Titta! En superfin recension av Tsunamin hos bokbloggen Läs en bok. Så här står det bland annat:
Boken är lättläst men ändå gripande. Utan att fastna i för mycket fakta och detaljer lyckas författaren fånga känslan av rädsla, maktlöshet och förtvivlan innan huvudpersonerna lyckas lokalisera sina familjer.
Läs en bok ger Tsunamin betyget 4 av 5.
Att få en så här fin recension gör mig så himla glad. Hurra!
Jag har en odlingslott där jag odlar grönsaker. Det är mysigt att gå där och påta i jorden. Och det bästa är att när jag har varit där och jobbat regelbundet under en period – grävt, sått, vattnat och rensat ogräs så kommer det plötsligt en dag när alla de där grönsakerna har växt upp och jag får skörda och äta mina grönsaker.
Precis så här är det också med det som förhoppningsvis blir mina två kommande fackböcker. Det är material som jag har använt till annat, och som jag därför har skrivit på under många år utan att egentligen tänka på att det ska bli böcker. Men så häromdagen var det dags att sammanställa det här materialet. Jag satte ihop texterna. Kategoriserade och strukturerade. Strök en del. Skrev till några småsaker. Och så, på kvällen den andra dagen, så hade jag två dokument med råmaterial till två böcker. Det kändes som om jag hade skrivit två böcker på två dagar. Självklart behövs en del redigeringsarbete men inte alls som när jag redigerar en roman i ett år. Jag gissar att det är några dagars jobb på egen hand för mig för var och en av de två böckerna, och sedan kanske ytterligare några dagars arbete tillsammans med en redaktör.
Jag skickade mitt råmaterial till två förlag. Mina kontakter på båda förlagen är personer som jag känner mer eller mindre, kanske jag ska tillägga. Dagen efter fick jag ett nej från det ena förlaget. Och senare samma dag svarade det andra förlaget att de är intresserade. Av båda böckerna. Jag har ett förlag på kroken till mina två kommande fackböcker! Min sjätte och sjunde bok! Hurra! Inget är klart förstås, vi har ju bara haft en första mejlkontakt. Men ändå. Hurra!
Jag har ju precis haft en tävling i samarbete med Stockholmsförfattarna, och nu är det dags att utse vinnaren. Som du kanske minns gick tävlingen ut på att lägga upp en bild på en plats där du skulle vilja läsa Tsunamin och tagga inlägget med #tsunamiromanen.
Den fina vinnarbilden ser ut så här:
Visst väcker den semesterlängtan?
Och vinnaren är: Marikka Patrakka, som la ut den här bilden på Twitter, där hon heter @marikkasvego. Jag kan för övrigt rekommendera hennes vegoblogg www.marikkasvegetariska.se.
Stort grattis Marikka, som får ett ex av Tsunamin i brevlådan!
Trevlig helg alla! :-)
Sanden i Thailand var vit. När Emil tog upp den i handen var den helt len. Den var bra till att bygga slott.
”Mitt slott är större än ditt”, ropade han.
Maja svarade inte. Hon satt en bit bort med ansiktet mot vattnet. Julklappshinken med en grön spade i stod bredvid. Genom hennes fingrar rann sand ner i en fånig hög.
”Men titta då!” Emil tänkte inte ge sig. Hans slott var högt nu. Maja hade börjat bygga sitt slott före honom. Men han hade en stor hink. Den hade han fyllt igen och igen med tung, blöt sand. Det blev en ordentlig hög som han gjorde till ett slott. Ett slott för krigare. De satt där inne och åt sin morgongröt. Sedan red de ut. Minst hundra var de som krigade.
Nu tittade Maja på honom. Hon rättade till baddräkten och satte händerna i sidorna. Det ljusa håret var blött längst ut. Det klistrade ihop sig.
”Droppslott ska inte vara stora.” Hon lät bestämd. En ny näve vattenblandad sand droppade ner mellan hennes fingrar. På hennes löjliga slott. ”Det är lagom för prinsessan som bor i det. Hon har ett långt svärd som hon kan slå ihjäl elaka drakar med. Och så kan hon göra karatesparkar. Pappa har lovat att jag ska få börja på karate nästa termin tillsammans med Hannah.”
”Det kan inte pappa bestämma utan att fråga mamma fattar du väl.”
Emil tittade mot pappas solstol för att se att han var kvar. Han låg på mage och läste en bok.
Det var bäst när pappa var nära. I går hade en kvinna sagt något till Emil som han inte förstod. Men pappa förstod. Emil kunde ropa på honom när någon pratade konstigt. Han slog med spaden mot slottet för att jämna till det. ”Du får fråga mamma när vi kommer hem.” Hem. Till Sverige. Det blev trångt i Emils hals när han tänkte på hur långt bort mamma var. Men så blev det varmt i magen. De var på semester med pappa, det var också roligt.
”Det kan han visst. Mamma och pappa får bestämma lika mycket, det har mamma sagt.”
”Nej, de måste bestämma tillsammans.” Föräldrar som var gifta kunde bestämma saker själva. Föräldrar som var skilda måste bestämma saker tillsammans. Det var så det var.
Emil tröttnade på att skrika åt sin syster, hon var ändå dum. Skönt att hon gjorde sitt slott långt borta från hans. Han tittade mot pappa igen. Solstolen bredvid pappas var Emils. Där låg en bok som pappa och han hade lånat på biblioteket hemma i Täby. Den var spännande. På Majas solstol låg hennes fula mjukiselefant.
Havet svoschade upp sina vågor i jämn takt bakom Emil. När han dunkade med spaden mot slottet blev det som musik tillsammans med vattnet. En takt. Emil rörde huvudet upp och ner medan han nynnade en alldeles egen sång. En bra sång. Ingen kunde höra den utom han själv och havet.
Men det blev fel i melodin. Han kom ur takten. Havet hade slutat svoscha och försvunnit. Varför var det så långt borta? Där vattnet nyss hade varit fanns bara mer av den blöta sanden som Maja använde till sitt droppslott.
*
Vem var det som skrek? Emil tittade åt andra hållet; det var pappa som kom springande. Han höll sin bok i handen och viftade med den och armarna. Om och om igen skrek han. Nu hörde Emil vad:
”Emil! Maja! Kom hit, spring!”
Och då såg Emil: pappa såg rädd ut. Pappor ska aldrig vara rädda. Emils mage drog ihop sig. Pappa gjorde kom hit-tecknet med handen. Emil tittade på vattnet igen. Det kom tillbaka, det var stort nu. Och nära. Det gjorde inga mjuka musikljud, bara dunkande dån. Han kunde inte se Maja någonstans. Emil sprang mot pappa. Kom vattnet för att ta dem, var det vad pappa menade? Pappa stannade. Han gjorde tecknet en gång till och ropade något som Emil inte hörde. Han hade stora ögon, Emil kände inte igen dem. Inte pappaögon. Pappa började springa. Emil förstod; det var farligt, han måste springa dit pappa sprang. Så fort han orkade rusade han efter. Men det var svårt att springa i sanden. Fötterna fastnade. Varje gång en fot landade i den vita sanden sjönk den ner som i lera. Han behövde stor kraft för att dra upp den. Pappa kom längre och längre bort. Emil tittade hårt på pappas rygg. Om pappa kunde springa fort så kunde han också det. Pappa hade ropat att han skulle springa. Pappa förstod när folk pratade konstigt. Pappa visste bäst, Emil sprang. Något hårt, som en stor planka, slog Emil i ryggen. Han tappade andan, och när han skulle hämta den igen fanns ingen luft. Bara vatten.
I går fick Tsunamin en alldeles fantastisk recension på bloggen Boktokig. Boktokig-Eva skriver bland annat
Jenny skriver med ett flyt som gör att berättelsen böljar in i mig. Hon skapar karaktärer och skapar ett band mellan dom och mig som läsare som gör att historien kommer närmare. Hon bygger helt enkelt upp stämningen på ett utmärkt sätt. Jag gillar hur hon har flera historier på gång samtidigt och att de är så skilda från varandra men ändå knyts ihop.
Fast det här är kanske ändå mitt favoritcitat:
Jag älskar att hon låter en grupp elefanter komma till tals i några kapitel. Jenny skildrar elefanterna på ett strålande sätt och på ett sånt insiktsfullt sätt att det känns som hon varit en elefant i ett tidigare liv. Detta ger ytterligare en dimension till boken och ger en fantastisk helhet.
Jag blev så glad över den här recensionen att jag dansade runt på mitt kontor :-)
Dessutom har Tsunamin blivit omskriven av Täbytidningarna. Här hittar du ett fint reportage om mig och Tsunamin i webbupplagan av Mitt i Täby (länk borttagen pga trasig).
Så här såg reportaget ut i papperstidningen:
och jag fick till och med en puff på framsidan:
Tsunamin fick även en notis i Täby Danderyd Magasin den här veckan:
På det hela taget en bra vecka PR-mässigt :-D
På måndag deltar jag i nationaldagsfirandet i Rålambshovsparken i Stockholm. Mellan 12 och 18 kommer jag att stå där tillsammans med några kolleger ur nätverket Stockholmsförfattarna. Och med mina böcker förstås. Både Tsunamin och Akrobaten. Och kanske med någon av fackböckerna; jag ska se vad jag har hemma och vad jag får med mig.
Jag blir jätteglad om du kommer förbi och säger hej! Och mina författarkolleger bits inte heller så kom gärna och hälsa på dem också och passa på att ta en titt på deras böcker, som är i olika genrer. Om du är i krokarna och är sugen på att läsa Tsunamin är det dessutom ett bra tillfälle att lägga beslag på ditt eget signerade ex och slippa betala fraktavgift. Ses vi där?
Nu kan du vinna ett ex av min sprillans nya bok Tsunamin. Den här tävlingen är ett samarbete med nätverket Stockholmsförfattarna, som jag är med i. Det du behöver göra för att vinna boken är att lägga upp en bild eller ett filmklipp i sociala medier på en plats där du skulle vilja läsa Tsunamin. Du får gärna vara med på bilden själv – kanske läsande en annan bok – men det är inget krav. Tagga bilden eller filmen med #tsunamiromanen så är du med i tävlingen. Det snyggaste, roligaste eller mest kreativa bidraget vinner. Här kommer tävlingsreglerna i detalj:
Nu kör vi! Lycka till! :-)
Nu är jag tillbaka till mitt normala jag igen. Efter boksläppet alltså. Men det tog i princip en vecka – jag blir verkligen sliten av att släppa en bok. Jag led av svårartad handlingsförlamning i en vecka före boksläppet, och så orkade jag knappt jobba i en vecka efteråt för att jag var så trött. Jag har med andra ord inte fått speciellt mycket gjort på sistone ;-o Men jag är mycket nöjd med boksläppet, och det känns så bra att boken är ute nu!
I helgen var jag obokad och lat, vilket var precis vad jag behövde. Och när hjärnan började slappna av igen så hamnade jag i ett superkreativt läge. De värsta spänningarna hade släppt men jag var fortfarande inte särskilt nervarvad utan hjärnan fortsatte att jobba av bara farten.
Det som min hjärna satte igång med då var att klura på nästa roman. Alltså jag ska inte alls jobba på den nu. Jag har för sjutton en fackbok – eller kanske två faktiskt – som jag har material till och som jag ska sätta mig ner och sammanställa. Det är det som är mitt nästa projekt, inte romanskrivandet. Men olika omständigheter har gjort att det nu är tio år sedan jag sist fick börja skriva en ny roman. Förstår du hur stort det uppdämda behovet av att få skriva skönlitterärt är?? Så min hjärna verkar ta alla tillfällen att tjuvstarta. Och det är knappast något problem; det är bara att jag noterar idéerna och använder dem sedan när jag har tid och möjlighet att sätta igång på riktigt.
Så vad är det här kommande romanprojektet då? Jag vill ju skriva katastrofromaner, och jag är även lite sugen på att göra det till en serie. Det finns en huvudperson som jag umgås lite med ibland (en fördel med att vara författare, särskilt om man även är introvert, är att man kan umgås med påhittade personer), och om jag gör en serie av det så tänker jag mig att hon ska råka ut för en ny katastrof i varje bok. Det känns ungefär lika trovärdigt som att en massa människor blir mördade i Fjällbacka, så det ska nog funka :-) Det som talar mot att göra en serie av det är ju att man som författare då förväntas släppa böckerna ganska tätt, gärna en om året. Och med tanke på att det för mig brukar ta ett år bara att redigera en roman så är jag inte i närheten av den produktionstakten. Men det är inte så mycket att göra åt; det är så min situation ser ut.
Så jag har en huvudperson. Jag har en konflikt – det vill säga av alla de potentiella katastrofer som virvlar runt i mitt huvud så är det en som pockar på mer än de andra och som jag antagligen kommer att välja att börja skriva om. Och det som dök upp i huvudet i helgen är en potentiell lösning på den här katastrofen. Jag är inte alls säker på om den lösningen duger. Spontant känns den lite naiv, men å andra sidan är ju det enkla ofta det bästa. Jag ska klura på det.
Men potentiellt har jag alltså:
Låter inte det som att jag har en bok på gång? Det jag inte har är alltså tid att skriva, eftersom jag har andra projekt som ligger före i kön. Men när som helst nu :-)
I dag signerade jag böcker i Näsbyparks bokhandel. Det var en lugn seneftermiddag i bokhandeln. Utanför vräkte regnet ner, och jag misstänker att folk helt enkelt stannade hemma i soffan i stället för att gå ut och göra ärenden. Jag har ju signerat i den här mysiga bokhandeln tidigare och oftast sålt bra men i dag var det trögt med försäljningen. Det kom helt enkelt inte in tillräckligt mycket människor i butiken medan jag var där.
Däremot var det lika trevligt som vanligt att vara i bokhandeln. Eftersom det inte kom så mycket folk fanns det gott om tid att prata böcker med bokhandlare Elisabeth, och jag gick därifrån med flera nya boktips.
Nu är det äntligen fredag! Det känns som om den här arbetsveckan har pågått i minst en månad, och jag kan inte förstå att det faktiskt var nu i måndags som jag hade boksläpp. Jag är med andra ord helt slut. Jag planerar att tillbringa helgen i soffan med en bok. Ha en skön helg!
Den här veckan ut kan du köpa Tsunamin till releasepriset 150 kr. Mejla din beställning till mig på jenny@iklartext.se med din adress, så skickar jag boken till dig. Frakt tillkommer med 40 kr. Berätta också om du vill ha boken signerad.
Så här i samband med boksläppet så trillar det in en del beställningar i min inkorg. Å, vad jag gillar det! Och å, vad jag gillar att få sådana här mejl:
