Etikettarkiv: redigering

Redigering, fast mest research

Redigeringsdag, men jag fastnade i researchträsket. En av historierna jag skriver i tsunamiromanen utspelar sig på den indonesiska ön Simeulue. Det har hänt mycket sedan jag skrev det här manuset för åtta år sedan. Då hade jag rätt svårt att alls hitta information om den här delen av världen, vill jag minnas. Jag googlade men fick inte fram något bra. Jag var på biblioteket och letade efter böcker om Indonesien.

Nu kan jag följa Simeulue-bor på Instagram. Och de har Facebookkonton precis som alla vi andra. Det roliga är att folk jag ser på Facebook som är från Simeulue heter samma saker som de påhittade personerna i min roman. Uppenbarligen lyckades jag göra lite research i alla fall då när jag skrev manuset – jag fick till namn från rätt del av världen i alla fall :-)

Jag känner mig inte alls nöjd med min insats den här veckan. Det känns som att jag inte har fått något gjort alls. Men det beror förstås på att jag har gjort sådant som det är svårt att se några resultat av. Jag har läst igenom hela manuset och jag har gjort research. Inget av det går att räkna i antal skrivna ord eller redigerade sidor. Dessutom har jag ju satt mig in i materialet igen – det behövs när det har vilat så länge. Så jag ska nog vara nöjd egentligen. Ja, så säger vi. Bra jobbat, Jenny! Nu är det helg.

Jag är på La Gomera, och bloggar om det på Gomerabloggen. I morgon ska jag ut och vandra. Det ska bli sol hela dagen och förhoppningsvis inte alltför starka vindar.

Manusredigering pågår

Nu har jag läst igenom hela manuset. Å, vad kul det var! Som vanligt när jag ska redigera en text som jag har skrivit själv så har jag svårt att frigöra mig från att jag har skrivit exakt den bok som jag själv vill läsa, och att jag alltså tycker att det är en är jättebra bok. Frågan är bara om någon annan tycker det :-)

Tsunamiromanen består av fem olika historier – fem personer eller familjer som råkar ut för tsunamin. Mitt intryck efter att ha läst manuset är att jag blir berörd av fyra av historierna. Den fjärde behöver jag jobba lite mer med. I en av historierna behöver jag dessutom jobba om slutet. Den slutar på rätt sätt rent innehållsmässigt. Alltså det händer ungefär rätt saker, men det är liksom för mycket, så jag behöver tona ner saker och ting lite så att det inte går så fort fram. Ja, det där var ju lagom kryptiskt, men jag kan ju inte avslöja slutet på boken :-)

Medan jag läste ändrade jag inget i själva manuset, utom enstaka korrekturfel. Däremot gulmarkerade jag en del som jag behöver jobba med. Och så gjorde jag en separat lista med saker som jag behöver fixa. När jag hade läst hela manuset gick jag igenom den listan och en annan lista som jag har gjort när jag har läst igenom delar av manuset tidigare. Jag slog ihop listorna till en fet att göra-lista. Så nu har jag att göra ett tag framöver. Min plan innan jag skrev den här listan var att det skulle ta 12 arbetsdagar för mig att göra den här första redigeringen. Nu när jag tittar på att göra-listan känns det spontant som att det kommer att ta längre tid. Men det kanske bara känns så.

Nu är det bara att sätta igång med själv redigeringsarbetet!

I dag börjar jag redigera tsunamiromanen

I dag börjar jag redigera tsunamiromanen. Den som jag har kallat romanen B här på bloggen. Det arbetsnamnet kom sig av att jag kallade Akrobaten för romanen A innan jag ville gå ut med namnet, och då kändes det naturligt att kalla den här för romanen B. Men numera tänker jag på den som tsunamiromanen.

Just nu känner jag mig mycket peppad att få börja jobba med det här manuset! När jag rotar runt bland gamla filer i datorn så tolkar jag det som att jag gjorde synopsis till det här manuset i slutet av 2006 och början av 2007 och att jag sedan skrev manuset under 2007. Åtta år sedan alltså.

Min plan är att börja med att läsa manuset rakt igenom utan att redigera något. Och samtidigt anteckna sådant jag ser i ett separat dokument. Jag tror inte att jag har läst igenom hela manuset någon gång tidigare. Däremot har jag börjat läsa vid några tillfällen, men sedan har det kommit något mellan, typ att jag fick svar från Norstedts att de ville ge ut Tydliga texter, och så behövde jag jobba med den boken före.

Farhågor nu innan jag börjar läsa: jag vet att jag inte har dokumenterat min research tillräckligt. Det innebär att jag inte har koll på vad i manuset som är researchat och vad som är påhittat. Jag kommer alltså att behöva göra en hel del ny research.

En annan farhåga är att jag skriver om ett par platser där jag faktiskt inte ens ha varit. Det är lite av ett no no egentigen, men nu är det så. Det känns inte som att jag kommer att åka till en avlägsen ö i Indonesien det närmaste året (eller någonsin, jag avskyr ju att resa) och en av berättelserna i boken måste liksom utspela sig där. Jag har förstås researchat de här platserna en hel del, men jag litar inte riktigt på att jag har gjort det ordentligt. Så det här är kanske egentligen samma farhåga som den ovan: jag behöver göra en massa research.

Jag har en påbörjad att göra-lista med saker jag ska jobba med i det här manuset, från omgångar när jag har börjat läsa igenom manuset. Men jag ska inte titta på den listan förrän jag har läst hela manuset rakt igenom. Därefter ska jag slå ihop den listan med den lista jag får av den genomläsning jag påbörjar i dag. På så sätt får jag en att göra-lista för redigeringen, som jag självklart kommer att fylla på under arbetets gång. Nu kör vi!

Redigeringsfredagen den 7 februari

Äntligen blev det fredag igen – en fredag när jag faktiskt hade möjlighet att ägna mig åt Akrobaten. Jag läser igenom manuset för sista gången (!). Nä, okej, jag kommer att läsa igenom det i layoutat skick sedan också, parallellt med korrekturläsarna (för jag kan förstås inte korrekturläsa mitt eget manus). Men det här är sista gången jag läser manuset inom den egentliga redigeringen.

Tänk om jag hade vetat när jag satte igång med redigeringen igen i februari 2013 att det skulle ta ett helt år till. Undrar om jag ens hade gjort det då. På ett år hade jag ju hunnit skriva en helt ny roman, och det hade varit roligare. Men nu när jag är nästan klar är jag förstås glad att jag gjorde det. Jag tror också att jag har lärt mig mycket av att jobba tillsammans med en redaktör. Det ska bli spännande att se om jag kan se med skarpare ögon på mitt nästa manus, romanen B, som ligger i byrålådan och väntar på att också få bli redigerat.

Jag har läst halva manuset nu och har visst hopp om att bli färdig nästa fredag. Det är nära nu! :-)

Har jag passerat den bästa versionen?

Jag fick ett råd, eller snarare en varning, från en författarkollega tillika lektör häromdagen apropå att Akrobaten är hos redaktören igen och att jag kommer att redigera manuset ytterligare en gång. Hon uttryckte det som att ”du skriver dig förbi den bästa versionen”.

Jag började tänka på alla omarbetningar och turer och att jag flera gånger har ändrat inriktning på manuset fram och tillbaka, och så kände jag spontant att i så fall var det nog flera år – och många versioner – sedan jag redigerade mig förbi den bästa versionen.

Jag diskuterade även det här med en annan författarkollega, som sa sig vara övertygad om att den version som hon hade ett år före slutversionen av en av hennes böcker var den bästa versionen.

Å andra sidan: Den omarbetning som jag just har avslutat var den första versionen av Akrobaten där jag faktiskt har fått återkoppling på detaljnivå. (Tidigare har det handlat om mer övergripande råd och några nerslag här och där, från lektörer och förläggare.) Och den här detaljredigeringen är ju också viktig och inget jag kan hoppa över.

Min slutsats av det här resonemanget blir att jag behöver ta in en redaktör på ett tidigare stadium i processen – så att jag får möjlighet att omarbeta både detaljerna och de stora dragen i samma omarbetning. I stället för att det som nu blir i olika versioner av manuset.

Å tredje sidan: Min plan med Akrobaten var ju att hitta ett förlag. Och har man väl ett förlag så får man hjälp av en redaktör där. Jag tänker att man som författare knuten till ett förlag inte ska behöva bekosta en redaktör ur egen ficka också. (Rätta mig gärna om jag har fel här. Kanske har det ändrats i och med att konkurrensen för att få en roman utgiven av ett förlag har hårdnat?) Och min gissning är att jag kommer att vilja hitta ett förlag även till nästa manus. Och då kommer redaktören inte in förrän sent i processen igen.

Så hur borde jag göra med nästa manus för att inte skriva mig förbi den bästa versionen?

Ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte kan

Redaktören har gjort mig uppmärksam på en ovana jag har när jag skriver. Eller han har gjort mig uppmärksam på en massa ovanor jag har, men just nu är det en särskild ovana jag vill prata om. Det handlar om att jag flyttar över handlingen från en människa till ett föremål. Jag skriver till exempel två fulla pärmar balanserade i famnen, äggklockan berättade att potatisgratängen var klar eller boken gjorde sitt bästa för att fånga in Leila.

Som jag säkert har nämnt tidigare är min uppfattning så här när det gäller skönlitteratur: Jag som har skrivit det här manuset är den minst lämpade personen att bedöma vad som fungerar och vad som inte fungerar. Därför behöver jag en redaktör. Samtidigt är det så klart jag som författare som måste fatta alla beslut och stå för den färdiga texten, oavsett om jag väljer att behålla den ursprungliga formuleringen eller om jag ändrar enligt redaktörens återkoppling.

Den här ovanan med att ge föremål liv tycker jag är ett bra exempel på vad en redaktör kan hjälpa till med. När jag nu tittar på texten igen förstår jag vad redaktören menar när han säger att han vill läsa om människorna, inte om sakerna. Innan han hade pekat ut det för mig var jag inte ens medveten om att det här var något jag gjorde. Det kan säkert vara ett grepp som tillför något i vissa fall, men då ska det ju vara ett medvetet grepp, inte något som man gör slentrianmässigt utan att veta om det.

Tänk vad mycket jag har kvar att lära mig om att skriva skönlitteratur. Det här är bara det andra skönlitterära manuset jag skriver (det första är preskriberat). Undrar om det kommer att vara likadant när en redaktör sätter tänderna i min femte eller tjugonde roman. Om känslan fortfarande kommer att vara att jag har så mycket kvar att lära. Jag tror det. Min erfarenhet inom andra områden säger att ju mer man lär sig om något, desto mer inser man att man inte kan.

Vad säger du som skriver – eller är kreativ på något annat sätt  – och har varit igång länge? Lär du dig fortfarande en massa nytt i varje projekt?

Jag slipper manuset i en månad

Nu har jag skickat iväg Akrobaten-manuset till redaktören igen. Två och en halv månad tog den här redigeringen. Det blev en hel del ändringar – både större saker, som att den nu inte längre är en psykologisk thriller, och småpet med språk och formuleringar.

Den 20 december får jag tillbaka manuset igen. Det ska bli så otroligt skönt att slippa se det i en hel månad! För jo, det är klart att jag är trött på det ibland. Förhoppningsvis hinner jag samla ihop lite ny redigeringsenergi tills det är dags att ta tag i det igen runt jul. Då blir det den nionde och förhoppningsvis sista redigeringen – förutom korrekturläsning förstås.

Jag påstod ju att jag skulle göra två genomläsningar innan jag skickade iväg manuset till redaktören, men det blev bara en. Ett jobb jag håller på med visade sig ha en tidigare deadline än jag hade räknat med, så jag behöver jobba med annat idag. Men jag tror inte att det gör någon större skillnad; jag hade antagligen bara hittat småsaker under den sista genomläsningen. Dessutom blir det ju flera läsningar senare.

Nästa steg med Akrobaten är att beställa ett omslag från en formgivare jag har kontakt med och att skriva en ny baksidestext. Den förra jag skrev byggde ju på psykologisk thriller-temat, som inte är aktuellt längre.

Men jag kommer nog inte att lägga så mycket tid på Akrobaten den närmaste månaden. Jag ligger efter med en del annat som jag har prioriterat ner på sistone på grund av manusredigering. Nu: jobba jobba jobba!

Äntligen författarfredag!

Äntligen är det fredag och jag får ägna mig åt Akrobaten igen! På dagens schema står att klura på hur en av personerna reagerar på en händelse i boken – borde han inte reagera starkare? Och så ska jag reda ut om mytomanen i boken ska bli ännu mer mytomanig mot slutet än vad han är från början.

Hmm … om sanningen ska fram är det här inte alls dagens schema utan jag borde redan vara klar med det här. Jag ligger en aning efter alltså, men bara en aning. Jag ska försöka vara snabb med det här så att jag kan börja med det som egentligen är dagens schema: att gå igenom ett gäng smådetaljer som jag hoppade över när jag detaljredigerade, eftersom jag behövde ställa följdfrågor till redaktören. Han har svarat på mina frågor så det är bara att hugga tag i det. Min förhoppning är dessutom att några av detaljfrågorna har löst sig av sig själva under redigeringens gång.

Nu har jag inte tid med det här – jag har ett manus att redigera :-)

 

Hur mycket detaljer ska en skönlitterär text ha?

Något som jag tycker är svårt när jag skriver skönlitteratur är hur mycket detaljer man ska ha med. Jag vill gärna ha med detaljer för att göra texten mer levande – och förhoppningsvis mer intressant. Så mina texter kryllar av dem.

Men nu när jag har en redaktör så har han markerat en hel del av mina detaljer. Och när jag får det utpekat för mig så kan jag, åtminstone ibland, se att en viss detalj gör texten tråkigare snarare än mer intressant.

Jag frågade redaktören om hans inställning till detaljer och hur man borde hantera dem. Hans förslag är att skriva ut detaljerna under skrivfasen och sedan, i redigeringsfasen, stryka dem som inte tillför något. Det låter som ett bra råd, tycker jag. Men som bekant blir man ju blind för sin egen text. Så frågan är om det går att se vilka detaljer som tillför något och vilka som inte gör det eller om man faktiskt måste ta hjälp av ett par fräscha ögon som kan peka ut vilka detaljer som kan strykas.

Hur ser du på detaljer? Gillar du dem eller är du minimalist och vill stryka så mycket som möjligt? Har du något universalknep för att avgöra vilka detaljer som gör texten intressant och vilka som inte tillför något?

Evighetsredigering

Jag har fått svar från redaktören på de cirka en miljard frågor som jag hade mejlat honom. Han hade som vanligt en massa bra tankar och genast blev jag lite klokare. Nu har jag en månad på mig att komma igenom redigeringen. Sedan ska jag skicka det till redaktören igen.

För jo, det blir en redigeringsomgång till. Redan i augusti när jag fick redaktörens redigeringsförslag föreslog han att han skulle läsa en gång till sedan. Då orkade jag inte tänka tanken på att göra alltihop en gång till. Jag skulle precis sätta igång att redigera Akrobaten för åttonde gången på lika många år. Min plan då var att boken skulle komma ut under vintern. Kanske skulle den vara hos tryckeriet i januari medan jag är på la Gomera.

Nu har jag lyckats ställa om tidsplanen i hjärnan och är helt inställd på att det även blir en nionde redigering. Men det tar vi sedan. Nu den åttonde.

Den här veckan har jag i princip ingen författartid alls tyvärr. Har en del andra jobb och på fredag är jag på konferens. Men nästa vecka jobbar jag vidare med redigeringen igen.