Mår du dåligt av Facebook?

”En dryg miljon svenskar mår dåligt om de inte regelbundet är på Facebook.” Det skriver DN i en artikel om Facebook i dag.

Artikeln bygger på en studie gjord av Leif Denti och Isak Barbopoulos, som, om jag förstod artikeln rätt, båda är doktorander i psykologi vid Göteborgs universitet och Ida Nilsson, kommunikationsstrateg på reklambyrån Valentin&Byhr.

Enligt artikeln mår vi inte bara dåligt om vi inte får kolla Facebook. Vi mår också dåligt när vi läser vad våra bekanta gör på Facebook och hur lyckliga de verkar vara:

”Vi tror att det har att göra med att man jämför sig med andras profiler. Folk lägger gärna ut bilder på sig själva när de är glada, vilket skapar en illusion om lycka eftersom man inte ser personerna i det verkliga livet och när de inte är glada. Jämför man sig mer med andra mår man sämre och känner sig mindre lycklig, säger Denti och jämför det med modemagasinens omslagsbilder.”

Det här är inget nytt. Fenomenet kan räknas in i det som brukar kallas för additionsstress. Man har en vän som alltid hinner träna, en annan som alltid bjuder på nybakt bröd, en tredje som gör superkarriär, en fjärde som verkar ha all tid i världen för att umgås med sina barn. Och så tror man att man själv måste göra allt det här och tänker inte på att den där vännen som hinner baka inte har några barn, aldrig tränar och har städhjälp. Med några hundra Facebookvänner alltid inom räckhåll har vi numera hur många saker som helst att addera på stresslistan. Och så blir vi mer stressade.

Lösningen då? Som jag ser det handlar det om att vara säker på sina egna prioriteringar. Om jag medvetet har valt bort att städa så blir jag inte stressad av att läsa en statusrad om någons nyputsade fönster. Mina fönster är alltid smutsiga men jag hinner alltid träna. Det är så jag vill ha det. Och så tycker jag att det är skönt  att koppla ner helt ibland, på semestern till exempel. Hur vill du ha det? Och vad har du för strategier för att använda sociala medier och samtidigt må bra?

Allt du behöver har du inom dig

Innan jag åkte iväg till Teneriffa och La Gomera så var jag lite nervös för att jag skulle känna mig ensam på resan. Jag hade faktiskt aldrig varit hemifrån i sju veckor i sträck tidigare. Skulle jag längta hem?  Men så fick jag höra de här kloka orden, i ett helt annat sammanhang: Allt du behöver har du inom dig. Och visst är det så.

Jag var ensam i fem av de sju veckor jag var borta. Och inte längtade jag hem! Jag hade ju allt jag behövde. Nu är jag hemma igen. Tanken på att åka hem till alla minusgraderna här hemma i Sverige var inte alls lockande. Men nu när jag är hemma känns det helt okej. Jag har laddat solcellerna ordentligt, så jag har energi så att det räcker ända till våren. Dessutom har jag ju allt jag behöver.

Har du allt du behöver inom dig?

Uppdatering: Du vet väl att jag bloggar om La Gomera på Gomerabloggen numera? Välkommen dit om du vill läsa mer om La Gomera och Valle Gran Rey och vad jag har för mig när jag är där.

Det där distraherande internet

Jag visste väl att det fanns något bra med att sommaren är slut: favoritprogrammet Babel är tillbaka. I säsongens första program gästades Babelstudion bland annat av Susan Maushart, som har skrivit boken Nedkopplad. Den handlar om när Maushart kopplade ner sig själv och sina tre tonårsbarn i sex månader. Under den tiden använde de varken teve, mobiltelefoner eller internet.

I Babel berättar Susan Maushart på ett komiskt sätt om hur teknikberoende hon och hennes barn var före ”teknikcelibatet”. Hon säger att ”mitt förhållande till min Ipod var närmast oanständigt. När jag skaffade en Iphone blev det riktigt illa. Jag gav den ett smeknamn, köpte kläder och smycken till den, tog med den på toa och hade den under kudden.” Hon berättar att hon ville kunna ha ett samtal med sina barn som varade längre än att man bara grymtar lite åt varandra.

I samband med den här diskussionen fick även några författare berätta om deras förhållande till digitala distraktioner och hur hur de gör för att få skrivro:

Martina Haag: Vet att hon är mest koncentrerad mellan nio och elva, så hon ser till att skriva koncentrerat dessa två timmar, utan att göra uppehåll för något.

Majgull Axelsson: När hon väl börar skriva så tänker hon aldrig på internet för då är hon så koncentrerad och inne i sin  berättelse. (Tur för henne då!).

Stefan Einhorn: Går lätt in i och ut ur skrivprocessen och har inte heller problem med att bli avbruten när det är som mest spännande, för då är det lätt att börja igen nästa gång (Det känner jag igen. Jag gillar också att sluta mitt i något av just den anledningen).

Helena von Zweigbergk: Blir lätt distraherad av internet när hon har kört fast i skrivandet. Tycker att det låter skönt med en ”digital detox”.

Många författare, men inte alla, verkar alltså bli distraherade av internet. Själv blir jag otroligt distraherad. En period hade jag en bärbar dator utan uppkoppling som jag skrev på. Det var inte så dumt. Jag läste på Kajsa Ingemarssons blogg att hon inte har något internet i sin skrivarlya. Det är nog så man borde göra. Jag har faktiskt en knapp på min bärbara dator som med ett enkelt knäpp stänger ner internetuppkopplingen. En knapp. Ett knäpp. Kan det vara så enkelt?

Susan Maushart spekulerar kring att det är när man är uttråkad som man blir kreativ. Det skulle alltså betyda att internet, teve och andra distraktioner gör oss mindre kreativa. Det låter logiskt, men jag håller ändå inte med. För mig betyder internet, teve och andra medier att det blir lätt att komma i kontakt med andra människor. Människor skapar idéer, och när jag tar del av andra människors idéer får jag själv fler idéer. Jag blir alltså mer kreativ av att vara uppkopplad. Jag behöver visserligen nedkopplingen också – men inte för att få nya idéer utan för att återhämta mig.

Blir du distraherad av att vara uppkopplad? Och har du något knep för att inte bli det?

PS Sa Daniel Sjölin nervkalops i stället för nervkollaps? Och i så fall, var det med flit?

Pin It on Pinterest