teneriffa | Ett fritt liv

Vandra på Teide på Teneriffa

Jag har varit uppe på vulkanen Teide på Teneriffa. Det går att köra bil upp till ca 2000 meters höjd. Därifrån tar man linbana upp till 3555 meter. För att få gå upp den sista biten till toppen, som är 3718 meter, måste man ha tillstånd i förväg. Det verkar enkelt att fixa via den här länken, men det hade vi alltså inte gjort. Och frågan är om jag hade klarat av att gå upp.

Den sista biten upp till toppen är inte alls lång att gå, några hundra meter bara, men det lutar ordentligt. Dessutom var jag rejält påverkad av höjden. Jag har aldrig varit så högt uppe tidigare och var nyfiken på hur det skulle påverka mig. Och påverkad är helt rätt ord i sammanhanget. Det kändes som om jag hade stjälpt i mig tre stora glas rödvin precis innan jag tog linbanan upp. Och då ska ni veta att jag är lättpåverkad av alkohol. Jag hade en rejäl huvudvärk under vistelsen där uppe och kände mig yr och snurrig från och till.

Det blev i alla fall en ordentlig tur där uppe. Om man inte har tillstånd att gå till toppen kan man gå en promenad som tog omkring en och en halv timme – självklart med fantastisk utsikt hela tiden. En norrman som satt och tog en fika i solen sa att om det är klart väder kan man se alla de andra kanarieöarna därifrån. Det var en hel del moln den här dagen, men vi tyckte oss i alla fall se Gran Canaria, La Gomera och El Hierro. En skylt sa att man kunde gå ner till bilvägen i samma nivå som linbanan och att det skulle ta 4 timmar och 15 minuter. Men vi fortsatte promenaden tillbaka till linbanan.

Det påstods att det var 6 plusgrader där uppe, men det kändes betydligt varmare. Jag gick med uppkavlade skjortärmar och använde ingen av de två fleecetröjor jag hade släpat med mig. Kan solen verkligen värma så mycket eller var det en felaktig temperaturangivelse? Det låg små fläckar med snö här och var, vilket kändes konstigt eftersom det var så varmt.

Linbanan tur och retur kostade 25 euro. Bilturen från Los Cristianos tog runt två timmar. Är man inte bilburen går det att köpa en bussresa över dagen.

Snurrigheten gick över direkt när jag kom ner med linbanan till 2000 meters höjd, men jag kände av i en bra stund efteråt att jag hade utsatt kroppen för något jobbigt. Huvudvärken hängde i några timmar till och jag var väldigt trött resten av dagen.

Det var en häftig utflykt – definitivt värd både huvudvärk och 25 euro. Fast jag kan inte låta bli att gräma mig lite över att jag inte har varit ända uppe på toppen.

Tillägg mars 2017: Om jag hade åkt upp på Teide i dag hade jag inte bloggat om det här utan på Gomerabloggen gomera.nu. Där skriver jag mest om La Gomera, dit jag åker varje vinter. Men eftersom jag brukar passa på att se ett resmål på någon annan kanarieö på vägen dit, så skriver jag om det också där. Välkommen dit!

Fick jag tillbaka några pengar på reseförsäkringen när flygbolaget gick i konkurs?

Flygbolaget jag hade bokat tur- och returresa med till Teneriffa gick ju i konkurs medan jag var på La Gomera. Jag hade förlängt reseförsäkringen som ingår i min hemförsäkring så att den gällde under hela resan. Dessutom hade jag köpt till en konkursförsäkring (vill minnas att den kostade någon hundring eller två) när jag köpte flygbiljetten från Seat 24.

Trygg Hansa, där jag har min hemförsäkring, betalade en schablonersättning på 400 kronor per påbörjat dygn om man blir mer än sex timmar försenad. Jag flög hem en dag senare än jag hade tänkt. Jag betalade 710 kronor för hotellet i Los Cristianos, där jag bodde den extra natten. Där gick jag alltså 310 spänn back. Men jag fick en extra dags vistelse i solen. Helt okej egentligen.

Och konkursförsäkringen betalade tillbaka hela den nya flygbiljetten som jag köpte för att komma hem. Jag köpte den billigaste jag kunde hitta, för 2000 kronor, men om jag förstod villkoren rätt hade jag fått tillbaka pengarna även om jag hade varit tvungen att köpa en dyr resa.

Nu lovar jag att inte tjata så väldigt mycket mer om den här resan framöver. Fast lite kanske :-)

Vet ni att nya säsongen av Babel börjar 7 mars förresten?

På väg hem: Los Cristianos

I morse tog jag bussen från Valle Gran Rey till San Sebastián. Det tog två timmar och jag mådde inte alls lika illa som när jag åkte åt andra hållet. I San Sebastián hade jag några timmars väntetid innan båten skulle gå. Jag har ju varit där vid två andra tillfällen under den här resan, och det är inte en mer spännande plats än att jag har sett det jag ville se där. Så jag tänkte ägna en stund åt att skriva. Ja, faktiskt. Jag har inte ägnat mig åt något bokskrivande på över ett halvår, men nu är det dags igen. Så småningom ska jag berätta mer om det.

Jag hade en romantisk bild av att jag skulle sitta på något mysigt fik och sippa på en latte och skriva i skuggan under ett parasoll. Och jag gillar verkligen fik, men på något sätt så blir det ändå aldrig så. Kaffe dricker jag inte, sötsaker är aldrig så goda som de ser ut i kafédisken, mellanmål har jag alltid med mig och lunchlåda också för det mesta. Och vadå i skuggan? Det var för sjutton min sista chans att få sol på mig på den här resan! Så jag satte mig på en parkbänk i solen. Men det var precis vid havet, så det var mysigt ändå. Om än väldigt blåsigt; det är tydligen något som går här på Kanarieöarna just nu. Men jag fick faktiskt till en skrivstund där i solen. Det var på tiden – jag som skulle ha börjat skriva vid årsskiftet – en månads försening alltså.

Sedan tog jag båten till Teneriffa. Jag var lite orolig för att bli sjösjuk i blåsten, och i början var det ruskigt gungigt. Men det blev bättre. Eller så vande jag mig. Och så kom jag fram till Los Cristianos. Jag var ju här en stund för en dryg månad sedan , men då hade jag mest fokus på att hitta Gomerabåten, så jag hann inte se något.

Los Cristianos är något helt annat än den miljö jag har vant mig vid den senaste månaden. Det är en turistort, helt enkelt, med allt det innebär. Den sticker inte ut på något särskilt sätt – jag har varit på betydligt turistigare turistorter än den här, men nu när jag kommer från mitt paradis så blir det så tydligt. Det går säkert utmärkt att fördriva en vecka eller så här. Men om du har tänkt göra det så tänk om! :-) Det är sååå värt de extra restimmarna att ta båten till Gomera och sedan bussen till Valle Gran Rey. Beroende på vad du är ute efter förstås – vill du ha mer liv och rörelse, affärer och souvenirer så är det bättre i Los Cristianos. Och jag tyckte att det var kul att komma hit och se skillnaden. Jag gillar kontraster.

Jag tror att det tydligaste är människorna – eller kanske snarare de aktiviteter de ägnar sig åt. I Valle Gran Rey vandrar folk i bergen, går på yoga och spelar didgeridoo. I Los Cristianos ligger de i solstolar, dricker öl och äter gigantiska glasscuper med vispgrädde. Och jo, även omfånget på människornas kroppshyddor skiljer sig märkbart åt om man jämför Valle Gran Rey och Los Cristianos.

Jag blev inte det minsta sugen på öl eller glasscup när jag såg turisterna här. Däremot på att ta en joggingtur. Så det gjorde jag. Och det är en aktivitet som går alldeles utmärkt ihop med att upptäcka stan. Mitt mål var att hitta busstationen, eftersom jag tänker ta bussen härifrån till Teneriffas södra flygplats i morgon förmiddag. Jag kastade en blick på en karta så jag visste vilket håll jag skulle åt och gav mig av. Den som känner mig vet att jag 1) inte kan läsa kartor 2) inte har det minsta tillstymmelse till lokalsinne och 3) absolut inte kan komma ihåg en kartbild i huvudet och sedan följa den utan att titta på kartan igen. Jag är bra på andra saker. Ord, till exempel.

Jag hittade naturligtvis inte busstationen. Jag joggade en sväng på byn i stället och sedan ner på stranden. Och så tillbaka in i stan. Så småningom hittade jag faktiskt busstationen, fast det var mest en slump. Och då visste jag inte var mitt hotell var. Till slut hittade jag i alla fall dit också, och tog för säkerhets skull en extra tur fram och tillbaka mellan stationen och hotellet. Så nu hittar jag. Tror jag. Och så är jag trött i benen.

(Alltså Los Cristianos är inte stort alls. Jag hade ingen klocka på mig men jag var absolut inte ute längre än en timme, och jag joggar lååååångsamt, så det var ingen lång runda. Bentröttheten beror nog mest på att jag inte har joggat sedan förra gången jag var på Teneriffa. På La Gomera bodde jag ju i bergen, och jag orkade inte jogga i den branta lutningen, så det blev bergspromenader i stället.)

Sedan gick jag ut en stund på stan igen, handlade matlåda till morgondagen och tittade längtansfullt på Gomerabåtarna. I morgon åker jag hem. Jag läser att det är -17 grader i Stockholm just nu. Sa jag att jag gillar kontraster? I så fall tar jag tillbaka det.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Resdag: från Puerto de la Cruz till Valle Gran Rey

Det var inte det lättaste att läsa busstidtabellen. Vad betydde egentligen den där ettan? Jag kom i alla fall fram till att jag skulle ta buss 343 från Puerto de la Cruz till Los Cristianos. Jag bestämde mig för 11.30-bussen. Det skulle gå en båt till La Gomera kl 14. En och en halv timmes marginal borde räcka. Det finns flera busshållplatser i Puerto och jag visste inte från vilken av dem som bussen gick 11.30. Jag tänkte att en marginal på en kvart, tjugo minuter vore bra.

Men så var det det där med spisplattorna. I mitt minimala kök på hotellet fanns två små spisplattor. Ibland funkade de riktigt bra, men oftast var det dåligt med värmen i dem. Att steka frukostäggröran den här dagen tog över en halvtimme – jag är noga med att äta genomstekta ägg på breddgrader med potentiell salmonellasmitta. Så när jag kom fram till busshållplatsen var klockan 11.17. Jag tittade på tidtabellen. Bussen gick 11.15. Aj då. Men att inte stressa upp mig i sådana här situationer är faktiskt något jag har blivit bättre på. Jag vägrade. Stressa upp mig alltså. Bussen efter gick inte ända till Los Cristianos utan bara till Teneriffas norra flygplats. Men därifrån går det nog fler bussar. Och i värsta fall kunde jag kanske ta en taxi – så ruskigt långt är det inte. Dessutom var det inte livsviktigt att hinna med den där båten – det gick en båt till på kvällen. Så jag stod kvar på busshållplatsen. Och en kvart senare kom faktiskt min försenade buss.

Bussen till Los Cristianos tog en dryg timme. Där frågade jag i en turistinformation efter vägen till hamnen. Det skulle bara ta en kvart att gå fick jag veta. Min resväska fick en ordentlig spricka på flyget till Teneriffa, och nu när jag började gå så hade även ett av hjulen gått sönder. Den har varit bra att dra efter sig tidigare, men nu blev det till att släpa tungt i stället. Jag borde så klart ha tagit en taxi, men jag insåg inte hur illa det var (eller så blev det värre och värre) förrän jag redan hade gått en bra bit och inte befann mig på bilvägen längre. Nere i hamnen såg jag en båt men visste inte om det var Gomerabåten. Och jag hade ingen lust att chansa och släpa dit väskan bara för att upptäcka att det var fel och få släpa den tillbaka igen. Men så fick jag syn på två poliser som just skulle kliva upp på sina motorcyklar. Jag gick fram till dem och frågade. Den ena frågade på engelska var jag kom ifrån och när jag sa Sverige började han prata svenska med mig!

Det här är Kanarieöarna, så jag blir knappast förvånad om jag träffar svenskar här. Men en kanarisk polis som pratar svenska hade jag faktiskt inte väntat mig. Han visade hur jag skulle gå för att komma till båtarna och berättade att det fanns två båtar. Den stora, som är lite långsammare men där man kan sitta ute och den mindre och snabbare. Själv gillade han den långsamma bäst. Jag släpade väskan bort till båtarna.

Båda båtarna går till San Sebastián de la Gomera. Med den mindre och snabbare , som körs av Fred Olsen, kan man dessutom åka hela vägen till Valle Gran Rey. Det var min plan från början. Å andra sidan blev jag ruskigt sjösjuk förra gången jag åkte till Gomera, så jag var också intresserad av att åka båt så kort bit som möjligt. Å tredje sidan mådde jag minst lika illa av att åka buss från San Sebastián till Valle Gran Rey efter båtfärden. Jag bestämde mig till slut för att ta den stora båten till San Sebastián och fortsätta vidare därifrån med buss. Att sitta ute på båten brukar minska sjösjukan betydligt. Dessutom såg den stora båten betydligt mysigare ut. Och det blev en riktigt mysig båtresa, där jag inte mådde det minsta illa.

Väl framme i San Sebastián började släpandet igen. Vid det här laget kan man tycka att jag borde ha fattat att jag inte skulle släpa min stackars väska en enda meter till utan ta en taxi, men jag var uppenbarligen extremt trögfattad på den punkten. Jag irrade runt och letade efter busstationen en bra stund innan jag hittade rätt. Där hittade jag i alla fall rätt busshållplats och en ny oläslig busstidtabell. Att skriva tydliga tidtabeller är inte kanariernas starka sida. Det stod en lika förvirrad tjej bredvid mig. Jag frågade om hon också skulle till Valle Gran Rey och om hon förstod tabellen. Ja, det skulle hon och nej, det gjorde hon inte. Men vi fick hjälp av en busschaufför att tyda tabellen. Nästa buss skulle gå 18.30. Klockan var då 16.00 och om jag hade tagit direktbåten till Valle Gran Rey hade jag varit framme för en kvart sedan.

Buss 1 till Valle Gran Rey rullade just in på stationen, och tjejen jag pratade med nyss frågade om vi fick lägga in våra väskor i bussens babageutrymme. Att sitta på stationen i två och en halv timme lockade inte speciellt mycket, så jag lassade in väskan och gick ner på stan. Det var siesta, så mycket var stängt, men jag gick i alla fall på stan ett par timmar och kom sedan tillbaka till busstationen. Då var bussen, med min väska i, inte kvar.

Jag vägrade (igen) stressa upp mig. Jag lyckades komma på vad både väska och buss hette på spanska och kunde fråga ett gäng busschaufförer, som stod strax bredvid, om min väska. Det var inga problem sa de; bussen skulle snart komma tillbaka. Och det gjorde den. Och våra väskor var kvar. Bussen till Valle Gran Rey tog 1,5 timme på slingriga vägar i mörkret, och jag blev rätt åksjuk.

Jag hade bett busschauffören stanna vid Casa la Seda, där jag skulle bo. Han missade det och åkte förbi en bit, så jag fick snällt börja släpa den trasiga väskan tillbaka upp för backen. Det var svårt att följa vägbeskrivningen som jag hade fått av lägenhetsuthyrarna eftersom jag nu kom från fel håll. Jag skulle i alla fall leta efter en liten skylt med en fisk som röker (!). Så jag släpade min väska fram och tillbaka i backen och undersökte alla lägenheter jag kunde hitta, men ingen var min. Till slut hittade jag ett medelålders par att fråga. De visade sig vara danskar men vägrade prata danska med mig och vägrade dessutom att förstå när jag pratade svenska – trots att jag förstod dem alldeles utmärkt när de pratade danska med varandra. Så jag fick snällt gå över till engelska. Jag avskyr att prata engelska med danskar – vi pratar ju för tusan i princip samma språk! Nåja, förutom det var de supergulliga och mannen i paret följde med mig uppför backen igen och hjälpte mig att leta. Han pratade tyska också, så han frågade en tysk kom vi träffade, och tysken visste på råd och visade skylten med den rökande fisken. Äntligen hemma!

Jade-massage

Igår var jag på något som kallades jade-massage. Det var inte en person som masserade, utan det var en massagebänk som gjorde jobbet. När jag låg där på bänken var det två hjul, liksom, som masserade på varsin sida om min ryggrad. Hjulen började uppe i nacken och rörde sig långsamt ner mot svanskotan. Och sedan upp igen. Ibland stannade hjulen någonstans däremellan en lång stund. Hjulen var ganska stora, så det blev en sträckning i ryggen – på olika sätt beroende på var någonstans de stannade. Bänken var också ganska varm, vilket var skönt. Samtidigt hade jag fötterna på en platta som också blev varm, och så hade jag en varm pryl på magen och en strax ovanför knäna. Det var viktigt att slappna av fick jag veta innan det startade. I 40 minuter låg jag på bänken. När jag gick därifrån kändes min tyngdpunkt lägre än innan, och det kändes faktiskt rätt skönt i ryggen.

Det här kostade 8 euro. Det var inte alls lika bra som att få en riktig massage, men för övrigt inte dumt alls – jag gillar att prova sådana här saker. Om jag hade varit i Thailand i stället hade jag för övrigt fått en timmes thaimassage för det priset. När jag var i Thailand för ett år sedan gick jag och tog massage 13 gånger på två veckor :-) Jag gillar verkligen Thailand och övervägde att åka dit den här perioden i stället för till Kanarieöarna. Men jag har aldrig provat att jobba på ett så varmt ställe, och jag har aldrig varit på ett så varmt ställe så länge. Frågan är om man orkar jobba när det är över 30 grader i skuggan? Någon som har provat och kan berätta hur det gick?

Sedan fortsatte jag att jobba och fick lika ont som jag hade innan. Å, vad jag saknar min genomtänkta ergonomiska arbetsplats hemma! Det finns en massör här på mitt hotell. Undrar om jag ska se till att få en riktig massage innan jag åker härifrån? Om jag bara tar en rygg- och axelmassage blir det inte så dyrt.

Ledig helg i Puerto de la Cruz

Jag har hört att ni har haft (och har fortfarande) sån där vahettere … jul. Själv sysslar jag inte med sånt, men jag tog två dagar ledigt, både från jobb och från internetuppkoppling. Skönt! Vartefter hösten gick knaprade jobbet in på fritiden mer och mer, så det känns som en evighet sedan jag var ledig en hel helg. Jag som brukar vara så himla noga med det. Men det ska bli ordning på det nu igen, så det så! Både under min vistelse här och sedan när jag kommer hem igen.

En stor del av min lediga helg ägnade jag åt att strosa på stan. Puerto de la Cruz känns större än vad jag trodde. Det finns både söta små färgglada hus, slottsliknande byggnader med tinnar och torn och fula hotellkomplex.

Eftersom staden är så kuperad är det trappor överallt

Parker, rondeller och gångvägar är otroligt välskötta med vackra växter överallt.

Och så är naturen hela tiden närvarande i form av havet och bergen. Mitt hotell är det vita, lite rundade huset i mitten på den här bilden:

Jag hittade en riktigt mysig restaurang där jag åt lunch i lördags. Tog tyvärr inga bilder där, men det var som en lummig innergård, där man satt ute fast det kändes som inne. Eller om det möjligtvis var tvärtom :-) Jag frågade på min bästa spanska (som inte är ett dugg bra, faktiskt) vilken som var den bästa fisken. Naturligtvis fick jag en lång harang på spanska tillbaka som jag inte förstod ett skvatt av. Till slut lyckades jag i alla fall beställa enligt kyparens rekommendation. Jag har ingen aning om vad det var för fisk, men oj, vad god den var! Och till det papas arrugadas con mojo – den kanariska specialiteten saltbakad potatis med en grön och en röd sås. Och coleslaw. Mums! Borde starta en matblogg i stället. Fast då måste jag nog börja komma ihåg att fota maten också.

Hur vädret var under min lediga helg? Runt 20 grader. Molnigt för det mesta men en skön solstund blev det allt i söndags. Nu jobbar jag i tre dagar. Sedan åker jag vidare till La Gomera.

En ledig dag i Puerto de la Cruz

Jo, det blev faktiskt en ledig dag i dag. Klarblå himmel och strålande sol hela dagen. Men det är inte så varmt, vad kan det vara, knappt tjugo grader kanske?

Jag inledde med att sova länge. Oj, vad jag behövde det! Sedan blev det en alldeles ljuvlig joggingtur med havsutsikt. Bland annat joggade jag genom ett bananplantage. Jag hade lätt kunnat sträcka handen över staketet och palla en banan. Jag avstod dock.

Frukost på balkongen – som är i norrläge. När jag sitter där har jag både långbyxor och långärmat på mig.

Så här ser det ut när jag tittar ner från balkongen.

Därefter tillbringade jag ett par timmar i en solstol tillsammans med Håkan Nesser. Så skönt att bara slappa i solen!

Jag tog en tur på stan. Puerto de la Cruz är en mysig liten stad – eller by kanske. Visserligen kryllar det av turister, men det är ändå en bra stämning. Jag strosade runt en stund i botaniska trädgården. Att titta på växter är ett inte alls dumt sätt att vara här och nu.

Dagens uppdrag var att hitta en supermercado på närmare håll än den där jag handlade i går, och särskilt en som ligger på samma höjdnivå som mitt hotell. För Puerto har gott om nivåskillnader. Jag planerade att köpa en dunk med vatten och hade ingen lust att släpa den upp för de sju miljarder trappstegen som jag bar mina matkassar upp för i går. Uppdraget lyckades. Den här affären var nästan ännu bättre än den där jag handlade i går. Här finns verkligen allt. Vad sägs om det här till exempel ;-)

Jag handlade dock ingen sill. Däremot var jag ute efter en ny variant av den kanariska getosten. Den här gången tänkte jag mig en som man kan använda i matlagning, ungefär som parmesan – eller pecorino som är den ost av den typen som jag oftast använder till vardags. När jag kom hem satte jag tänderna i sagda ost. Det blir nog inget kvar till matlagningen.

Jag hade i tankarna att jag kanske skulle jobba lite framåt kvällen ändå. Men nej, jag struntar i det och ägnar mig åt den där getosten i stället. I morgon tar jag tag i jobbet igen.

Från Arlanda till Puerto de la Cruz

”Oj, har jag någon reseförsäkring? Hemförsäkringen brukar ju täcka det, men inte om man är borta så länge kanske?” Jag kollade upp det och fick reda på att min hemförsäkrings reseförsäkring (Trygg-Hansa) gäller i 45 dagar. Jag är borta i 48 dagar. Men halleluja, det går att förlänga reseförsäkringen via webben! Eller nej, det skulle ha gått om det inte var något tekniskt strul. Men nytt halleluja: kundtjänst öppet till 21 på söndagskvällen (det här var typ 20.40). Och så kunde jag fixa det ändå.

Så här såg hela min eftermiddag och kväll ut igår. Jag som är ett kontrollfreak och gillar att förbereda sånt här i god tid. Men det har varit för mycket jobb. Vid midnatt var jag klar och kunde stupa i säng. Väckarklockan ringde 04.00. (Och jag är en tant som är väldigt noga med att få sova mina åtta timmar.) Det enda som jag faktiskt förberedde i god tid – beställa ett europeiskt sjukförsäkringskort från Försäkringskassan – glömde jag dock kvar hemma eftersom det inte låg på samma ställe som allt annat, som jag ju sista-minuten-fixade :-(

Mitt bagage fick väga 23 kilo. Det vägde 22 kilo. Puh! Faktum är att jag tog med mig klart mindre saker än vad jag brukar ha när jag bara är borta i två veckor. Då brukar jag vilja ha med mig allt man kan behöva. Ska man vara borta i sju veckor lär man ju ändå behöva fylla på förrådet av solkräm eller schampo eller vad man nu kan behöva, och då kan man kanske rentav strunta i att ta med sig det.

Jag flög till Tenerife Norte via Barcelona. Flygresorna tog ungefär tre timmar styck. Min plan var att jobba hela resan, men jag läste på Spanairs webbplats att man inte fick använda eller ens ha med sig datorer på flyget (vad 17 är det för regler??). Så datorn åkte ner i resväskan och jag fick snällt nöja mig med att läsa en bok. Och å vad skönt det var att bara få lata sig hela resan. Tack Spanair för det! Dessutom såg jag flera som använde sina datorer under flygningen. Så mycket för konsekventa regler.

När vi landade tokregnade det och jag tror att piloten sa att det var 14 grader ute. Jag som bara har packat shorts och sommarklänningar!

Teneriffa har alltså två flygplatser och jag flög till den norra, eftersom den ligger nära Puerto de la Cruz, där jag är nu. Däremot behöver jag sedan bege mig söderut för att ta båten till La Gomera. Så ska man direkt till Gomera är det smartare att flyga till den södra flygplatsen. Från flygplatsen gick det bussar till Puerto de la Cruz en gång i halvtimmen. Hur smidigt som helst och det var inte långt alls. Jag hade inte koll på vart jag skulle när jag väl kom fram till Puerto de la Cruz, så jag tog en taxi till hotellet. En lättförtjänt hacka för den taxichauffören för det var nog inte mer än en kilometer. Men det var det smidigaste sättet för mig att hitta rätt. Dessutom var det inga pengar att tala om; 3,50 euro.

Tidigare har jag inte känt mig bekväm med att resa ensam. Just nu kan jag inte riktigt förstå varför. Jag är ju van vid att vara mycket ensam och gillar det (har ju för 17 jobbat hemma i snart tio år). En sak som jag däremot inte gillar att göra ensam är att gå ut och äta middag. Och det gör man ju ofta när man är på semester. Men det går ju att lösa genom att se till att hyra en lägenhet med kök, så att man kan fixa sin egen mat. Nå, det är lätt att vara kaxig nu, vi får väl se vad jag säger om någon vecka eller så …

Min lägenhet – eller lägenhet känns inte som rätt ord här, det är ett hotellrum med en kokvrå – är liten och ful. Men det ligger precis vid havet. Om jag sitter på balkongen och tittar rakt ut så ser jag bara hav. Hotellet, som passande nog heter Bellavista, ligger på en höjd, och om jag tittar rakt ner så ser jag det turkosa havet slå över de svarta lavastenarna om och om och om igen. Hur meditativt är inte det? Och ljudet. Ljudet! Jag älskar ljudet av vågor som brusar, och i mitt rum hör man det ljudet oavbrutet. Jag skulle kunna vänja mig vid det :-)

Jag tog en promenad i turiststråken. Det var turistigt förstås men rätt mysigt ändå. Och så shoppade jag loss i mataffären. Det är något visst med att handla mat i främmande land. Att gå runt och klämma och känna och försöka fatta hur man handlar mat i det här landet. Man fick själv väga sina grönsaker och trycka på rätt knapp på vågen, som hade det spanska namnet på grönsaken (ofta förkortat, som om inte mina färdigheter i spanska var tillräckligt tveksamma ändå), fast också en bild på grönsaken i fråga, så det hela var rätt pedagogiskt ändå. Och i slutänden handlade jag samma saker som jag handlar hemma: Massa grönsaker. Ägg. Nötter. Och lite bönor. Fast jag vågade mig på en kanarisk getost. De finns i en massa varianter och jag chansade på en av dem. Planer för kvällen: woka grönsaker, äta ost, läsa bok, sova.

Jag hade planerat att ha en ledig dag i morgon. Fast eftersom vädret verkar vara väldigt varierande kanske jag snarare ska se till att vara ledig när det är fint väder. Visserligen har jag blivit barnsligt förtjust i regn på senare år, men det vore så skönt att bara få ligga och lata sig i en solstol en dag. Så jag tror att jag reviderar min plan till att ha en ledig dag någon dag den här veckan när det är fint väder.

Etikett: teneriffa