Etikettarkiv: Sommar i P1

En vintrig metafor – och en somrig

Som ni märker är det semesterstiltje här på bloggen. Jag ligger mest i (den visserligen metaforiska men ändå) hängmattan och lyssnar på Sommar i P1. Häromdagen var det den skickliga skådespelaren Ann Petrén som pratade. Hon hade en metafor som jag verkligen gillade. Hon målade upp en bild av att hon åker långfärdsskidor. Långsamt.  Folk åker om henne i spåret, men så länge hon rör sig framåt är det okej att vara kvar i spåret. Den som ska åka om henne får i stället flytta sig ur spår för att komma fram. Om hon däremot stannar så blockerar hon spåret och måste kliva ur det. Rörelsen framåt berättigar henne att vara kvar i spåret.

I stället för att se omkörningarna som ett nederlag så ser hon det som att hon lär sig något – hon får ju chansen att studera vad de andra skidåkarna gör för att kunna åka snabbare än hon. Ann Petrén menar att det här är ett sätt att hantera till exempel avundsjuka på den som det går bättre för. Det är bara att ta rygg på och lärdom av dem. Hon menar också att den här bilden är ett sätt att påminna sig själv om att alltid vara i rörelse, att inte stanna upp och blockera för andra.

Själv rör jag mig mellan motsatsernas metaforer och återgår från vinter och rörelse till stillheten i sommarens hängmatta. Hoppas att du också vilar upp dig och njuter av sommaren!

Nu är det sommar

Du har väl inte missat att Sommar i P1 har börjat? Är inte det det bästa sommartecknet? Klockan 13 varje dag är det jag som sitter klistrad vid radion. Eller kanske får det snarare bli reprisen vid 22-tiden, åtminstone tills jag tar semester. Eller så lyssnar jag efteråt på webben förstås.

Först bland sommarpratarna, i går, var Mark Levengood, som uppfyllde mina höga förväntningar med råge. I dag är det Torgny Lindgren som ska prata. Nu tittade solen fram. Jag tror att jag sätter mig på balkongen och lyssnar. Här hittar du hela listan med årets sommarpratare.

Årets bästa sommarvärdar

Nu är det dags! Årets Sommar i P1 är slut och jag ska enväldigt utse de bästa sommarvärdarna. Efter en hård kamp kan jag avslöja att topp tre-listan ser ut som följer:

3. Micael Dahlén – medryckande multikreatör som jag framför allt minns för hans galna sätt att utbrista i ett amerikanskklingande hallelujah! var tionde minut eller så under hela programmet

2. Ulf Malmros – bevisar att en bra manusförfattare och regissör har stenkoll på hur man berättar en historia

1. Tina Jansson – för att hon berörde mig mest av alla (och det vill inte säga lite i årets sommarskörd)

En liten reservation är på plats: Jag har inte lyssnat på alla sommarprogrammen. Tolv av programmen har jag missat helt, två hörde jag bara delar av. Och tre var så tråkiga att jag inte orkade lyssna färdigt.

Men eftersom de tre på topplistan var långt ifrån alla som jag gillade så känner jag att jag måste nämna några till som var riktigt, riktigt bra: Ulf Danielsson, Johanna Koljonen, Birgitta Stenberg, Josephine Bornebusch och Niklas Rådström.

Man kan fortfarande lyssna på sommarprogrammen i nästan en månad till. Och nu vet du ju vilka du ska prioritera, så se till att fånga det sista av sommaren nu!

Vem tyckte du var bäst, förresten? Och varför?

Sommars efterhandskonstruktioner

Ni som följer bloggen vet att jag gillar Sommar i P1. Men en sak stör mig: flera (för att inte säga många) av sommarpratarna har tagit upp exempel från barndomen för att visa att de minsann visste redan i koltåldern att de skulle syssla med den kreativa verksamhet som de idag försörjer sig på och är kända för. Sångaren höll konserter för sin mamma redan när han var fyra, skådespelaren var en stjärna på teaterlektionerna i skolan, regissören gjorde amatörmässiga filmer tillsammans med kamraterna på gården.

Visst skulle jag kunna prata om att min lågstadiefröken fick mig att motvilligt läsa upp mina berättelser för klasskamraterna och deras föräldrar på skolavslutningen. Ha! Redan då visste jag att jag skulle ägna mig åt skrivande men undvika att hålla föreläsningar. Eller visste jag verkligen det? Var det inte så att jag satt och ritade i princip hela barndomen utan att idag kunna skapa något mer komplicerat än en streckgumma? Var inte sångaren förtjust i att skriva också, förutom att sjunga? Musicerade inte skådespelaren i garaget efter teaterlektionerna? Är inte alltihop bara efterhandskonstruktioner?

Vad gjorde du för kreativt när du var liten? Är det samma saker som du gör idag?