Etikettarkiv: vandring

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – Barranco de Argaga – Valle Gran Rey

Dare-devil ascent through the craggy labyrinth of the Argaga Gorge

så står det i vandringsguideboken som jag köpte häromdagen. Jag lät mig inte avskräckas. Dessutom har jag gått den delen av turen förut, så jag visste vad jag gav mig in på. Jag och mina sångkamrater försökte oss på den här turen förra året, men vi lyckades inte hitta rätt och höll på att aldrig komma ner ur bergen. Jag har funderat mycket de senaste veckorna på att göra ett nytt försök, men jag tvekade. Hade ingen lust att gå vilse igen. Var inte säker på att jag faktiskt skulle hinna runt på en dag. Men den här boken fick mig att bestämma mig. Den beskriver hela rutten extremt detaljerat och bedömer att den ska ta 5 timmar och 15 minuter. Med tillägg för lunchpaus, småpauser och för att komma tillbaka ner till Vueltas där min lägenhet är gissade jag att det skulle vara en tur på 7 timmar för mig. Lite för långt för att jag ska känna mig helt bekväm med det, men det fick det vara värt!

Barranco de Argaga – mer klättring än vandring

Uppdatering: Det här är vandringsleden som börjar vid Finca Argayall och fruktträdgården (på tyska) i Valle Gran Rey. Första biten – i ravinen som heter Barranco de Argaga – är mer klättring än vandring. Att jag använde händerna var mer regel än undantag. Jag tycker att den här biten är hur rolig som helst. Det är roligare att klättra än att vandra, och det händer saker i landskapet hela tiden. Den som föredrar plana stigar ska nog undvika den här vandringen. Och om det regnar är det definitivt inte någon bra idé att ta den här vägen. Jag skulle nog inte heller vilja gå nerför den här passagen. Uppåt är grejen här.

IMAG0871

Som vanligt blir det larvigt att försöka skildra La Gomeras fantastiska bergslandskap med platta mobilbilder. Men tänk berg så branta att du tappar andan, mjukgrå raviner, vasskantiga grottor, grönlummiga växter och i bakgrunden det turkosa havet.

Efter en och en halv timme hade jag klarat av den värsta klättringen. Jag belönade mig med en tilltuggspaus, eftersom jag fick en kommentar i bloggen häromdagen att man ska ta täta pauser. (Tack Tomas för tipset!) Och eftersom jag själv har kommit på att jag nog äter för lite/för sällan under mina vandringsdagar.

Gérian-platån – havsutsikternas Rolls Royce

En dryg timmes serpentinstigspromenad följde på det, och sedan var det dags för lunchpaus:

IMAG0872

Den här utsikten går inte av för några som helst hackor. Är det klart ser man El Hierro – och kanske La Palma också; jag minns inte. Vid det här tillfället var det molnigt vid horisonten. Men vyn blev inte mindre hänförande för det.

Ermita de Nuestra Señora de Guadalupe – kyrkan i bergen

En stund senare vad jag uppe vid en bilväg vid några hus. Här tog vi bilvägen mot kyrkan förra gången, men den här gången höll jag guideboken i ett stadigt grepp och hittade stigen som fortsatte längs bergssidan. Snart kom jag till kyrkan Ermita de Nuestra Señora de Guadalupe. Nu var jag rejält på min vakt: den här gången skulle jag hamna rätt. Jag hade en teori om att vägskälet som jag letade efter, som vi aldrig hittade, var samma vägskäl som jag passerade när jag vandrade till El Cercado för två veckor sedan – någon timme innan jag kom till vägskälet i La Matanza.

Rätt vägskäl mot Valle Gran Rey

Vid kyrkan satt en genomtrevlig tysk som jag pratade en stund med och frågade om vägen. Han pekade ut vart jag skulle och nu såg jag att det var som jag trodde. När man kommer upp till kyrkan längs stigen ska man fortsätta rakt fram, med kyrkan på vänster sida, så fortsätter stigen där. Några hundra meter längre fram ligger vägskälet där jag skulle svänga ner till vänster. Jag gick dit, och inte går det väl att förstå att det här är vägskälet jag letade efter?

IMAG0875

Det fanns ingen skylt, utom åt det håll jag kom ifrån, där det står La Dama och Gérian. (Å andra sidan hade det inte hjälpt om det fanns en skylt förra året, för vi hittade aldrig det här vägskälet utan hamnade så småningom vid vägskälet i La Matanza i stället. Och där var skylten mot Valle Gran Rey borta, så vi gick fel.)

Sista biten: Los Reyes och ner till huvudvägen mot Valle Gran Rey

Jag gick ner i ravinen, upp och över nästa berg och tog vägen ner mot huvudvägen som leder ner i Valle Gran Rey. Den sista biten ner för berget tog kanske 2 timmar, och den njöt jag tyvärr inte av. Jag var alldeles för trött i fötterna och benen. Hela vandringen tog ganska exakt de där 7 timmarna. Jag stannade på ett fik nere i Valle Gran Rey och tog en färskpressad apelsinjuice för att samla krafter till att orka gå den sista biten hem till min lägenhet.

Vilken dag! Vilket privilegium att få njuta av La Gomeras fantastiska natur. Dessutom: fint väder, möten med massor av trevliga människor och framför allt: jag gjorde det! Jag hittade den där vägen som vi missade förra året!

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – El Cercado

I dag har jag vandrat nerifrån Valle Gran Rey och upp till byn El Cercado. Min plan när jag började gå var ganska otydlig. En tanke var att jag skulle gå vägen mot Chipude – eller möjligtvis El Cercado, eftersom det är olika vägar enligt skylten vid kyrkan Ermitas de Los Reyes (kyrkan alldeles i närheten av Casa la Seda, där jag bodde förra året).

När jag kom fram till den skylten så tvekade jag. Jag hade redan gått i närmare en timme utan att ha kommit upp i bergen än (det har sina nackdelar att bo nere i Valle Gran Rey när man vill vandra). Ville jag verkligen ta vägen mot Chipude? Jag har gått början på den hur många gånger som helst, eftersom jag bodde så nära förra året. Nej, det fick bli vägen mot El Cercado i stället. Efter två hundra meter ändrade jag mig och gick tillbaka. Jag ville faktiskt upp på det där berget. Och jag ville undersöka om det gick att därifrån hitta den andra vägen tillbaka ner till Valle Gran Rey, vid fruktträdgården och Argayall. Den som vi försökte hitta från andra hållet förra året – när vi hamnade totalt vilse och höll på att aldrig komma ner från berget. Den vägen.

Jag tog vägen mot Chipude. Jag tänkte att jag kan gå i tre timmar. Om jag då inte verkar ha hittat någon annan väg ner så får jag vända och gå samma väg tillbaka. Efter två timmars vandring var jag uppe på bergets topp. Där fanns en skylt mot Chipude. Jag visste inte hur långt det var. Ett tyskt par kom vandrande från det hållet. Jag frågade dem om de kom från Chipude. Det visade sig att de kom från El Cercado. Tydligen fanns en annan väg dit, och den var samma som till Chipude, utom de sista kanske 30-40 minuterna eller så. De sa att det var en fin väg till El Cercado och att det tog ungefär 1,5 timme dit och att bussen tillbaka till Valle Gran Rey skulle gå runt 16.30. Det där med bussen hade jag kollat upp innan, men sedan hade jag liksom förträngt det, eftersom jag blir åksjuk av att åka buss på bergliga slingervägar, så det var bra att de påminde mig om att bussen var ett alternativ. De sa också att det var ungefär lika långt till Chipude som till El Cercado. Jag frågade ut dem om det fanns några fällor och om jag kunde gå fel och så och fick ett par bra tips på vägen.

Om jag inte hade träffat dem där hade jag kanske vänt där, eller möjligtvis någon senare. Jag hade inte litat på att jag var på rätt väg; det fanns ett eller två tveksamma vägskäl efter det här, och det var inte skyltat igen förrän i La Mantanza, dit jag kom 1,5 timme senare. Mycket bra att jag frågade ut dem alltså. Och det var en vacker vandring jag fick. Vad sägs till exempel om utsikten från mitt lunchstopp?

IMAG0843

Så småningom kom jag fram till vägskälet vid La Mantanza. Det visade sig att det var samma vägskäl som jag och sångvännerna kom till förra året, där vi valde fel väg och hamnade totalt vilse. Nu var det tydligt skyltat att vägen jag kom från gick till Valle Gran Rey; det var det inte förra året. Det fanns också en skylt mot Chipude och en mot El Cercado. Och sedan fanns det inga fler vägar. Och ingen av de vägarna var den vi kom från förra året. Så varifrån kom vi den gången?

Och så fick jag beslutsångest igen. Chipude eller El Cercado? Egentligen spelar det ingen roll alls; ingen av byarna är något speciellt att se. Det är omgivningarna, vägen dit, som är grejen. Jag valde El Cercado, och kom dit kanske 40 minuter senare. Då hade jag varit ute i fem timmar, inklusive en lunchpaus på en halvtimme. En lagom vandring för mig. Och eftersom det var uppför i princip hela vägen så var jag rejält trött.

Jag kom fram strax efter 15. Tydligen hade jag då gått 10,7 kilometer:

IMAG0849

Bussen skulle gå från San Sebastián 15.30 och tyskarna hade trott att den skulle komma till El Cercado en dryg timme senare.

I El cercado kan man, så vitt jag kan bedöma, göra tre saker:

1. Dricka öl på puben.

2. Kolla på keramiktillverkning och keramikprylar.

3. Vänta på bussen därifrån.

Av skrålet inifrån puben att döma ägnade sig ett antal personer åt punkt 1. Jag lade tio minuter på punkt 2 och styrde sedan kosan mot busshållplatsen för att ägna mig åt punkt 3. På busshållplatsen satt två personer och pratade svenska med varandra.

Meh! Här har jag vandrat i otillgängliga berg i flera timmar och bara träffat två personer på hela dagen och så kommer jag till en gudsförgäten håla och där sitter de här två människorna och pratar svenska! Nåja, jag frågade dem om de väntade på bussen till Valle Gran Rey, vilket de gjorde. Deras uppfattning var att bussen skulle komma vid 16. De var trevliga, hade varit på La Gomera många gånger och vandrat mycket i krokarna. Vi satt och pratade tills bussen kom, vilket nog var runt 16.20. Jag var nere i Valle Gran Rey vid 17.

Jag är mycket nöjd med min vandring. Utom på en punkt: Jag fick skavsår av vandringskängorna! :-( Jag hade ju gått in dem ordentligt, men det var en helt annan sak att gå uppåt i brant lutning i flera timmar. Nu hoppas jag bara att skavsåren hinner läka till nästa helg så att jag kan göra en ny vandring då.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Äntligen tillbaka i Valle Gran Rey

Jag har varit på Teneriffa ett par dagar. Det är dit man flyger om man vill ta sig till La Gomera på enklaste sätt. Från början hade jag bara bokat en hotellnatt i Los Cristianos, där Gomerabåten går. Då trodde jag att jag skulle åka ensam och att maken skulle komma och hälsa på senare med sin hyrbil. Men det blev så  att vi åkte ner tillsammans, och då ville jag gärna passa på att åka till Teide eftersom jag inte brukar vara bilburen. Jag bokade en natt till i Los Cristianos och vi ägnade den extra dagen åt att åka upp på Teide. Det var riktigt häftigt och jag tänkte återkomma med ett separat inlägg om det senare.

Det blev alltså två eftermiddagar och kvällar i Los Cristianos. Det är absolut inget fel på det stället, men jag känner verkligen att jag är färdig med det där. Jag har redan gjort solstolar-ölhak-med-livemusik-inkastare-krimskramsförsäljare-och-feta-rödbrända-turister-grejen. Jag längtade till Gomera.

Min behållning från Los Cristianos var en skön promenad längs stranden mellan Los Cristianos och Playa de las Americas, en joggingtur längs samma strand – det är något särskilt med att jogga på stranden – och en grymt god skaldjurspaella.

Nu har jag varit i Valle Gran Rey på La Gomera i drygt ett dygn. Och jag är hemskt ledsen att behöva utsätta dig för den här klyschan, men att komma hit känns som att komma hem. Den avslappnade stämningen, det skummande havet, de mäktiga bergen. Det är ju här jag ska vara!

Vandringskängorna fick följa med på dagens promenad.

IMAG0787

Den gick  först längs den steniga stranden utanför yogaresorten Argayall, sedan tillbaka förbi fruktträdgården och upp genom dalen som utgör den första delen av den mest strapatsfyllda vandringen jag gjorde förra året tillsammans med några av mina sångkamrater. Bilden är inte i närheten av att göra den magnifika naturen rättvisa.

IMAG0789

Med den här dalvandringen tur och retur så blev nog dagens promenad uppåt två och en halv timme. Är inte det något av det bästa med att ha semester – att ha tid att röra på kroppen i stället för att tvinga den att sitta still framför datorn hela dagarna?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Vandringsplaner på La Gomera

På söndag åker jag. Det blir ett par dagar på Teneriffa först och på tisdag fortsätter färden till La Gomera. Jag har köpt mitt livs första vandringskängor och jag förväntar mig att sväva som på moln när jag promenerar i bergen med dem på fötterna. Som ni ser fungerar de utmärkt som vinterkängor också. Gissa om jag ser fram emot att kombinera dem med shorts i stället för täckbyxor.

Bild

Och så har jag gett mig själv en promenadutmaning: promenera minst en timme i vackra omgivningar varje dag på La Gomera (om jag inte är upptagen med att vara på någon utflykt eller så). Naturligtvis blir det många turer på längre än en timme, men jag är sugen på kontinuiteten och rutinen med att komma ut i bergen varje dag. Det kan tyckas självklart att promenera varje dag när man befinner sig i ett vandringsmecka, men förra året prioriterade jag ofta jobb eller annan träning före promenaderna och promenerade kanske bara varannan dag eller så. I år ger jag  bergspromenader högsta prio. Så det så!

Jag planerar att vara borta i sju veckor. Först tre veckors semester och sedan fyra veckors jobb – men jag ska vara noga med att inte boka in för mycket jobb; jag måste ju hinna med alla de där promenaderna. Min tanke är att skriva resdagbok som jag gjorde förra året. Du hittar alla inlägg under kategorin Vinter i värmen här på bloggen. Viss reservation dock för att jag inte brukar vilja tillbringa så mycket tid framför datorn när jag har semester, så kanske blir det inte så täta uppdateringar de första tre veckorna. Vi hörs!

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Vattenfallsvandring på La Gomera

Jag skulle bara ta en paus i jobbandet för en kort promenad.

Vattenfallsvandring

Men, vad är det här? En pil? Det måste undersökas.

Vattenfallsvandring

Ett vattenfall tydligen. Det är säkert runt kröken. Jag går dit.

Vattenfallsvandring

Vandringen började lugnt …

Vattenfallsvandring

… men blev bara snårigare …

Vattenfallsvandring

… och snårigare.

Det var en ganska strapatsig vandring, där jag ibland behövde använda både händer och fötter för att ta mig fram, och där mina skor blev både blöta och lite leriga. Men till slut kom jag fram. Det är svårt att göra en naturupplevelse rättvisa med en mobilbild, men så här någonting såg vattenfallet ut. Det är fint. Inte det koolaste vattenfall jag har sett, men det var ändå mest vägen som var målet.

Vattenfall

Jag hade bara shorts och linne på mig, eftersom jag inte alls hade planerat den här typen av vandring. Dessutom äger jag tyvärr inga vandringskängor – något jag definitivt tänker åtgärda till nästa gång jag åker till La Gomera.

På hemvägen hittade jag en kortare väg, så sammanlagt tog det här bara ett par timmar. Mina armar var både rivna och fulla av blåmärken dagen efter, men jag gillade turen och ska nog gå den någon mer gång. Då ska jag ha med mig lite fika och stanna till en stund extra vid vattenfallet.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.