främst i form av böcker och poddar. Hur är det att inte få roa sig med något alls? Det ville jag undersöka.

Den tredje anledningen är att det var dags att ta nästa steg i mitt mediterande. I min meditationsskola har jag skrivit om hur jag tog ett nytt steg i somras, när jag började meditera en halvtimme varje dag. Nu var det dags för ett steg till.

Vipassana är hårt arbete

För den som inte har gjort något liknande är det svårt att sätta sig in i exakt hur hårt arbete det är att sitta och meditera i hundra timmar på tio dagar. Jag var beredd på att det skulle vara jobbigt – det var ännu värre.

Jag hade intensiva smärtor i ryggen under i princip hela kursen. Standardläget är att man sitter på golvet och mediterar, oftast med korslagda ben eller sittande på knä. Men man har meditationskuddar att bulla upp med så att det går att hitta en bekväm ställning. Eftersom jag är lite skröplig i kroppen hade jag bett om att få en stol. Det gjorde nog att jag hade lite mindre ont i benen än många som satt på golvet. Men smärtorna i ryggen kom jag inte ifrån.

De första dagarna gick jag och väntade på att smärtorna skulle gå över. Kroppen vänjer sig väl efter några dagar? Jag trodde att jag skulle ha ont i kanske tre eller fyra dagar och att det sedan skulle kännas bättre. På dag fem hade jag fortfarande precis lika ont, och jag trodde att jag skulle bli knäpp. På kvällsföreläsningen dag fem trillade poletten äntligen ner: smärtorna i ryggen kommer inte att försvinna av sig själva; jag måste göra jobbet med att inte lägga någon vikt vid dem och då kommer de inte att besvära mig längre. Heureka! Den sjätte dagen ägnade jag åt att göra det jobbet och på det sista ordentliga meditationspasset den dagen fick jag uppleva den fantastiska känslan när det bara släpper. Jag fick tårar i ögonen av lättnad, och nu när jag skriver det här får jag gåshud av minnet. Vilken lättnad! Smärtan var fortfarande kvar men det spelade ingen roll; den besvärade mig inte längre.

Dag sju gick jag runt som på moln. Faktum är att det var den enda av de tio dagarna som det inte var jobbigt utan bara härligt att meditera. På den åttonde dagen hade den känslan gått över igen och jag återgick till att längta efter att kursen skulle ta slut någon gång.

Jag har hört en del historier om folk som har rymt från Vipassana. Men det var aldrig aktuellt för mig. Om någon hade kommit och sagt mitt i kursen att ”vi har gjort om reglerna och du får åka hem om du vill” hade jag inte tagit chansen. Jag var där för att göra jobbet, och jag var fast besluten att hänga i tills kursen var slut. Men å vad jag längtade tills det var över!

Meditation är terapi

Så vad fick jag ut av att åka på Vipassana? Den stora fysiska förändringen är att spänningen i mina käkar släppte (kanske inte fullständigt men åtminstone delvis). Jag varit tokspänd i käkarna i hela mitt vuxna liv. För typ 10–15 år sedan brukade det släppa på sommaren under min långa semester, och sedan satte det sig igen under året. När jag slutade äta p-piller, runt 2006 (nu kan jag inte alls förstå hur jag kunde utsätta min stackars kropp för att äta p-piller i en massa år, men det gjorde jag alltså), blev det bättre under en period men sedan satte det sig igen, och de senaste tio åren eller så har jag varit konstant spänd utan att få någon lättnad under sommarsemestern. Under Vipassanakursen släppte spänningen alltså. I samband med det fick jag en scen uppspelad för mig i mitt huvud: Jag går i högstadiet och ska åka på utflykt med klassen; vi sitter på ett tåg. En klasskompis säger något i stil med ”du ser så sur ut” eller kanske till och med ”du ser helt deprimerad ut”. Den kommentaren satte sig djupt och jag tänkte att det inte är okej att se sur ut. Man måste alltid vara glad, och för att se glad eller trevlig ut behöver jag spänna käkarna. Jag spänner alltså käkarna för att vara andra till lags – en social önskan att se trevlig ut snarare än sur, typ. Själv har jag alltid bara kopplat ihop mina hopbitna käkar med stress (och det bidrar förstås också).

Ja, du hör ju, det är ren terapi att utsätta sig för så här mycket meditation. En orsak till att den här sociala spänningen släppte var att jag inte fick prata med eller ens titta på någon under nio av kursens tio dagar. Jag behövde tydligen släppa det sociala helt för att kunna släppa taget om käkarna. Mycket intressant! Jag har inte fått tillbaka det spända läget i käkarna igen, och så här en vecka efteråt kan jag inte avgöra om lättnaden i käkarna är permanent eller inte.

Jag gjorde också flera andra insikter om vanor och fixa idéer som jag har i min vardag. Några av dem kan jag klara mig utan. Andra behöver jag prova om jag kan vara utan, eller kanske jobba lite på för att klara mig utan. Eller så kan jag bara notera att de finns där och vara medveten om dem.

Jag gillar Vipassanameditationen

Jag gillade också själva meditationstekniken, som handlar om att iaktta förnimmelserna i kroppen för att på djupet lära sig att inse att allt uppstår och försvinner, uppstår och försvinner, och att det inte finns någon anledning till att reagera på eller gilla/ogilla en enstaka förnimmelse, som smärta eller att det kliar, eftersom den ändå kommer att försvinna. Jag inser nu att jag tidigare har försökt lära mig det här mer teoretiskt, och att jag nu övar på det mer praktiskt. Och det känns riktigt bra.

Så jag har bytt min dagliga meditation till Vipassanameditation nu. Om man ska följa Vipassanavägen fullt ut ska man meditera en timme på morgonen och en timme på kvällen. Jag är inte riktigt där just nu, och jag har inte helt bestämt mig för om det är så jag vill göra på sikt. Just nu försöker jag i alla fall. En timme på morgonen har hittills inte varit några problem för mig, som ju nästan alltid jobbar hemma och inte behöver börja någon särskild tid på morgonen. En timme på kvällen har jag svårare att få till. Hittills har jag oftast mediterat ungefär det sista jag gör på kvällen, och ibland är jag helt enkelt för trött, så då blir det bara en halvtimme. En plus en halv timme är ju ändå betydligt mer än den halvtimme jag mediterade innan, så det är gott så!

Om man ska vara en äkta Vipassanameditatör ska man även åka på minst en sådan här tiodagarskurs varje år (och det finns även 20-, 30- och ända upp till 90-dagars kurser om man vill vara ännu mer hardcore; aldrig i livet är vad jag känner om det just nu). Min känsla inför att göra det här en gång till är å ena sidan att det gav mig jättemycket att göra det en gång, och jag tror att det skulle ge mig minst lika mycket att göra det igen – å, vad bra det skulle vara! Å andra sidan: det var något av det värsta jag har gjort, och definitivt det värsta som jag har utsatt mig för helt frivilligt; jag vore helt dum i huvudet om jag gjorde det igen! :-) Jag känner nog ungefär lika mycket motstånd som när jag för första gången hörde talas om Vipassana. Undrar om det tar sju år att komma över motståndet den här gången också.

Pin It on Pinterest