Etikettarkiv: valle gran rey

Skrivuppgift till mig själv: beskriva Valle Gran Rey-känslan

Jag skrev om det här på Gomerabloggen nyligen: när jag är i Valle Gran Rey på La Gomera så har jag en så stark känsla av att det är där jag ska vara. Och när jag inte är där så kan jag inte återskapa den känslan. Därför ska jag försöka sätta ord på den. Det är alltså inte själva platsen jag ska sätta ord till, utan känslan jag har när jag är där. Hur känns det i mig när jag är i Valle Gran Rey? Det kan bli en mening eller två, men egentligen tänker jag mig snarare några, kanske tio, ord som är fristående från varandra. Det är min läxa till mig själv under min vistelse där.

Har du någon favoritplats? Hur skulle du beskriva den med tio – eller färre – ord?

Blir du inspirerad av att resa?

I lördags påbörjade jag min hemresa genom att ta bussen från Valle Gran Rey till San sebastián. (Därifrån tog jag båten till Teneriffa och på söndagen satte jag  mig på flyget till Sverige.) På vägen åkte bussen igenom byn Chipude, som är mål för flera vandringsleder nerifrån Valle Gran Rey. Där pågick en byfest. Det var marknad och dans och tjo och glam.

Det finns så vitt jag förstår bara en parkering i byn, och den var knökfull. Alla andra bilar stod längs vägen. Ja, det finns bara en väg. I säkert en kilometer var vägen kantad av bilar.

Bilvägarna på La Gomera är bitvis inte alls breda, särskilt inte i byarna. Bussen jag åkte i var en vanlig reguljärbuss modell större. Det var med andra ord endast med stor möda som busschauffören navigerade längs med Chipudes väg den här lördagen. Genom några vägavsnitt fick han krypköra. Och sedan tog det stopp. En bil stod några decimeter för långt ut i vägen för att bussen skulle kunna ta sig fram.

Eftersom det var fiesta var det massor av folk i närheten. Busschauffören vinkade till sig några av dem som stod närmast och klev ur bussen. Tillsammans med kanske fem andra män tog han tag i bilen, lyfte upp den och flyttade den de få decimetrarna som behövdes för att bussen skulle kunna passera. Sedan klev han in i bussen, utan att röra en min, och körde vidare.

Jag är som bekant inte så förtjust i att vara på resa, men jag får onekligen uppleva en hel del när jag är det. I efterhand brukar resdagarna vara de dagar som jag har starkast minnen från, för att det händer mycket då. Kanske har jag även sinnena lite extra vässade när jag är på resa, är lite extra beredd på att få uppleva saker. Kan det vara så? Blir du inspirerad av att resa?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Separationsångest

En stor nackdel med att jag trivs så bra i Valle Gran Rey är att det känns riktigt jobbigt att behöva åka härifrån. “När kommer du hem?” frågar folk, och jag tänker: Vadå hem? Jag är ju hemma.

Sju veckor var alltså långt ifrån tillräckligt i år – jag går och funderar på vad jag behöver göra för att kunna tillbringa en ännu större del av vintrarna här. Några månader eller så.

När jag åkte hit i december handlade det mest om att åka ifrån den svenska vintern med kylan och mörkret, men nu handlar det om något annat. Nu handlar det om att det är just här i Valle Gran Rey jag vill vara. Och just nu gör det ont att jag inte får vara det mer just nu. Men jag är tacksam för att jag har kunnat vara här i sju veckor och för att jag planerar att komma hit igen.

På lördag tar jag båten till Teneriffa. Där stannar jag i Los Cristianos över natten och flyger sedan till Sverige på söndag.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – Las Hayas – Arure

Lördag har tydligen blivit veckans vandringsdag för mig, så jag gav mig iväg upp i bergen i dag igen. Den första biten gick jag samma väg som för en vecka sedan – till skylten vid kyrkan Ermitas de Los Reyes. Där valde jag vägen mot El Cercado och Las Hayas. Mitt slutmål var Las Hayas, eftersom det kändes roligare att ha ett annat mål än förra veckan. Sedan hade jag inte bestämt mig för om jag skulle ta bussen ner därifrån, gå ner samma väg tillbaka eller hitta på något annat. Det berodde på hur lång tid det skulle ta, helt enkelt.

Efter skylten vid kyrkan gick jag en lång stund på bilvägen och hade inte alls känslan av att vara uppe i bergen, även om det förstås lutade uppåt. Jag hade nog gått nästan ett par timmar när det äntligen fanns en skylt mot Las Hayas och El Cercado upp mot bergen. Det gick uppför:

IMAG0853

och uppför:

IMAG0854

och ännu mer uppför:

IMAG0855

Det mulnade på och småregnade lite och jag tänkte på det enda som jag hittills har kommit på att jag glömde hemma i Sverige: mina regnkläder. Och inte skulle jag väl behöva gå ända längst dit upp för att komma till Las Hayas?

IMAG0852

Jo, visst var det så. Ända upp över bergskammen skulle jag. Men innan dess blev det en lunchpaus, som exakt sammanföll med den enda halvtimme som det faktiskt regnade ordentligt. Det sammanföll också med det enda tillfälle under dagen som jag undrade lite varför jag egentligen befann mig där uppe i bergen. Under den här branta delen av vandringen hade jag hela tiden utsikt ner över dalen och Valle Gran Rey. Och muttrade lite över att solen såg ut att lysa där där nere.

Jag gick vidare uppåt. Stenvägen jag gick på blev läskigt hal av regnet och jag rekommenderar inte att ta den här vägen en regnig dag. Men det torkade snabbt upp, och snart var jag uppe på bergskammen. Där stod den här skylten:

IMAG0858

Jag gick mot Las Hayas. Uppe på bergskammen var det rätt kallt. Under 15-strecket i alla fall, och en rejäl vind på det. Eftersom jag rörde på mig var det inga problem att gå i shorts som jag gjorde, men jag saknade faktiskt mina öronvärmare.

Jag kom till Las Hayas vid 15. Det fanns inget särskilt där – en väg och några hus. Jag hade startat sent och det här var drygt fyra timmar efter att jag gick hemifrån. Inklusive en rast på kanske en halvtimme. Man skulle ju kunna tycka att det är lätt som en plätt att vandra i tre och en halv timme, och jag vet inte om det är jag som är mesig eller om det beror på att det var så brant, men jag var hur trött som helst. Gå tillbaka hela vägen ner orkade jag inte tänka på. Jag visste inte var busshållplatsen låg, och det var minst en, kanske en och en halv timme tills bussen skulle gå. Det kändes som en dålig idé att stå och frysa och vänta på bussen så länge. Så jag fortsatte mot Arure. Det tog en timme ungefär. Vägen var helt plan, och jag hade inte alls känslan av att befinna mig i bergen. Att det inte regnade på mig nu berodde nog mest på att jag redan befann mig i regnmolnen:

IMAG0859

Det som ser ut som dimma på bilden ovan är alltså regnmoln. Klicka på en bild om du vill se den i större format. Även på den här bilden har jag försökt fånga molnen som sveper förbi uppe till höger i bild:

IMAG0860

I Arure stod jag och väntade på bussen i fem minuter innan jag kom på hur lätt det är att lifta ner till Valle Gran Rey. Alla bilar som passerar där jag stod ska helt enkelt ner dit, och att lifta är ett vedertaget sätt att ta sig fram bland vandrare här. Jag satte upp tummen och fick napp på första försöket. Snart var jag nere i dalen igen. Där var det soligt, varmt och skönt. Undrar om det hade varit fint väder där nere hela dagen?

Något jag undrar är: Hur orkar alla som är på vandringssemester vandra varje dag? Jag är helt slut efter en sådan här dag. Då har jag alltså vandrat i cirka fem timmar. Det är lika länge som jag gick förra lördagen och då orkade jag knappt lämna lägenheten på hela söndagen. Jag hängde på balkongen och tog det lugnt. Det känns som att jag kommer att göra något liknande i morgon. Vänjer man sig efter några dagar, eller hur fungerar det om man vandrar varje dag? Eller är det bara jag som är mesig?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Vandring på La Gomera: Valle Gran Rey – El Cercado

I dag har jag vandrat nerifrån Valle Gran Rey och upp till byn El Cercado. Min plan när jag började gå var ganska otydlig. En tanke var att jag skulle gå vägen mot Chipude – eller möjligtvis El Cercado, eftersom det är olika vägar enligt skylten vid kyrkan Ermitas de Los Reyes (kyrkan alldeles i närheten av Casa la Seda, där jag bodde förra året).

När jag kom fram till den skylten så tvekade jag. Jag hade redan gått i närmare en timme utan att ha kommit upp i bergen än (det har sina nackdelar att bo nere i Valle Gran Rey när man vill vandra). Ville jag verkligen ta vägen mot Chipude? Jag har gått början på den hur många gånger som helst, eftersom jag bodde så nära förra året. Nej, det fick bli vägen mot El Cercado i stället. Efter två hundra meter ändrade jag mig och gick tillbaka. Jag ville faktiskt upp på det där berget. Och jag ville undersöka om det gick att därifrån hitta den andra vägen tillbaka ner till Valle Gran Rey, vid fruktträdgården och Argayall. Den som vi försökte hitta från andra hållet förra året – när vi hamnade totalt vilse och höll på att aldrig komma ner från berget. Den vägen.

Jag tog vägen mot Chipude. Jag tänkte att jag kan gå i tre timmar. Om jag då inte verkar ha hittat någon annan väg ner så får jag vända och gå samma väg tillbaka. Efter två timmars vandring var jag uppe på bergets topp. Där fanns en skylt mot Chipude. Jag visste inte hur långt det var. Ett tyskt par kom vandrande från det hållet. Jag frågade dem om de kom från Chipude. Det visade sig att de kom från El Cercado. Tydligen fanns en annan väg dit, och den var samma som till Chipude, utom de sista kanske 30-40 minuterna eller så. De sa att det var en fin väg till El Cercado och att det tog ungefär 1,5 timme dit och att bussen tillbaka till Valle Gran Rey skulle gå runt 16.30. Det där med bussen hade jag kollat upp innan, men sedan hade jag liksom förträngt det, eftersom jag blir åksjuk av att åka buss på bergliga slingervägar, så det var bra att de påminde mig om att bussen var ett alternativ. De sa också att det var ungefär lika långt till Chipude som till El Cercado. Jag frågade ut dem om det fanns några fällor och om jag kunde gå fel och så och fick ett par bra tips på vägen.

Om jag inte hade träffat dem där hade jag kanske vänt där, eller möjligtvis någon senare. Jag hade inte litat på att jag var på rätt väg; det fanns ett eller två tveksamma vägskäl efter det här, och det var inte skyltat igen förrän i La Mantanza, dit jag kom 1,5 timme senare. Mycket bra att jag frågade ut dem alltså. Och det var en vacker vandring jag fick. Vad sägs till exempel om utsikten från mitt lunchstopp?

IMAG0843

Så småningom kom jag fram till vägskälet vid La Mantanza. Det visade sig att det var samma vägskäl som jag och sångvännerna kom till förra året, där vi valde fel väg och hamnade totalt vilse. Nu var det tydligt skyltat att vägen jag kom från gick till Valle Gran Rey; det var det inte förra året. Det fanns också en skylt mot Chipude och en mot El Cercado. Och sedan fanns det inga fler vägar. Och ingen av de vägarna var den vi kom från förra året. Så varifrån kom vi den gången?

Och så fick jag beslutsångest igen. Chipude eller El Cercado? Egentligen spelar det ingen roll alls; ingen av byarna är något speciellt att se. Det är omgivningarna, vägen dit, som är grejen. Jag valde El Cercado, och kom dit kanske 40 minuter senare. Då hade jag varit ute i fem timmar, inklusive en lunchpaus på en halvtimme. En lagom vandring för mig. Och eftersom det var uppför i princip hela vägen så var jag rejält trött.

Jag kom fram strax efter 15. Tydligen hade jag då gått 10,7 kilometer:

IMAG0849

Bussen skulle gå från San Sebastián 15.30 och tyskarna hade trott att den skulle komma till El Cercado en dryg timme senare.

I El cercado kan man, så vitt jag kan bedöma, göra tre saker:

1. Dricka öl på puben.

2. Kolla på keramiktillverkning och keramikprylar.

3. Vänta på bussen därifrån.

Av skrålet inifrån puben att döma ägnade sig ett antal personer åt punkt 1. Jag lade tio minuter på punkt 2 och styrde sedan kosan mot busshållplatsen för att ägna mig åt punkt 3. På busshållplatsen satt två personer och pratade svenska med varandra.

Meh! Här har jag vandrat i otillgängliga berg i flera timmar och bara träffat två personer på hela dagen och så kommer jag till en gudsförgäten håla och där sitter de här två människorna och pratar svenska! Nåja, jag frågade dem om de väntade på bussen till Valle Gran Rey, vilket de gjorde. Deras uppfattning var att bussen skulle komma vid 16. De var trevliga, hade varit på La Gomera många gånger och vandrat mycket i krokarna. Vi satt och pratade tills bussen kom, vilket nog var runt 16.20. Jag var nere i Valle Gran Rey vid 17.

Jag är mycket nöjd med min vandring. Utom på en punkt: Jag fick skavsår av vandringskängorna! :-( Jag hade ju gått in dem ordentligt, men det var en helt annan sak att gå uppåt i brant lutning i flera timmar. Nu hoppas jag bara att skavsåren hinner läka till nästa helg så att jag kan göra en ny vandring då.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

La Gomera efter skogsbranden i somras

Hur ser det egentligen ut på La Gomera – och särskilt i Valle Gran Rey – efter de stora skogsbränderna i somras?

I augusti var det stora skogsbränder på La Gomera. Jag skrev om det här på bloggen i höstas. Så hur ser det ut nu? Hur mycket är förstört?

Jag har inte varit runt så mycket på ön men om man tar vägen från San Sebastián till Valle Gran Rey så åker man igenom den stora nationalparken och regnskogen Garajonay. Och där är det mycket som har brunnit.

Så här kan det se ut:

La Gomera

Det går att klicka på bilderna för att se dem större. Allt du ser på bilden ovan är alltså bränt, inklusive skogen på kullarna längst bort i bakgrunden. Det är mycket som har brunnit :-(

På nära håll ser den brända skogen ut så här:

La Gomera

När man åker ner i dalen mot Valle Gran Rey ser man brända palmer en bra bit på vägen ner. Den här bilden är tagen från El Guro eller möjligtvis Casa la Seda. Alltså där jag bodde förra året:

La Gomera

Jag fick inte med det på bild, men bara några få meter från huset jag bodde i förra året står det en bränd palm. Huset är helt, och det ser inte ut att ha blivit reparerat, så jag tror att det klarade sig. Men jag såg andra hus som hade brunnit. Många människor evakuerades med båt från Valle Gran Rey till San Sebastián, och jag kan bara tänka mig hur läskigt det var när det brann.

Det gjorde ont i mig när jag tog de här bilderna. Och det gör ont att lägga ut dem nu. Det är inte det här jag vill att ni ska se. Jag vill ju visa hur fantastiskt vackert det är här. För det är det. Fortfarande.

La Gomera och Teide

Från Valle Gran Rey behöver man alltså bara gå någon halvtimme längs vägen upp i bergen så ser man var  branden härjade. Men nere i själva Valle Gran Rey brann det aldrig och allt är som vanligt.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Roliga saker att göra i Valle Gran Rey

En anledning till att jag gillar Valle Gran Rey är att jag kan ägna mig åt lika många roliga fritidsaktiviteter som hemma. I dag har jag varit på alla kan sjunga-kör. I morgon ska jag på Trance Dance Meditation. Och så finns ju Argayall, med massor av yoga, och där jag har spanat in en kundalinimeditation som jag ska gå på vid tillfälle.

Vid solnedgången kan man hänga nere på stranden i La Playa och lyssna på djembespelare som trummar ner solen. Jag behöver inte ha tråkigt här, helt enkelt. På måndag planerar jag att börja jobba igen efter semestern. Undrar hur jag ska hinna med det?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Lata dagar på La Gomera

Jag har varit i Valle Gran Rey på La Gomera i över en vecka. (Oj, har det gått så lång tid?). Det har mestadels varit en lugn och skön semestervecka. Promenera. Titta på solnedgången. Läsa böcker på balkongen. Jag tog ett dopp i Atlanten häromdagen – det var riktigt skönt; varmare än jag trodde.

Ni vet hur man kan bli dagvill när man har semester? Det hände mig i dag. Jag var helt säker på att det var tisdag, och att det var i morgon jag skulle gå på alla-kan-sjunga-drop-in. Men det var alltså i dag, så jag missade det :-( Nåja, jag är ju här fler onsdagar. Det får bli nästa vecka.

Dagens aktivitet blev i stället vattenfallspromenaden som jag gick förra året också. Det är en rolig och inte helt enkel vandring på ett par timmar fram och tillbaka – om man startar i Casa la Seda, det vill säga där jag bodde förra året. Går man från där jag bor nu, i Vueltas nere i själva Valle Gran Rey, får man lägga på en till en och en halv timme.

På fredag är planen att åka till grannön La Palma ett par dagar. Jag ville åka dit redan förra året, men det blev aldrig så. Man kan ta båten från San Sebastián på La Gomera. Båttiderna är dock rätt knasiga – båten tillbaka från La Palma till La Gomera går 05.30, och jag är ingen fan av att kliva upp tidigt på morgnarna. Men vid ett par tillfällen i veckan går båten tillbaka på kvällen i stället, så nu ska det bli av. Jag ser verkligen fram emot att få se La Palma, som jag tror är lika vackert som La Gomera. Jag återkommer och berättar om det är så, helt enkelt.

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Äntligen tillbaka i Valle Gran Rey

Jag har varit på Teneriffa ett par dagar. Det är dit man flyger om man vill ta sig till La Gomera på enklaste sätt. Från början hade jag bara bokat en hotellnatt i Los Cristianos, där Gomerabåten går. Då trodde jag att jag skulle åka ensam och att maken skulle komma och hälsa på senare med sin hyrbil. Men det blev så  att vi åkte ner tillsammans, och då ville jag gärna passa på att åka till Teide eftersom jag inte brukar vara bilburen. Jag bokade en natt till i Los Cristianos och vi ägnade den extra dagen åt att åka upp på Teide. Det var riktigt häftigt och jag tänkte återkomma med ett separat inlägg om det senare.

Det blev alltså två eftermiddagar och kvällar i Los Cristianos. Det är absolut inget fel på det stället, men jag känner verkligen att jag är färdig med det där. Jag har redan gjort solstolar-ölhak-med-livemusik-inkastare-krimskramsförsäljare-och-feta-rödbrända-turister-grejen. Jag längtade till Gomera.

Min behållning från Los Cristianos var en skön promenad längs stranden mellan Los Cristianos och Playa de las Americas, en joggingtur längs samma strand – det är något särskilt med att jogga på stranden – och en grymt god skaldjurspaella.

Nu har jag varit i Valle Gran Rey på La Gomera i drygt ett dygn. Och jag är hemskt ledsen att behöva utsätta dig för den här klyschan, men att komma hit känns som att komma hem. Den avslappnade stämningen, det skummande havet, de mäktiga bergen. Det är ju här jag ska vara!

Vandringskängorna fick följa med på dagens promenad.

IMAG0787

Den gick  först längs den steniga stranden utanför yogaresorten Argayall, sedan tillbaka förbi fruktträdgården och upp genom dalen som utgör den första delen av den mest strapatsfyllda vandringen jag gjorde förra året tillsammans med några av mina sångkamrater. Bilden är inte i närheten av att göra den magnifika naturen rättvisa.

IMAG0789

Med den här dalvandringen tur och retur så blev nog dagens promenad uppåt två och en halv timme. Är inte det något av det bästa med att ha semester – att ha tid att röra på kroppen i stället för att tvinga den att sitta still framför datorn hela dagarna?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.